Hem Forum Invidzonens forum vet inte varför jag skriver

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #51269 Svara

    “Hej alltihopa.
    Jag har aldrig gått hit för hjälp eller nånstans överhuvudtaget faktiskt och jag önskar att jag hade fortsatt och förtränga mina tankar och idéer men lyckas inte längre.

    Har min karl i AF och på tisdag får jag hem honom för första gången.
    Den senaste månaden är egentligen den enda som varit jobbig för mig, det blev lite för mycket av att vara den som planerar saker vi ska göra tsm (som båda vill) men bara få svar som, Jag vet inte, spelar ingen roll, gör som du vill. På frågor som jag verkligen ville höra hans åsikt på.
    Blev för många chatt samtal som avslutas tvärt och han är borta innan jag hinner blinka, för mycket av allt helt enkelt och det kom ikapp mig, allt det jag endast känt förståelse för innan vändes till vrede, frustration och sorg. Använda mig av frasen “”Jag vill slå han med knytnäven i fejset”” till många vänner, trots att han faktiskt inget gjort, iaf inget som hade berört mig på hemma plan, så jag fick av det flesta vänner höra att jag var knäpp, onormal och annat. Då insåg jag att det var fel personer att säga detta till, inte heller kan jag betynga min karl detta. Dumt att oroa han över förhållandet, räcker att jag har panik.

    Nu kommer han som sagt hem om 2 dagar och jag kan inte hjälpa att ha känslan att det inte kommer vara som förr, känslan av att han förlorat känslorna, känslan av att han faktiskt bara träffar mig för han “”måste”” När vi pratade i telefon nyss låter det lite som att “”Ja jag har ju det där och det där planerat med dig så då går ju massa dagar bort från min leave”” jag trodde det var vitsen med en leave att umgås med familj och vänner.
    Att träffa sina vänner och hitta på saker låter han väldigt pepp på och detta var det som slog mig att jag inte kommer få många dagar med honom, för är väldigt säker på att hans häng på stranden med polarna inte inkluderar mig vilket såklart är okej, men det suger att jag får så lite tid med han.

    Med allt detta känns det som sagt som att jag är ett måste, att han inte har känslor kvar för mig och alla skräck senarion jag kan hitta på.

    Men medans en del av mig säger detta så är det en annan del av mig som frågar mig själv om jag är dum i huvudet för att tänka och tro så mycket, för jag vet ju endå att han har planerat in något speciellt för bara han och mig, vi ska göra nånting fre-lör jag vet inte vad, vet att jag behöver badkläder, fin kläder och oömtåliga kläder och hur gulligt är inte detta?

    Så jag gick in hit för att läsa i forumet för första gången ihop om att läsa om andra som är paranoida och smått galna i onödan. Men allt jag fann var män som är otrogna, krossade förhållande, svek och tråkigheter, eller kanske är det bara jag som är dum nog och läser bara de trådar jag inte borde?

    Är det nån som varit smått galen och paranoid och känt som jag och faktiskt bara varit det i onödan?”

    #51271 Svara

    Det du beskriver är du inte ensam om att känna. Det är så lätt att gå här hemma när man har massor av tid att tänka och analysera de där samtalen och meddelanden man fått… Varför sa han så?, varför lät han så? Detta skapar en lång rad av teorier som skapar de där hemska spökena i huvudet.
    Det leder till en klump i magen och oron.

    Jag har själv varit där och jag vet fler.
    Av egen erfarenhet vet jag att min sambo under sina missioner har blivit lite som du beskriver, likgiltig och inte så intresserad och glad över det man förmedlar. Då börjar man tvivla.
    Vi har pratat om det och jag har pratat med andra anhöriga om det och det vi kommit framtill är att de dels är trötta. De har svårt att planera något när de har andra tankar som rör jobbet i huvudet.
    Det andra är deras hemlängtan. De börjar se att de snart får komma hem och har hemlängtan men på något vis slår bort detta för att orka med de sista veckorna med jobb.
    Så det kan vara några anledningar.
    Mitt råd.. ta ett djupt andetag. Försök se det roliga och att ni faktiskt ska få ha mysigt tillsammans när han kommer hem. Ledigheten gör ni tillsammans till något bra.

    Kämpa nu på de sista veckorna både du och alla andra som kämpar och saknar!
    Kram

    #51273 Svara
    Lilla jag
    Medlem

    Hej Over Emotional!

    Tror inte att man ska glömma att detta forum används som mest när man behöver skriva av sig om tråkiga saker som hänt eller när man känner oro.
    Inte lika många som är inne här och skriver om alla gånger det faktiskt fungerar och är härligt.
    Då behöver man kanske inte forumet lika mycket.

    Vad jag vill säga med det är att det du läser här är ju inte hela bilden. Det är en del upplevelser men långt i från alla.

    Håller med Anna ovan, ta ett djupt andetag och försök njuta av er tid tillsammans utan att tänka på vad som skrivits här och hur det kanske kommer att bli.
    Mitt bästa råd är att prata med varandra och gör er ledighet till er alldeles egen tillsammans med gemensamma planer.

    Ha så mysigt och njut!
    Kram

    #51275 Svara
    been there
    Medlem

    “Hej. Fick hem min man i Maj. Men när jag läste din text, så slussade jag tillbaka till Mars-månad. När jag ville ge upp och nästan kände att det inte var värt smärtan.

    Jag tror att jag har haft alla möjliga känslor när han har varit nere.

    *stolthet
    *svartsjuka
    *besvikelse (ja man fick ju vänja sig vid tanken att han var för trött för att höra av sig vissa dagar)
    * längtan
    *saknad
    *smärta
    *romantik (ja ibland fick man gulliga meddelanden som kändes som om det var värt allt)

    Jag vet inte om det underlättade när jag fick nästintill “”fri tillgång”” till både min och hans lön.. En månad plockade jag ut lika mycket som honom. Jag jobbade mycket för att slippa vara ensam hemma mycket. På “”fritiden”” umgicks jag med vänner och åkte iväg med dom också.

    När det gäller ekonomin var kravet att han ville spara viss summa varje månad. Resterande kunde jag fördela hur jag ville.
    Nu är jag ingen shopaholic eller utnyttjade situationen. Men att han litade på mig så mycket gjorde en hel del faktiskt.

    När han var hemma så på första tiden hade han så mycket “”egentid”” (pulade i garaget) att jag undrade varför han kom hem överhuvudtaget..
    Han fick höra sommarpratarna (maria bonde eller vad hon nu heter) och det hjälpte att visa hur vi har det här hemma, utan att han behövde höra “”mitt gnäll””
    Jag tror att de har lättare att stänga av sin sambos gnäll, än att höra en vilt främmande människa.. hur sjukt det än låter.

    Vad som mer hjälpte för mig/oss var att stänga av helt enkelt.. Jag uppskattade när han pikade att de skulle ligga ute i en vecka.. Då var det rätt skönt att slippa vakta den jävla telefonen.
    Jag hade nära kontakt med soldatfruarna. Riktigt nära. En soldatfru sa jag godnatt till via meddelanden i princip varje kväll. Vi hade båda problem med sömnen och kunde chatta hela kvällar in på natten. Detta ledde till att vi tillslut inte bara pratade om männen. Utan blev vänner “”privat”” också..

    Det är väll mer eller mindre mina “”tips”” jag vet att många säger att kommunikation är det viktigaste, ja det håller jag egentligen också med om. Men face it.. Killarna vill inte höra om våra bekymmer och sånt under tiden de är där eller när de är hemma. Därför kämpar många ännu hårdare tiden efter missionen.
    Och det påverkar såklart. Man blir en husfru från 50-talet och vill inte vara till besvär

    (men ja, jag har tom fått utbrott och slängt luren i örat på sambon.. gjorde extra ont, när man inte hörde av honom på tre dagar..)”

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
Svar till: vet inte varför jag skriver
Information om dig: