Svar till: Ångest inför insats

Samma här V, ovissheten var det värsta för mig. Jag tänker väldigt mycket “tänk om” Det är jobbigt att inte ha någon kontroll över situationen. I det fallet känner jag lika kring kommande insats. Men det kändes ändå bättre när han kom ner, då fick man veta mer om hur han hade det och det kändes inte lika läskigt längre, trots att oron alltid fanns kvar ändå. Vi hade turen att vi kunde ha mycket kontakt under insatsen via internet och ibland hördes vi på telefon. Vi har alltid försökt att ha en god dialog till varandra också, vilket jag tror har varit en bidragande faktor som hållit oss samman, särskilt under insatsen. Det kändes i princip som vanligt igen när han kom hem. Självklart kändes det lite annorlunda, vi hade ju levt två separata liv. Men vi “fann” varandra rätt fort igen. Mycket tror jag tack vare att vi har kunnat prata med varandra och att vi saknade varandra otroligt mycket under insatsen! Kramar från mig!