En anhörig
Känner så igen mig även om det var ett tag sedan min man var iväg nu. Den där känslan av en löpsedel som liksom slog luften ur en. Jag visste att det inte var min man men ändå kändes det likadant varje gång jag såg löpsedlarna. Min man var i ett område under en tid då det var många löpsedlar o många händelser.
Hur jag klarade det? Jag vet faktiskt inte men jag gjorde det. Jag lät tårarna rinna, jag pratade med andra som förstod vad jag pratade om. Jag glorde saker som jag tyckte var roliga o började träna för att skingra tankarna.
I löpspåret fick tankarna mala när jag kom hem hade jag bearbetat det jag behövde.
Även om det inte känns så nu så går det över, på något sätt klarar man det. Du är aldrig ensam, glöm inte det.
Kramar till dig från en som vet precis hur det kan vara
