Hem Forum Invidzonens forum vi vet vad de gör, vet de vad vi gör?

Visar 17 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #51701
      hiawata
      Medlem

      “Jag undrar om någon berättar för dem hur det är att vara den som är hemma, är det någon föreläsning för soldaterna alls innan de drar? Vet någon?
      Vi har världens kris, 12 dagar kvar å det funkar inte alls. Han sa till mig “” du vet inte hur det är att vara här nere”” jag kontrade “”du vet inte hur det är att vara hemma””. “”Jo NN det vet jag, jag hade distansförhållande i tyskland i tre år””… Är det bara jag som reagerar och funderar på om de fattat vad vi gör för dem? Det är ju skitstor skillnad på distansförhållande o detta.
      Jag kan ju aldrig ringa honom, inte får man svar på långa mejl och inte ett brev har besvarats, jag vet aldrig vart han är, vad ha gör eller när vi hörs nästa gång. Inget skype eller sms. Hur kan man jämföra en mission med distansförhållande? Är det bara jag?
      Jag har läst böcker, sett dokumenterer, försökt fråga och förstå hans verklighet. Hur mycket av vår verklighet här hemma finns att tillgå i bokform, dokumenterer o dyl.? Å vad i så fall har våra soldater sett?

      Jag är arg och ledsen över att han inte förstår min uppoffring, för honom är det inget speciellt att vara hemma. Jag byter gärna för att ge oss båda förståelse för varandras verklighet. Nu känner jag mig orättvist behandlad och jag är ledsen över att det jag gjort inte räknas.

      Vet någon om det snackas om oss anhöriga å hur vi har det eller är det bara säkerhetssnack om avlyssning?”

    • #51703
      S
      Medlem

      Vi har precis samma diskussioner! Får också kommentarer när jag försöker förklara hur jobbigt det är här hemma som: Men hur kan du ens klaga? Det är ju din egen disk, tvätt osv…. 🙁 Nä, tror tyvärr inte dom får någon form av föreläsning osv.. Synd, för det hade behövts!

    • #51705
      hiawata
      Medlem

      “Känner igen tvätt/disk grejen…. det handlar ju inte om bara det… är ju oxå det där att när det är något som har hänt så ska jag lösa det. Å att man uppoffrat sig o sin tid å energi för någon annans dröm. Men han hakade upp sig på “”min”” tvätt å “”mina”” räkningar… herregud jag hade kunnat vara ihop med någon som alltid är hemma å hjälper till men nu väljer jag honom å försöker så gott jag kan, klart man vill ha lite beröm o medlidande tillbaka…. usch nä det här va inget kul…

    • #51707
      <3
      Medlem

      Oj, för oss är det tvärtom… jag räknar ner och väntar, väntar på att han ska komma hem så han kan stötta mig… det har hänt mycket inom familj och släkt, sjukdom mm, jag har så fullt upp att det nästa snurrat om, är helt slutkörd. jag bara längtar efter att få sjunka ner i hans famn och låta honom ta över och hjälpa till, laga mat, städa, fixa markjobbet och finnas här för mig. Han vill verkligen komma hem och säger absolut aldrig att jag inte har nån aning om hur han har det och han kommenterar aldrig nåt om att han skulle ha det jobbigare än jag osv. VIsserligen inte jag till han heller, det är ju lika jobbigt för båda. nu vill jag bara ha hem honom så vi kan stötta varandra och hitta tillbaks igen <3

    • #51709
      Sigge
      Medlem

      “Ja, vi vet vad ni gör!!!

      Jag har gjort tre missioner. En med flickvän (oj vad enkelt), en med gravid flickvän (svårt), och nu en “”sista”” mission med flickvän och två barn (supersvårt).. Och ja, vi vet vad ni gör. Ni gör precis allt! Och för det är vi evigt tacksamma!

      MEN – jag är cynisk (en del kallar det realistisk). Ni vet alla vem ni har blivit tillsammans med (eller till och med gift er med) och att välja en kille (för det är oftast killar än så länge) som är soldat eller officer ja, då får man “”stå sitt kast””… Ni kommer alltid komma på andra plats när det gäller missioner i mångas ögon! Men, för egen del är det sedan en tid “”klart slut”” mission. Som sagt – stor förståelse för er därhemma… “

    • #51711
      hiawata
      Medlem

      Tack sigge, jag funderar på det alternativet att göra slut. Men jag menade med inlägget från början att det vore bra med ömsesidig respekt. Jag är medveten om vad han jobbar med men hur man bemöter varandras vardag är det jag undrar över. Fokus är alltid på dem å att vi ska förstå, jag vill ha lite mer förståelse för oss o vad vår trötthet, ledsamhet och irritation innebär… lite medkännande o h uppmuntran helt enkelt. Men bara för att man åker i väg på mission kan man ju inte bete sig hur som helst mot den där hemma?

    • #51713
      Anhörig
      Medlem

      “@Sigge: Du skriver “”Ni vet alla vem ni blivit tillsammans med””.

      Jo, visst har vi valt våra män/fruar utifrån vem de är som person. Men deras yrke gällande utlandsmission har förändrats och är numer ett tvång för många.

      Vi har gjort fyra missioner tillsammans som familj med tre barn. Inför den fjärde missionen så skulle vårt livspussel bli helt åt hlvt om han tvingades åka. Åkte han inte så var det ordervägran och därmed risk för uppsägning.

      Jag anser att FM behöver bli bra mer flexibelt och inta en mer ödmjuk inställning till försvarsfamiljen som det är nu så kan man kräkas!!!”

    • #51715
      1986
      Medlem

      Hum…. Nja Sigge. Stå sitt kast och veta vad man ger sig in i…. VÄLJA en officer? Nej du, i mitt liv är kärlek någonting långt djupare än att man väljer någon. Jag är lycklig att jag lyckades hitta HAN i mitt liv, sen att han råkar vara officer till yrket. Vad ska jag göra åt de? Man rår väl inte för vem man blir kär i? Känns helt idiotisk om jag skulle ge upp den kärleken jag och min kille har till varandra för att jag vet att han troligen kommer behöva åka på X antal utlandsresor under vårt liv. Herregud, det är ett jobb. INTE ett liv! Jag vet precis vad jag ger mig in i och nej, jag har inget val!
      Istället för att fly undan de så är det väl bättre att man kan få all stöd och hjälp längsmed vägen. Och en jätteviktig del tror jag är, som Hiawat skriver. Förstår dom oss? Många kanske vet vad man går igenom hemma, men visar man det? Får man bekräftelsen, stödet och den uppmuntran man behöver? Jag kände inte att jag fick de, det va ett jäkla stöttande från min sida där jag skulle va stark för oss båda! Det betalade tillbaka sig när han kom hem och verkligen tog hand om Mig. Vilket gjorde att jag fick uppskattning för mitt hästjobb på hemmaplan. Jag kommer troligen klaga, gråta, deppa och svära nästa misson. Men med stöd ifrån han och andra i samma situation så är jag säker på att vi kan fixa flera missoner!

      Kram till er!

    • #51717
      Missmineral
      Medlem

      “Min partner som snart ska åka iväg har fått reda på lite av självaste regementschefen hur det är för oss hemma samt att de andra i hans pluton varit på flera missioner och de kan dela erfarenheter. Vilket är oerhört skönt, även om det är olika för alla och ingen kan berätta för dem hur de ska göra när de väl är där.

      Som “”tur”” är ska min partner endast vara nere i 10v åt gången i två olika omgångar.”

    • #51719
      TIPS!!!!!
      Medlem

      “Vi hade EXAKT samma problem Precis innan leave 2. Och när han kom hem diskuterade vi SEPARATION.

      Det var riktigt illa och veckan innan han skulle hem hörde han inte av sig förrän på söndagen “”snabb fråga, vill du ens att jag kommer hem?””
      Så hans hemkomst blev typ såhär andra leaven:
      kom hem, duschade och sånt och väntade tills jag kom hem.. Lade min dotter. Och väntade. När jag kom hem (jobbade kväll) så hade vi sex. Och sen lade vi oss.. Dagen efter hälsade vi på hans pappa och sen satte vi oss på ett fik och pratade.. Det var faktiskt hans idé och det var bra.. För då kunde vi inte skrika och gorma.
      Och när vi satt på fiket så insåg vi att mycket gräl var pga det var jobbigt helt enkelt.
      för oss båda.
      Han fick höra ett ljudklipp om Maria Bodde (?) som var med i sommarpratarna och berättade hur det var att vara anhörig.

      Eftersom det inte var “”mitt gnäll”” men ändå mina känslor så fick han äntligen upp ögonen.
      Jag fick också höra och såg veteranfilmen och fick också en annan uppfattning. Vi insåg att vi var båda så egoistiska och så fokuserade på det där egna lidandet.

      OCH DU SOLDATEN som skrev precis “”vi visste..”” NEJ vi VISSTE INTE!!!!
      Det GÅR inte att FATTA hur det EGENTLIGEN är att LEVA SINGEL utan att ens VARA SINGEL!

      Hade jag varit HELT singel, kan jag garantera dig att jag INTE hade behövt gå och lägga mig själv hemma i ett halvår. (om jag inte hade velat)
      Jag hade inte varit sexuellt frustrerad.
      Och sen.. blev jag helt plötsligt svartsjuk?! Varje gång man ser inslag om våra “”Män”” så ser man alltid några blonda tjejer som ser ut som modeller i uniform.. WHAT?!
      Sen alla ANDRA nötter utifrån..

      “”jag hade aldrig släppt iväg min kille””

      “”Hur KAN HAN lämna dig i ett halvår för det där?””

      “”åh, jag tycker det är idioti att frivilligt åka ner.. Då måste man vara sjuk i huvudet,,””

      Eller:
      “”ååh du måste vara jättestolt övet din man!””

      “”vad modigt av honom.. att åka ner.””

      alla är så fokuserade på HANS del.. Ja men kvinnor har skött barn,hus och hem i alla år, så det är väll inget märkvärdigt att jag gör det nu, eller hur? men oj, vi glömmer här att “”förr”” var kvinnor hemmafruar. JAG gör allt det där OCH jobbar.

      Men samtidigt, Jag vet inte hur det känns att inte få sovmorgon ALLS.. de jobbar ALLA dagar i veckan…”

    • #51721
      cic
      Medlem

      Tänk om fm var jämställd och att det fanns förståelse för respektives arbete på samma sätt som det ställs krav från fm att mitt arbete ska ställa upp då min sambo är tvingad att åka iväg på mission. Det måste finnas en möjlighet till individuella lösningar för att båda i ett förhållande ska kunna behålla sina arbeten. För oss gick det inte och min sambo är numera civil med ett arbete med betydligt mer förståelse för att vårt liv tillsammans och även mitt arbete är betydelsefullt.

    • #51723
      hiawata
      Medlem

      Lust att kontra lite till…. vi har valt män med detta yrke, har männen tänkt på att de valt att ha förhållanden när de har det yrke de har? Är det bara jag som ska skylla mig själv för att jag blev kär i en grönklädd? Om båda är med i leken får de leken tåla…

    • #51725
      Kram!
      Medlem

      har männen tänkt på att de valt att ha förhållanden när de har det yrke de har? Är det bara jag som ska skylla mig själv för att jag blev kär i en grönklädd? Om båda är med i leken får de leken tåla…

      HEJA HIAWATA 😀
      Me like!

    • #51727
      Sigge
      Medlem

      “Oj… jag blev nog lite lätt missuppfattad… Okej, jag ska försöka rädda mitt ansikte med en enkel förklaring på vad jag egentligen menade… eller ska jag bara låta bli?? I alla fall…

      Jag har varit militär i ett antal år. Jag var en av dom som först inte hade ett “”obligatorium”” att åka, utan det kom först för några år sedan. Obligatorium, ja-det kan säkert variera och jag vet att i de allra flesta fall så är det fortfarande så att uttagning sker i all väsentlighet efter frivillighet och i tät dialog med den berörde. Man har fortfarande i realiteten ett val, även om grupptrycket att åka kan vara stort. Hittills har obligatoriet endast används vid ett fåtal tillfällen (framför allt inom flygvapnet), och enstaka tillfällen inom armén. Däremot vet jag att många officerare använder det som ett bra argument hemma. “”jag måste åka-annars får jag sparken””. Hur det är i just era förhållanden vet ju inte jag, men en vild gissning är att det används lite väl enkelt och snabbt. Personligen slutade jag vid ett arméregemente för några år sedan och är civil. Kommer inte åka något mer efter inråda av min sambo (vi ska gifta oss i juli). Och jag har försökt sätta mig in i hennes situation… det jag menade med att “”ni vet vad ni ger er in i””, är att många officerare (däribland jag själv) väldigt ofta kommer välja jobbet och missioner först. Så är det – och det kan man tycka vad man vill om. Men det innebär inte att vi inte förstår vad ni genomgår. Min uppfattning är att den stora insatsen sker hemma – inte i missionen och det är Ni som skall ha medaljen. Vi som åkte har bara gjort vårt jobb. Ni gör (ofta) ert jobb, och vårt jobb också!

      F´låt om jag trampade på ömma tår.”

    • #51731
      Sigge
      Medlem

      “Ja… jag vet inte riktigt…. just att vara officers-fru kan jag ju inte veta så mycket om. Kommer aldrig bli heller 🙂 .. Men eftersom vi är inne på ämnet så får jag väl fylla på lite. Att vara officer är inte bara ett jobb. Det är för många en livsstil. Och fråga runt bland civila kamrater. Visst ser man officeren (som ofta kan vara en tjej nuförtiden) tillsammans med sin tjej på galanta baler och tillställningar. Så är det inte på många andra arbetsplatser. Själv arbetar jag inom betong industrin och där är det inte många galanta baler – jag lovar! Men livstilen som officer då…. Ja märkligt nog så innebär det oftast att man (kanske ska skriva JAG) låter jobbet gå före tjejen och kanske ibland till och med barnen, huset och familjen. Jag vet – det är sjukt men så är det… Vad är viktigast? Åka på en märklig överlevnadsutbildning på Kosta skjutfält, eller vara hemma och ta hand om magsjukt barn? Svaret är givet. Överlevnadsutbildningen går före i alla lägen. Vad är viktigast? Göra daglig tillsyn på sin AK5a (vapnet alltså), eller göra daglig tillsyn på sin flickvän och höra hur hon haft det? Vad är viktigast? Åka och anfalla med en pansarbataljon i Skåne på en konstig övning där ingen egentligen bryr sig om vem som “”vinner””, (hur man nu kan vinna något på en övning), eller ta hand om den skarpa tvätten hemma?

      Det är en livsstil.. och så kommer det alltid vara. Och jag förstår väl att man inte blir kär i ens killes (nu var jag där i könsrollerna igen) arbete, utan i personen. Men det är ju faktiskt så att för killen så är yrket hans stolthet och livsstil. Jag har sumpat två fina flickvänner på grund av mitt val av yrke och livsstil. Jag har valt att byta yrke och nu prioriterar jag helt annorlunda. Först familjen och sen jobbet. Jag är en gladare person och förhoppningsvis kommer jag vara nöjd med mitt val när jag blir pensionär. När jag skrev att Ni får stå ert kast så menade jag lite provokativt att Ni har ett val. Man får faktiskt ställa krav på den man lever med. I mitt fall så ställde inte jag upp på kraven och blev dumpad (den ena på ett märkbart brutalt sätt) vilket jag är glad för idag nu när jag ska gifta mig… Men frågan som måste ställas är ju om det verkligen är viktigare att åka runt och öva än att ta hand om sin familj. Är det viktigare att åka och ta hand om andras familjer och förstöra för sin egna.. Kanske lite egoistiskt-vad vet jag.. Men jag gjorde mitt val, och jag fick stå mitt kast!”

    • #51733
      bitterfit*a
      Medlem

      “Jag kommer aldrig i mitt liv att förstå hur ett jobb kan gå före allt.
      Kanske för att jag jobbar som personlig assistent och börjar bli så jäkla “”mätt”” på det.

      Min dotter blev dålig i skolan. Och de ringde mig. Jag hade ordnat barnvakt (sånt man får ha planerat nu under missionen)
      som skulle hämta henne 18. Men de ringde mig precis efter lunch.
      Jag ringer jobbet och säger att de ringde från skolan, jag måste åka.
      Jobbet ringde tillbaka “”vi har fixat att du kan gå vid 18.””
      Jag var benhård och sa “”om en halvtimme åker jag. Mitt barn går före detta jobbet, och det ska ni veta.””
      och ja efter en halvtimme kom det en vikarie. Jag åkte och hämtade henne och åkte med henne till vårdcentralen. Där hon skrek av smärta och sen däckade hon av utmattning.
      Väl hemma så däckade hon av utmanning och sov sen i 15 timmar.
      Ja, jag hade FAN lämnat min “”brukare”” om de inte hade “”hittat någon”” jag hade sagt åt min Chef “”då får ni skicka från kontoret, för jag går nu””

      Jag är väldigt glad att de enda jag har attityd mot är de jag bryr mig minst om. Och det är Chefen.
      Jag förstår heller inte, de få gångerna jag börjar en “”normal”” tid och får uppleva rusningstrafiken, de som gör livsfarliga omkörningar, kör ner i diket.. Vad är det för jobb de stressar till?

      Hur kan man riskera familj och andras familjer, för.. ett jobb?!

      Som sagt. Kanske är det för att mitt jobb inte är så ärofyllt som ditt.
      Kanske är det för att jag har blivit “”mätt”” på det. Mitt jobb, kommer aldrig bli en livsstil och det kvittar vilket jobb jag kommer att ta i framtiden.

      MEN. Jag har accepterat min sambos val. Mina känslor är ju inte hans känslor, vi är två individer. Men eftersom han är i landet sandlådan och mitt liv rullar för fullt här hemma, så har han kommit på prioritering typ.. 5.
      Han fick verkligen känna av att “”jag har inte tid””
      Ja jag sa tillochmed “”jag orkar inte prata, jag är trött””

      En gång ringde han, då hade vi inte pratat på någon dag. Jag hade jobbat så extremt mycket och låg och vilade. När man vilar så låter man inte wow-superpigg-glad.
      “”är du inte glad för att höra mig?””
      “”jo?””
      Efter någon minut ville han lägga på och skrev sen meddelande “”det var inte roligt att prata med dig, du låter ju inte ens glad när man ringer””
      han bekände att han kunde pratat lite till, men ville inte. Min motfråga var bara “”jaha, mår du bättre nu?””

      Vi är två individer. Jag har fått anpassa mig genom att hitta barnvakt som passar dottern när jag jobbar mina idiottider. För chefen “”kunde inget göra””.
      Jag har fått anpassa mig, men förvänta inte att jag svarar med en glad, sensuell efterlängtad ton i min röst när “”dolt nummer ringer””
      Jag är trött, tack vare “”er livsstil””
      Jag kollar inte ens på nyheterna tack vare “”er livsstil””
      jag är sexuellt frustrerad tack vare “”er livsstil””
      Jag försöker att få tiden gå fortare med extrapass på jobb som jag inte tycker om “”tack vare er livsstil””

      Jag LÄNGTAR tills jag och sambon kommer in i vanliga vardagen och det för en gång skull blir fokus på att jag kan plugga och komma bort från mitt jobb <3
      Då blir det hans tur att sköta allt på hemmaplan och jag kan bli “”putt”” över att han inte har en sensuell, efterlängtad ton i rösten, när jag väl behagar och har “”tid”” för honom.
      Det blir hans tur att lyssna på mitt skit och jag hoppas att jag glömmer att fråga honom 90% av gångerna “”hur är det?””

    • #51735
      hiawata
      Medlem

      “Tack alla som ger sin åsikt å peppar. Jag får smälta å fundera, plocka ut det som passar mig. Jättetrevligt att sigge ger lite annan vinkling. Har just fått det där “”jag måste åka annars ryker jobbet””….

      Funderar vidare o begrundar, säker på min sak: aldrig mer! Mitt val blir i så fall att lämna å det känns ju jobbigt men nödvändigt för min egen lycka. Det här är inte mitt drömliv som jag velat ha. Bra att jag vet å kan förverkliga mina egna drömmar efter detta oavsett om det är han eller någon annan som följer med på resan. “

    • #51729
      Anonym
      Gäst

      “Intressant att läsa “”din sida”” av det Sigge , delar inte dina åsikter fullt ut men som sagt – intressant på ett vis.

      Tårna, de är så söndertrampade vid detta laget att de är härdade

Visar 17 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.