Hem Forum Invidzonens forum Varför?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #56867 Svara
    M
    Medlem

    Jag blir så ledsen, jag läser massor av bloggar av alla möjliga skribenter. Men i 2 av 3 fall så läser jag att det har tagit slut med soldaten som åkte ned till Afghanistan…

    Jag undrar hur det kommer sig? Jag vet att det kan vara mycket som spelar roll hemifrån mm. Men vad gör/gör inte era soldater som ni önskade att de gjorde? Vad gör ni som de inte fattar?

    Jag ställer mig frågan, hur kan jag ha sådan tur att min soldat inte valde att lämna mig är han kom hem från Afghanistan? Var det för att jag väntade, stod ut med ett konstigt och kallt beteende innan det efter ca 1-2 månader blev bättre?

    Tips till er som ännu inte fått hem era söner/sambos/män/pappor/bröder/flickvänner/mammor/systrar/ ANHÖRIGA

    Er soldat kommer hem ett specifikt datum MEN, Er anhörige kommer hem 1-2månader efter!
    Detta stämmer så väl!

    #56869 Svara
    3E
    Medlem

    Jag tror att mycket ligger i långsiktigheten. Det är en mognadsfråga både på ett personligt plan och på ett relationsmässigt. Sedan måste man ju verkligen vara två som helhjärtat vill få det att funka. Jag tror också att det krävs ganska självständiga individer för att klara av att ha ett förhållande med distans-inslag. Båda parter måsta klara av att leva utan varandra utan att gå sönder trots att man helst av allt vill vara tillsammans hela tiden.

    Den kombinationen är svår!

    #56871 Svara
    Mentor Annas
    Medlem

    Jag instämmer 3E. Tror mycket handlar om förståelse för vad som kommer hända och hur det funkar under en mission. en förståelse både från den som åker och den som blir kvar hemma,

    #56873 Svara
    Katten
    Medlem

    Det är mycket som händer på det psykologiska planet för båda. Det är mycket som behöver bearbetas före och efter en mission. Mycket ställs på sin spets. Alla har inte lika lätt för att identifiera problemet/orosmolnen före/efter en mission och ibland behöver paren hjälp med det. Det skulle vara obligatoriskt för alla par att gå i terapi tillsammans. Hade jag vetat vad jag vet idag, hade jag anmält oss direkt! Nu är alla hemma och vi har kommit en bit på väg.

    #56875 Svara
    K
    Medlem

    “Det stämmer så väl det du skriver.

    När en soldat kommer hem behövs ofta en kortare eller längre period för att verkligen “”landa”” i det gamla livet. Det är en enorm skillnad mot missionslivet som man måste hantera. Många tycker att livet i missionen är väldigt enkelt. Man har sina rutiner och behöver inte fundera så mycket på annat.

    Jag tycker också att man behöver ta med i beräkningen att de som har varit hemma och längtat efter sin soldat också behöver tid på sig för att komma tillbaka till ett liv där ens partner är hemma varje dag.

    Frustrationen kan bli väldigt stor när soldaten kommer hem. Från båda sidorna. Hemkomsten börjar kanske redan innan rotationsflyget landar på svensk mark och fortsätter i flera veckor därefter.

    Ta hand om era soldater när de kommer hem, men framförallt ta hand om er själva och se till att ni inte alltid sätter deras behov främst. Er relation måste återupprättas och för det krävs att både soldat och anhörig lägger manken till.”

    #56877 Svara
    S
    Medlem

    “Det här inlägget kom verkligen i ett tillfälle när jag önskar att jag själv hade svar på alla de här frågorna…

    Min partner har varit borta i 11 månader och har en månad kvar av sin mission. Han var precis hemma på leave och passade på att berätta att han inte längre vet vad han känner, eller rättare sagt att något känns fel och att han inte vet vad han ska göra åt det. Helt plötsligt säger han att han känt så här ett tag, samtidigt som vi precis skaffade båtplats inför nästa år och hans sms/mail har signalerat allt annat än att han skulle tveka. När jag mötte alla hans argument med motargument så hade han inga svar, säger bara att något är fel. Börjar prata om att vi inte har haft det perfekt det senaste…

    Men vad tror han? Vi har varit ifrån varandra i snart ett år och sett varandra var 8-10 vecka. Han har levt i kriget, jobbat ca 17-20 timmar per dag och varit nära på att dö två gånger. Nu senaste för bara några veckor sedan. När jag försiktigt sa att det kanske inte var så konstigt med tanke på allt han varit med om och hur det senaste året sett ut, så blev han förbannad och sa bara att det inte hade med hans jobb att göra. Sen säger han att han älskar mig och vill ha vår framtid, men vet inte hur det ska gå till.

    Trots att alla hans vänner säger att han är annorlunda. Trots att han senast för fyra veckor sedan sa att han kände sig tom, avtrubbad och emotionellt avstängd efter allt.

    Och här har jag gått och väntat i snart ett år… Med framtidsplaner som han har pushat för. När jag påtalade att vi måste ge det en ordentlig chans att reda upp det här när han kommer hem och att jag väntat ett år med insikten att det inte skulle bli lätt, blev han arg och sa bara att det är ovärdigt av mig att säga att jag väntat.

    Plötsligt handlade allt om att han kände att jag varit bitter och arg på hans jobb, att jag skickat ledsna sms under ett års tid och att hans vänner upplever att jag inte stöttat hans arbete. Saker jag inte alls känner igen mig i. Jag har läst alla våra sms och kan ärligt säga att det kanske är fem stycken under ett års tid som inte varit “”peppiga””. Att jag inte alls har varit arg och bitter i 12 månader och de vänner han nämner har jag knappt träffat.

    Så han åkte tillbaka i måndags och lämnade mig med den här vetenskapen och med väldigt många hårda och orättvisa ord som jag fortfarande försöker förstå. Jag har stöttat honom i hans beslut och väntat här på att han ska komma hem, hur kan allt plötsligt vara mitt fel? Hur kan han inte tro att det här skulle påverka oss? Och varför kan han inte bara ta till sig att det här året förändrat honom och att det påverkar vår relation?

    Jag har en månad på mig att backa undan och försöka att inte pressa honom… Att inte fråga mer och ta hand om allting själv. När han kommer hem har hans arbetsgivare dessutom planerat in flera resor och uppdrag, så två dagar efter att han fått komma hem “”på riktigt”” så drar han iväg tre veckor. Efter det tänker han åka till en kompis som bor utomlands för en vecka och därmed kommer jag att få gå omkring i ett vakum i ytterligare en månad.

    Hur överlever man? Hur ska jag kunna hantera all information och vart tog min relation vägen? Det är svårt att inte känns sig bitter…:(

    #56879 Svara
    Mentor Annas
    Medlem

    Till S!

    Det låter som att du verkligen har hamnat i ett låst läge..
    Det känns som att han väljer den lätta vägen i det här.
    Det är ju helt klart att han inte mår bra och om han har varit nära att dö två gånger som du skriver är det kanske inte så konstigt… Det känns som han har mycket att ta tag i när han komemr hem, känns kanske inte så bra att skicka iväg honom med en gång när han kommer hem från missionen.

    Du ska absolut inte klandra dig själv i det här. Som jag skrev så tar han den lätta vägen han väljer att se dig som ett problem för att slippa ransaka sig själv. Man kan hoppas att sista tiden där nere kan få honom på bättre tankar.
    Jag tor att ni båda och inte minst han skulle må bra av att prata med någon om allt som hänt när han kommer hem.

    Vi finns här för dig och du ska inte känna dig ensam. Hör av dig till någon av oss mentorer om du känner att du vill ha lite extra stöd.

    Styrke kram

    #56881 Svara
    S
    Medlem

    Hej AnnaS,

    Tack för ditt svar!

    Ja det känns onekligen så… Eller en berg-och-dalbana där vartannat ord var en anklagelse och vartannat ord uttryckte sorg och hopplöshet. Jag tycker också att det är självklart att han inte mår bra och att mycket av det här han säger nu är ett resultat av allt han har upplevt. Däremot blir det svårt för mig att hantera när han själv inte vill se det alls och bara säger att det inte beror på hans jobb.

    Jag önskar att jag kunde påverka honom i att inte åka bort med en gång efter hemkomst, men där är mina händer helt låsta. Jag kommer helt enkelt att få vänta ytterligare en månad på att han ska börja landa och vem vet hur lång tid det tar efter det? Om vi ens kan mötas? När han var hemma nu så kändes det som att han bara räknade ner dagarna innan han fick åka tillbaka till Afghanistan, pratade om att han definitivt kommer att åka igen (Innan han åkte iväg för ett år sen sa han att det här var hans sista vända, att det inte var värt riskerna och att han ville ha ett liv här) och att det här är det viktigaste han gjort i hela sitt liv. Undrade om han någonsin kommer ha ett så meningsfullt arbete igen. För att i nästa stund säga att han vill ha vita liljor på sin begravning…
    Jag hoppas också, verkligen, att han kommer på bättre tankar sista tiden där nere och börjar prata med någon på plats. Men med tanke på hur stolt han är så känns det just nu som föga troligt… Jag har föreslagit att vi ska träffa någon gemensamt när han är hemma och den tanken gillar han inte alls, vill att vi två ska prata och inte med någon annan. Han vill inte ens prata med sina vänner, då han inte vill att de ska se på oss på ett ”annorlunda” sätt. Jag har försökt att förklara att jag inte kan bära allt det här själv och att jag inte vet hur jag ska kunna få honom att förstå varför allt känns fel. Eftersom mina förslag och teorier bara förkastas… Men jag hoppas att jag kan få honom att känna att det är en bra idé, eftersom han ändå säger att han vill leva med mig och ha vår framtid – bara att han inte vet hur… ?

    #56883 Svara
    M
    Medlem

    “Jag vill inte tro att det är försvaret som får våra anhöriga att bli så förändrade, tvärtom, det är något som legat/ligger i dem från början. Det bara väntar på att bryta ut…

    Jag har läst era kommentarer och jag är tacksam för alla svar. Jag får nu en bättre insikt i hur det är att vara den andre, alltså den som blivit “”lämnad””, jag får ett perspektiv på saker och ting. Det kunde likväl ha varit jag som inte haft en soldat att vända mig åt.

    Jag har haft turen att ha en soldat som stått vid min sida i vått och torrt, jag var den mest negativa personen under missionens gång och jag var “”elak”” ibland.

    Sa saker som att han lämnat mig för att göra det han vill, inte brydde sig om mig för fem öre mfl.
    Idag känner jag mig dum o elak som sa de sakerna. Men det var precis så jag kände just då.

    Ibland kände han oro för att jag inte hört av mig och inte “”brydde”” mig längre, jag fick då samtal från höger och vänster, Han hade smsat/mailat jätte många av mina tjejkompisar för att kolla hur det var med mig.

    Jag tror att det handlar om precis det ni säger, långsiktigheten, distansen men framförallt INSTÄLLNINGEN.

    Ni som har era soldater på vift, ni är så mycket starkare än vad ni tror, ni är dem som sköter missionen på hemma plan!
    Jag avundas er styrka och ert engagemang!
    Snart är jag i anhörigsonen igen, det är bara en tidsfråga. Det pratas livligt om Vakanser hit och dit här hemma! Det kommer sluta med en sommar som SoldatFru ännu en gång, denna gången med lite mer insikt och lite mer kött å benen!

    Keep up the good work!

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
Svar till: Varför?
Information om dig: