Tårar och ilska

[Märta]

Är det någon mer än jag som går runt och ständigt sur och irriterad på min andra hälft som just nu befinner sig på utlandstjänst? Jag vet ju att han är extremt utsatt där han befinner sig och att miljön är påfrestande för honom. Jag vet också att han försöker så gott han kan att skriva, ringa och skicka brev för att påminna mig om hur mycket han saknar mig och hur mycket han längtar hem. Trots det, så går jag runt och varvar tårar och ledsenhet med irritation och ilska. Jag önskar att jag kunde ge honom den stöttning han faktiskt förtjänar och behöver. Jag önskar att jag kunde låta honom höra mig glad och förväntansfull. Tyvärr kan jag inte ge honom det. Jag har inte kunnat göra det de senaste två månaderna som vi varit ifrån varandra. Jag vet att jag saknar honom så otroligt mycket. Det är så tomt här hemma att det gör ont i mig att ens kliva innanför ytterdörren, just för han inte är här. Känslorna går inte alls att styra och jag går ständigt runt med dåligt samvete just för att jag aldrig kan vara annat än ledsen eller sur. Allt jag vill är att vara den där spralliga tjejen som han är kär i men jag kan inte vara det just nu. Hur hade ni hanterat det?

Ämne

[Emmie]

Hej
Åh men alltså! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag är också arg och ledsen. Arg för allt. Ledsen för allt. Känner sån skuld i det då det också känns så viktigt att jag är ett bra stöd och ger support. Men egentligen känner jag att den som behöver mest support med måendet är jag. Det är jag som måste leva med tomheten här hemma och vardagen utan honom.
Jag tror det viktiga som faktiskt funkat bra för mig är att prata med honom om det. Det är viktigt att vara ärlig med sina känslor och det kommer man långt med. I slutändan tänker jag att han kommer förstå varför du kanske inte är den spralliga tjejen just nu. Det är inte konstigt att inte vara sig själv just nu, det går liksom inte förbereda sig för det här och alla reagerar olika. Det är okej att vara ledsen och arg. Inga känslor är fel. Det är okej att reagera olika, det är inte konstigt.
Jag försöker göra aktiviteter som jag mår bra av och sysselsätta mig med saker. Jag försöker prata mycket med mina vänner och familj om hur jag mår och hur jag tänker och känner.
Kram, du är inte ensam!

[F.]

Hej!

Jag känner också precis igen mig i det ni skriver. Det är så jobbigt att komma hem till ett tomt hem, speciellt nu kring jul när alla spenderar tiden med familj. Jag förmedlar till min partner att det är jobbigt, vilket han också såklart tycker. Men han förstår inte på samma sätt tomheten här hemma, han har ju fullt upp att förverkliga sin dröm och kan inte se min sida av myntet. Det kommer stunder då jag bara kokar över av negativa känslor baserat på små små händelser. Men jag har pratat jättemycket med en fantastisk mentor här på invidzonen som verkligen hjälp när jag haft mina attacker av ilska och irritation. Jag har också börjat träffa en kurator som lärt mig massor om “Compassion Theory”. Det vi beskriver är att vi befinner oss i en “hotcirkel” där vi lägger stort fokus på det jobbiga (såklart!!). Alla tre cirklar ska hitta en balans i en bra vardag, men just nu är den negativa cirkeln allt för stor i mitt liv. Så jag jobbar jättemycket till att öka min trygghetscirkel för att finna mer lycka i min vardag. Googla, det har hjälp mig! Och våga be om hjälp och prata ut, antigen med vänner, en mentor eller en kurator. Känslorna måste ju kunna ventileras mer än bara till en avlägsen partner. Det är ju helt normala känslor som är helt okej att känna!

Så otroligt starka vi anhöriga är. Så otroligt fint stöd vi alla ger våra partners. Kram till er alla, ni är fantastiska!

[Författare]

Svar