Fruktansvärt orolig

Min sambo är i Afghanistan just nu. Förstår verkligen din oro och känner igen mig.
För min del har det lett till att jag inte längre tittar på nyheterna på TV, för just där är det extra svårt att värja sig eller skaffa sig någon slags mental förberedelse. Nyheter i tidningarna kan jag ju själv välja om eller när jag vill läsa så det tycker jag är lättare att hantera.

För övrigt så försöker jag prata med min sambo om oron jag känner men tycker inte att jag får så stor förståelse. “Jag hör vad du säger men håller inte med om din bild”, ungefär så resonerar han.
I hans värld så är allt ok, han är på plats och vet hur det fungerar och känner sig trygg. Det är såklart en lättnad att det är så, men samtidigt så känner jag att det inte finns den där förståelsen för att jag ser, läser, hör annat än vad han gör.
Tycker det är svårt att få förståelse från annat håll också. För min del tycker jag att det är en balansgång mellan att jag å ena sidan behöver få någon slags bekräftelse på att det är ok att vara orolig, ledsen osv, och samtidigt inte gräva ner sig för djupt i det. Tycker inte att mina vänner riktigt klarar av det och att de inte förstår grejen med missioner. Vi får väl peppa varandra, har precis hittat hit!

Har ingen anhörig just nu som är ute på mission, men förstår ändå din oro, så många tankar som far omkring, känslor som blir till tårar, men vi är många som finns här och förstår din oro