Ovisshet

Ibland tar den över, ger mig panik. Vi hade precis hittat en plats efter många år där vi öppnade upp oss för varandra, när vi hade chans att faktiskt äntligen påbörja det där fina vi så länge velat. Äntligen va vi på samma spår i livet och möttes, efter så många år av gemenskap och livet som för oss båda kommit imellan. Det va vår stund nu. Precis i denna stund fick han veta att han skulle rotera ner ” en sista gång” fast planen hade vart en helt annan.. Skillnaden på den person som senare kom att bli, den mer kalla, distanserade, fokuserade, inställsamma personen är nån jag inte känner riktigt, det är nytt för mig.. Från att prata dagligen och öppen hjärtat och känslosamt och velat utforska vidare, till svårigheter med kontakt, kortare svar, som måste ta hänsyn till enbart honom, med det jobbet han ändå har. Naturligtvis. Men det gör mig galen. Han läser ju allt? Orkar han inte känna?

Men oron, min oro. Att jag ska ha suttit här hemma med ett löfte att stanna men att han ska ha ångrat sig. Min tillit är tilltufsad sen innan, men ändå har han alltid hållit vad han lovat.Men ibland tappar jag det. Vad händer när han kommer hem? Har jag hoppats i onödan på att vi äntligen, ska fortsätta det vi påbörjade efter alla år? Kommer han höra av sig? Att stå med en fot i varje läger att veta men ändå inte ha sagt att det är vi rakt ut, är så jobbigt. Så försvann han långt bort till en annan värld… Men vi va ju redo då? Hur håller ni fast vid tillit och ord och hopp? När man inte får kontakt eller bekräftelsen man behöver?