Inte tillfrågad!

Kanske sa han så i affekt? Vissa måste ju också åka på mission, det ingår i jobbet för vissa. Men! Alldeles oavsett är det ju tämligen osympatiskt att inte diskutera saken med dig. Jag förstår att du är både arg och ledsen, det hade nog många i din situation blivit. Du får delge dina tankar och känslor kring att han avser åka, han likaså. Kommunikation är nyckeln, hur klyschigt det än må låta. Och så får han skärpa sig och faktiskt involvera dig i stora beslut. Skäms på honom och kram till dig! Mvh partisk 😉

Jo det var förra missionen som han var på som var mer av en “måste”mission. Han hade nu inte ens hunnit börja igen på sitt gamla jobb i försvarsmakten innan han fick det här erbjudandet. Inte som ett “måste” denna gång 🙁

Hej! Jag förstår dig verkligen! Det är ett tungt beslut att fatta. Ett ännu tyngre beslut att acceptera. Hur har det gått? Har ni kunnat prata om det? Hur känner du dig?

Många kramar

Cecilia

Vi har pratat om det x flera. vi diskuterade om vi skulle gå isär till och med. Nu har vi inte gjort det men jag har förklarat att problemet är egentligen inte Mali (även om det är en utlandsmission) utan att han tog ett beslut utan mig att bara dra. Detta säger jag gör ju att man tänker en eller två gånger på att skaffa familj eller inte. Vad är det som säger att han inte bestämmer sig för att åka igen när vi fått småbarn och tar det beslutet igen utan mig!? Där är vi nu..mer på : “Hur får jag tillbaka förtroendet för dig och att vi är ett team igen”

Du är inte ensam om det här. Min kille gjorde likadant men han drog även till med att jag fick acceptera allt bara, annars skulle han lämna mig…förbannad, ledsen, sviken. Det går i vågor fortfarande trots att vi är 4 månader in i missionen

Skaffa inte familj med honom. Det kommer inte förändras. Jag vet. Varit ihop med en likadan väldigt länge. De kör sitt race o man är bisittare. Kram o lycka till

Jag har vart med om detsamma! Vi har två barn som då var 7 och 2,5 år. Jag hade precis börjat återhämta mig efter nån slags förlossningsdepression. Han bara bestämde att han skulle åka fast jag sa NEJ! Och trots att jag sa att jag inte kommer klara det. Ångesten o andnöden kom tillbaka direkt den dagen han gav mig faktan. Jag o barnen överlevde så klart, men den där väggen var extremt nära… Nu 4 år senare har jag inte reparerat sveket. Vilket iofs inte varit det enda sveket, men det värsta eller det som fick bägaren full. Jag vet inte hur vi ska kunna fortsätta om vi inte läker mitt hjärta.