Snart har ett helt halvår gått av denna mission och med 16dagar kvar tills min underbara pojkvän kommer hem från denna utlandsmission. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv, denna saknad och den enorma oron man bär med sig varenda sekund och framförallt den stoltheten man får av att faktiskt MIN OCH VÅRA livskamrater har åstadkommit och att dom gör denna insats för fred i världen, den känslan är häftig.
Jag kan säga att jag har haft många sömnlösa nätter, vissa dagar då jag frågat mig själv hur ska jag orka med detta i hela 6 månader? Hur kommer det bli när han kommer hem på leave? Är han som förut? Osv osv..,
Vårt förhållande kunde inte varit starkare än vad det är idag, och det är tack vare denna mission, vi har lärt känna varandra på ett helt annat sätt. Samtalen man får från Mali är inte som vilket samtal som helst, inte som snacket man har hemma när man lever med varann varje dag. Jag har kommit min pojkvän så himla nära, men nu ser jag framemot ett liv tsm med honom här hemma i Sverige.
Men till alla er som har pojk och flickvänner som åker ner nu på mission i 03an, ta vara på alla samtal ni får där nerifrån det är dom som fått mig att klara detta halvår. och framförallt berätta för dom hur mycket ni saknar dem, dom behöver höra det.
Lycka till, till er alla som har någon i 03an
.
