Svar till: Jag går sönder

Hej!
Jag känner mig väldigt väl igen mig i det som beskrivs. Det är på något sätt “skönt” att inte vara ensam i känslorna då man känner sig helt knäpp för sitt tillstånd. Samtidigt är det väldigt tråkigt att anhöriga ska behöva utstå det. För det är som ni säger, det är en lång tid då man inte känner sig frisk…

Jag är i grunden en väldigt självständig person med det känns som jag tappat den delen av mig själv nu sen han åkte.. Så konstigt? Det var riktigt tufft precis när han åkte, men jag hittade sedan på mer saker och var på väg till en mer hållbar vardag. Men det är som att jul och nyår nu slagit ner mig och fått mig att börja om från grunden. Det förvärras väl mer nu med coronarestiktionerna där man inte kan göra vad man vill.
Jag känner mig konstant trött, tappat all motivation, får oftare och oftare panikångestattacker (som jag tidigare inte haft). Och tårarna kan bara komma helt okontrollerat när som helst. Det känns om att hjärnan aldrig får koppla av för antingen måste man anstränga sig för att ha en “normal” vardag eller så är det för att man ständigt har tankarna hos honom. Som sagt sjuk både fysiskt och psykiskt. Som om man inte ska klara en sekund till.

Men jag har fint stöd av min partner, i den mån han också klarar av det känslomässigt. Det är såklart extra jobbigt för honom med att se min vardag samtidigt som han också upplever en hemlängtan. Men de har ju en daglig distraktion och deras tid “går fort”.
Jag skulle inte koppla känslorna till en osund relation utan snarare en väldigt fin relation där din kärlek och saknad till honom är väldigt stor.
Jag pratar med min fina mentor, mycket med mina närmsta vänner och med en kurator. Jag upplever att det är min mentor som har den störta förståelsen och det är så skönt att få bekräftat att ens känslor och reaktioner väldigt ofta är normala. Jag hoppas och håller tummarna för att den jobbiga tiden snart vänder. På ett sätt växer vi nog oss väldigt starka av det här också.

Många kramar!!