Hem Forum Invidzonens forum Vet inte hur länge till jag orkar

Visar 6 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #51493
      LMD
      Medlem

      “23 dagar kvar till han kommer till Sverige. Men frågan är om jag orkar hålla ut så länge.
      För mig är väntan den värsta tortyren som finns, men ändå var det självklart att pojkvännen skulle “”få”” åka iväg, jag älskar ju honom. Det har gått upp och ned under missionstiden, mardrömmarna har avlöst varandra, jag har varit arg, ledsen, frustrerad.
      Men det har också gått bättre än vad jag hoppats på.
      Fram till nu alltså.
      Det känns som om tiden sniglar sig fram, jag vill bara skrika, sparka, slå för att få den att gå snabbare. Även om jag vet att det inte finns något jag kan göra för att snabba på.
      Mardrömmarna kommer varje natt, jag gråter flera gånger per dag och den psykiska smärtan blir nästan psykisk.
      Jag vet verkligen inte hur länge till jag orkar. Jag älskar honom och vill verkligen inte förlora honom genom att ge upp när vi är så nära. Men den senaste tiden har jag börjat få tankar om att skada mig själv fysiskt (svält, självorsakade olyckor) och det skrämmer mig. Det är fortfarande en bit kvar till jag faktiskt skulle göra något, men jag behöver något för att lätta den psykiska smärtan.
      För det gör så jävla ont.
      Någon annan som känner likadant eller har något bra tips på hur man orkar?
      Min pojkvän vet att jag tycker att det är jobbigt och försöker trösta, men jag tror inte att han kan sätta sig in i HUR dåligt jag mår och samtidigt vill jag inte att han ska veta, eftersom jag inte vill att han ska må dåligt.”

    • #51495

      “Du har klarat ungefär hela missionen minus 23 dagar…det är självklart att du kommer orka hålla ut dessa få dagar som är kvar, ÄVEN om det känns jobbigt. Jag vet vilken tortyr det är, jag fick gå och vänta i 10 veckor på att min man skulle komma hem på sin andra leave och imorgon vinkar jag av honom för tredje och sista gången. Antar att jag kommer gråta (som vanligt). Men om du vill skrika så go for it! Kasta något i hårt i golvet, skrik så du tappar andan gör något åt dessa känslor men ta dock inte ut det på dig själv. Jag är “”erfaren”” på att skada mig själv sedan långt tillbaka och det kommer inget positivt genom det, man mår bara sämre av det. Och något jag blir nästan upprörd över att läsa är hur faktiskt många det är som vill dölja hur dåligt de mår!!! Gör inte det, dela med dig om hur det faktiskt står till, annars kommer de aldrig förstå er som mår dåligt. Det ligger givetvis på ens eget ansvar att ta hand om sig själv men ibland behöver man stöd ifrån andra när man inte orkar längre…så mitt råd är att ta kontakt med zonen eller soldathemmet, för de kanske kan hjälpa? Har i alla fall för mig att de ska kunna hjälpa till med sådant.

      Och man kan aldrig riktigt sätta sig in hur en annan mår…det går bara inte hur man en försöker och förklarar, har man inte upplevt det som du upplever just nu är det ganska svårt.

      Men jag finns här här och du kan ta kontakt via min blogg om du skulle vilja skriva av dig….Hoppas det finns andra som vill dela med sig av råd till dig för jag har tyvärr inte så många att ge.

      Kram och kämpa på! I morgon är det en dag närmare hemkomsten.”

    • #51497
      123
      Medlem

      “Hej LMD! Usch, det gör ont i mig att läsa hur du känner och mår, fy fan!!! Vet inte hur din “”erfarenhet”” av att må dåligt ser ut men för mig kom det som en chock. Tyckte jag hade bra koll under början av missionen men sen bara slog de till. Psykisk dåligt? Jag? Jag mådde skit! Eftersom jag aldrig känt detta förut höll jag de inom mig och körde på “” bit ihop”” såklart fungerade inte de. Droppen va när mina närmaste ruskade om mig och på allvar frågade hur de va, jag kunde inte sluta gråta. Jag fick hjälp att boka tid hos en doktor och kände att jag hade lämnat över mitt problem till proffessionella som kunde hjälpa mig. Bara där mådde jag redan bättre! Inom några veckor va min officier hemma och alla problem va som bortblåsta.
      Mitt råd är, berätta hur du verkligen mår och sök hjälp!!! Det är inget att skämmas för, din kille är i Afghanistan. Tacka fan för att du mår dåligt!!! 23 dagar. Ni är flera dagar under månaden och om 3 dagar kan du använda händer och tår för att räkna ner, du fixar de här!!!
      Kramar!”

    • #51499
      Ana
      Medlem

      Hej! Att ha en anhörig i försvarsmakten ÄR jobbigt. Det är inte för intet det finns ett helt forum där vi kan ventilera och kollar man igenom trådarna här få man det verkligen bekräftat. Så dina känslor är inte konstiga, annorlunda eller obefogade. Men det blir ju inte bättre bara för att man vet det.
      Mina känslor har verkligen gått i vågor. I början SKIT-jobbigt och jag grät varje dag fram till första leaven. Där någonstans insåg jag att jag skulle sluta räkna dagar, försöka sluta längta och jag slutade ställa krav på min man att han ska ringa länga samtal varje dag.
      Detta har konstigt nog fungerat bra.

      Låter som att du har det riktigt besvärligt. Eftersom det trots allt är rätt så få dagar kvar för dig så är mitt tips att du sätter dig ned med din kalender och planerar in saker varje dag fram tills han kommer. Schemalägg träning, shopping, planera in träffar med vänner osv. De jobbiga dagarna för mig har varit de dagar som jag inte har haft något planerat. Ladda ned filmer och se på kvällarna, tänd ljus och ät fruktsallad.
      Känns det som att din ångest inte går att lindra på något sätt, boka en tid på din vårdcentral IMORGON! Att gå och må som du gör är inte okej. Be din läkare om ångestlindrande tabletter eller kuratorskontakt.

      Stor kram till dig och ta hand om dig!

    • #51501
      LMD
      Medlem

      Tack för tipsen, vad fina ni är!
      I dag är en bättre dag och jag berättade för min pojkvän hur jag kände och mådde.
      Jag tror att han förstod.
      Jag blev rädd för mig själv när jag kände att jag ville skada mig för att lindra smärtan och jag vill inte hamna där igen.
      Men i sådana fall ska jag söka professionell hjälp eller flytta in tillfälligt hos någon i min familj.
      Det är ju inte det att jag inte tycker om mitt liv, det är bara det att saknaden gör så ont.
      Jag ska se till att späcka min kalender.
      Tack än en gång.
      Stora kramar

    • #51503
      Igloosmatte
      Medlem

      “Alla är så kloka som skrivit före mig, jag tar oxå och suger till mig lite råd. Sitter med mina 46 dagar kvar å har liksom ni föreslagit gjort upp planer och mål för allt. Om 16 dagar får jag börja sy på klänningen jag ska ha då jag hämtar honom (en grej som jag kan lägga ner min själ i resterande månad under lediga dagar), och bara något så enkelt som att åka till IKEA har jag skrivit in i min kalender på kylskåpet där jag även räknar ner, kryssar varje morgon när jag vaknar upp.

      Men han sa något igår i telefonen som jag hoppas stämmer in på alla andras älskade oxå: – jag vill inte heller vara kvar här, jag längtar efter dig också.
      Kanske har jag glömt bort det då och då, för det blir lätt här hemma “”Jag ska få samtal, jag vill berätta, jag mår dåligt””…

      Innan han åkte så skaffade jag mig kontakt genom VC, det är så skönt. Nu är inte jag där “”bara”” för att han är borta men många känslor man har nu som poppat upp kan ju sitta kvar från ens barndom och som kanske är bra att de löses. Hade man en pappa som lämnade en så är det inte konstigt att det blir lite extra påslag av “”övergivenhetskänslan””…

      Å du, jag har oxå tänkt det här: OM jag bara bryter benet lite grann i en “”olycka”” så måste han ju komma hem, eller? *fniss* man blir lite knäpp på kvällarna när man ska sova.

      Hoppas du får något ut av forumet! Nu blir det kaffe…”

    • #51505
      Igloosmatte
      Medlem

      LMD! Du, det tar sig… Nu har det gått massor av dagar… Det grejar ju du!

Visar 6 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.