Hem Forum Invidzonens forum Så arg och så trött och helt slut

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #49325 Svara
    Förkrossad
    Medlem

    “Jag orkar inte mer! Jag är SÅ TRÖTT på den här förbaskade Mali-missionen! Klarar inte av att vara trevlig när jag väl får prata med min kille för jag är så arg på att han åkte iväg och lämnade mig.

    Det är andra gången han är iväg och förra gången han åkte så var det mer eller mindre bådas beslut, den här gången var det verkligen bara hans. Vår relation var så ny så jag kände att jag inte riktigt kunde styra i hur han ville göra och förstod och respekterade att han var tvungen att åka för sin egen skull. Under hela den missionen pratade han om hur mycket han ångrade att han åkt och att han aldrig skulle lämna mig så igen. Själv mådde jag fruktansvärt dåligt och var i princip deprimerad och apatisk under hela hans halvår borta. Det enda som höll min låga tänd var tanken på att han skulle sluta i FM när han kom hem och att vi skulle kunna flytta ihop och äntligen få leva med varandra.

    Men när han kom hem så slutade han inte utan bestämde sig för att stanna. Ett år senare meddelade han att han skulle åka till Mali igen… Här har jag gått och väntat, väntat, längtat, haft mitt eget liv på paus eftersom jag inte riktigt velat eller kunnat ta nästa steg utan att ha honom med på tåget. Så bestämmer han sig för att åka igen. Jag sa att jag inte skulle klara av det, att jag inte kan fortsätta leva såhär, och då sa han i princip tack och hej. Han valde missionen framför vårt förhållande, utan att tveka.

    Månaderna gick och ett par månader innan han åkte iväg den här gången blev vi i alla fall tillsammans igen och bestämde oss för att försöka ta oss igenom den här missionen. Vi älskar trots allt varandra och vill verkligen dela livet med varandra. Men nu när han är borta så är det som att mina kärlekskänslor för honom bara tynar bort mer och mer, medan känslan av svek och övergivenhet tar över fullständigt.

    Jag kan inte glömma de löften han gett mig och brutit. Jag kan inte komma över att han valde jobbet framför mig. Jag står inte ut med att vänta längre, på att han ska komma hem men ännu mer på att han ska bestämma sig för vad han vill med sitt liv. Jag är för gammal för att vänta, jag har inte tid!

    Åh, jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Vill be honom dra åt helvete samtidigt som jag vet att det skulle krossa hans hjärta, och antagligen mitt med…

    Är det någon annan som har erfarenhet av liknande situation? Hur kommer man över sveket? Hur lär man sig att leva med att inte vara det viktigaste i hans liv? För han är tveklöst det viktigaste i mitt liv. Är det meningen att jag ska stå ut eller borde jag bara lämna det här sjunkande skeppet? Vi har pratat om det här tusen gånger och ältat, men vi kommer inte längre i diskussionerna längre, för allt det går ut på är att han måste bestämma sig för vad han ska göra.

    Om han hade bestämt sig för att han ville satsa på soldatyrket och ville stanna där, då hade jag åtminstone vetat vad jag hade att förhålla mig till. Men istället så fortsätter han prata om att han ska sluta “”nästa termin börjar jag plugga istället”” men det händer aldrig.

    Jag är så ledsen. Tack snälla om någon läst igenom detta, behövde verkligen skriva av mig. Ännu större tack om någon av er har några råd eller tankar att dela med er av. Och stora kramar till er allihopa som sitter ensamma där hemma och väntar på era älskade som är borta från er.

    Styrka <3"

    #49327 Svara
    en vän
    Medlem

    En stor kram till dig från någon som förstår.

    #49329 Svara
    Lilla jag
    Medlem

    O en till kram från ytterligare en som förstår!

    #49331 Svara
    x
    Medlem

    Känner igen mig. Det tog tyvärr många år och många svårigheter innan min man förstod att familjen var viktigare än jobbet.

    #49333 Svara
    Suss
    Medlem

    “Det är ingen lätt situation du beskriver. Jag tror att alla personer jag känner som haft en relation med en militär någon gång har känt som du beskriver. Jag tror det är viktigt att se till sig själv, du älskar honom men det är ditt liv! Det är helt ok att “”lära sig leva med det”” och vara lycklig fast han är borta, det är inte svagt att ge efter för kärleken. Men det är också helt ok att inte lära sig leva med det (eller inte VILJA lära sig leva med det) och välja bort den känslan. Det är inte svagt att välja bort något som gör ont.
    Det får ta tid att komma på vad som är din lycka, det viktigaste är att du följer DIN lycka. Jag hoppas du hittar ett lugn. Jag har också känt det du skriver, men har efter mycket hjärteont och tårar valt att spela på mina regler. Det har tagit lång tid att komma på att jag får ställa krav och inte alltid vara “”förstående och stöttande””. Lyckligtvis har han, efter många tunga stunder, förstått och gått med på att det är att ge och ta 50/50, även om det gäller hans jobb.
    Stor kram!”

    #49335 Svara

    “Tack snälla alla ni för era svar och kramar och pepp. Det går nästan inte att förstå att det är så många andra som känner som jag. Inbillar mig på något vis att det är jag som inte är “”gjord”” för att vara soldatfru, att det passar bättre för vissa och sämre för andra. Men när man hör alla här så förstår man på något vis att det inte alls är lättare för någon annan heller. Tur ändå att vi har varandra. Stor kram till er alla som lyssnat och svarat. <3"

    #49337 Svara
    Sömndrucken
    Medlem

    Övergivenhet är en skitjobbig känsla, usch!
    Jag trodde att jag var en stark böna som skulle fixa detta med att min älskade är borta och jo det gör jag väl, men just nu har jag mardrömmar och i natt kunde jag inte sova alls..oro i mitt undermedvetna..
    När det känns jobbigt så tänker jag att vi blir härligare människor om vi har möjligheten att leva våra liv och göra de val som känns bäst, jag vet hur viktigt min mans jobb är för honom och att han älskar det han gör. Jag har förmånen att göra det jag vill med och tänker att vi är lyckligt lottade. Jag försöker ha mitt fokus på att vi ska ha det så fint som möjligt när vi väl är tillsammans…vill inte ens tänka på att han väljer bort mig (tror inte att det är så)
    Det är inte alltid så lätt men jag tänker att det ska vara min målbild.
    Hoppas du hittar ditt svar så du känner tillfredställelse och hittar styrkan i er kärlek, ni har ju valt varann…och valt om varann, det säger en del.
    Bamsekram till dig!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
Svar till: Så arg och så trött och helt slut
Information om dig: