Problem efter utlandstjänst, nyss hemkommen

[Gabbe]

Jaha då är jag där jag befarade att jag skulle hamna… Rätt nyligen hemkommen från utlandet och ska försöka hitta tillbaka in i familjen och tillbaka till maken. Har läst andras trådar och känner verkligen igen mig fast från andra hållet.
Som läger är nu så skulle jag i stort sett nästan ge min högra arm för en egen lägenhet där jag får vara ifred. Jag orkar inte med min familj och det känns hemskt att säga för det är ju de som ska betyda mest. De har längtat efter mon hemkomst och jag har i stort sett nästan inte hunnit sakna dem för det här varit fullt upp. På ett vis är det som att man har bytt sin hemma-familj mot en ny familj som har varit ens trygghet och stöttepelare under nästan ett år. Det är ju verkligen inte så men på sätt och vis är det så.
När man är hemma på leave är det svårt att vara riktigt närvarande för att i tanken är man med den andra familjen. Vi som åker blir nästan präglade på varandra för att det är där säkerheten ligger. Att hela tiden längta hem och tänka på familjen hemma gör en sårbar och arbetet och livet blir för tungt. Efter att under 1 års tid hela tiden fokuserat på gruppen och uppgiften tar det tid att hitta hem igen. Familjen hemma är superglada över att man är hemma och vill få om en och ta igen tiden man varit borta och själv känner iaf jag en stor sorg över att inte ha kvar utlandsfamiljen längre.

Han vill vara nära, mysa och ha sex och jag är absolut inte intresserad av det. Som läget är så har jag fått någon slags låsning som gör att jag känner ett starkt obehag när han vill vara nära. Det känns otroligt hemskt när min första reaktion är att rygga tillbaka när han gör närmanden. Kommer han och lägger armen om mig när jag lagar mat så blir min reaktion att bli arg och irriterad istället för att uppskatta att han vill vara nära.

I helgen som var så kunde jag äntligen andas och fick massor gjort istället för att som vanligt sitta klistrad vid Tv:n med mobilen i handen. Familjen åkte till fjällen och jag stannade ensam hemma! Det var så underbart! Samtidigt gör det mig otroligt rädd också. Älskar jag inte min familj och mina barn längre?

Nu sticker jag säkert ut hakan och trampar någon på tårna men jag vill bara förklara hur jag känner.

Jag har varit hemma i 2.5 månad och funderar seriöst på att skilja mig. Nu finns det en lång historik med tvivel om jag ska fortsätta äktenskapet eller inte så det är inget nytt påfund. Just nu så funderar jag på familjerådgivning. Detta i syfte att antingen hitta tillbaka till varandra eller välja att gå skilda vägar. För närvarande så funderar jag när det kan vara lämpligt att börja.

Ibland känns det som att vi borde ta tag i saken så fort som möjligt och ibland känns det som att jag nog kanske kommer att ta förhastade beslut och vara extra hård och rak och Kanske inte vara så nyanserad i vad jag säger. Har ännu inte riktigt landat.

Till saken hör att det även är andra saker som har kraschat runt omkring mig sedan jag kom hem med syskon och föräldrar, osäkerhet och trivsel med arbetsuppgifter, sömnproblem mm. Sitter nu på jobbet 2a dagen efter hemkomst.

Vill inte göra något förhastat men måste göra något.

Blev ett förvirrat inlägg men kanske hjälper det någon. Är som sagt inte lätt att komma hem heller.

Kontentan är…. familjerådgivning nu eller låta saken bero? Lutar åt att ta tag i det. Är det enda jag eventuellt kan påverka…

Ämne

[Mentor Anna L]

Hej!

Det är alltid intressant att få läsa och höra om båda sidorna av en insats. Det du beskriver skulle jag säga inte är unikt på något vis.
Som du beskriver så är det en stor omställning att komma hem efter ett intensivt år med fullt fokus på uppgiften. Att då komma hem och förväntas ställa om kan vara lika tufft för veteranen som för oss anhöriga som har varit kvar hemma. Att släppa in er i våra “nya” rutiner är inte heller alltid helt lätt…

Jag tror det är viktigt att våga lyfta det faktum att en hemkomst inte alltid är en dans på rosor och rosa moln utan att det ligger ett stort jobb bakom att landa in i en ny gemensam vardag. För det har hänt mycket hos alla och alla har utvecklats på olika sätt vilket är erfarenheter och kunskaper som på något vis skall flätas ihop.

Rekommendationerna är ofta lyhördhet och att våga möta varandra i den nya vardagen, att ge och ta. Det är inte lätt!
Att ta stöd i den dialogen kan vara en hjälp oavsett vad slutresultatet blir.

Hur du/ ni skall göra kan bara ni ta ett beslut i men det finns flera vägar att gå i detta.
Din arbetsgivare har ett uppföljnings ansvar/ rehab ansvar och du har rätt att få stöd där. Om det inte är chef eller kollegor du känner att du kan prata med i dessa frågor så kan en väg vara att ta hjälp av psykologen på försvarshälsan. Det kanske kan vara en första hjälp för att sortera dina tankar och för att hjälpa dig att komma fram till hur du vill gå vidare.

Känns det inte som att arbetsgivarstödet är det rätta så finns vi stödorganisationer här för att guida dig. Både veteranförbundet med sina kamratstödjare eller soldathemsförbundet som kan vara behjälpliga med ett mer professionelt stöd till dig eller om ni kommer fram till att ni som familj vill ha ett stöd.
Självklart finns även vi på Invidzonen här som stöd också om du känner att du vill ha någon att bolla dina tankar och funderingar med.
Du hittar våra kontaktuppgifter här på hemsidan. Antingen genom att kontakta vårt kansli eller om du vill ha stöd av någon av oss mentorer så finns kontakter även till oss här under fliken mentorer.

Jag hoppas du snart ska få landa in i livet efter insats… men var inte rädd för att ta stöd i din situation. Du är inte ensam!

[Författare]

Svar