Hem Forum Invidzonens forum Min berättelse

Visar 6 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #51355
      fru gus
      Medlem

      Tack T!

      Många kramar

    • #51357
      T
      Medlem

      Tack själv för att du tog dig tid att läsa 🙂
      Kram T

    • #51359
      Sliten_liten
      Medlem

      Tack, Underbara T =)

    • #51361
      Yeda
      Medlem

      Vilken fin text. Du borde blogga. Tack.

    • #51363
      Stolt faster
      Medlem

      Finaste bästa du

    • #51365
      Eva
      Medlem

      Wow! Vilken text! Kramar

    • #51353
      Anonym
      Gäst

      “Min resa från bitterhet till tacksamhet!

      “”-Jag har blivit ombedd att åka till Kosovo. En vecka.”” Min man log brett när han berättade om förfrågan från jobbet. “”Spännande!”” tänkte jag helt oförberedd på det nya liv som väntade med denna resa. Året var 2004, våra söner var åtta, fem och fyra år. Jag var på den tiden inte speciellt insatt i Försvarsmakten (FM)och dess verksamheter, men tänkte att det var ju bara en vecka. Jag var helt ovetande om vad som väntade och verktygen för att hantera det som skulle komma fanns inte. För den veckan förvandlades ju ganska snart till ca 100 dagar/år. Kanske ska förtydliga att min man var och är civilanställd så det var ju inte så att jag visste ”vem” jag gifte mig med.

      Jag arbetade 75% som förskollärare, hade tre stycken mindre barn, hund och ganska snart tog mina krafter slut. Jag hade på den tiden även ett otroligt kontrollbehov och räknade minutiöst igenom morgondagens schema på nätterna för att få tiden att räcka till. Det blev otroligt noga med att killarna hade kläder som matchade. Hur skulle det se ut om någon av dom fick på sig ett par strumpor som inte matchade byxor eller tröja? I vilken turordning skulle jag tända och släcka lysen i huset för att spara mest tid? Naturligtvis fick ingen av sönerna missa sin hockeyträning så jag for som ett skållat troll mellan jobb, skola/fritids, dagmamma, hem och ishallar och allt vad det innebär. När hade jag tid att vårda mitt liv och mitt äktenskap? Det fick vänta! När min man väl var hemma mellan resor och övningar så bråkade vi bara. Även när han var borta bråkade vi via telefon, mail och sms.

      Sensommaren 2007 hade vi helt tappat varandra och skilsmässan var ett faktum. Först kände jag en stor lättnad: så skönt att bara behöva tänka på mig och barnen! Sen slog det mig. Skulle jag aldrig mer njuta av vår fantastiska altan? Märklig tanke, jag vet, men det var det jag i stunden sörjde mest. Vi träffades när jag var 16 år och nu var jag 32. Var det verkligen över? I helvete heller! Jag vet inte riktigt vart jag fick krafterna ifrån men jag gav mig sjutton på att vinna denna kamp. Men hur? Just i den stunden var jag så trött, slut och trasig. Jag insåg att jag fixar inte det här på egen hand, vi fixar inte det här på egen hand. Efter lite trixande och små vita lögner fick jag med min man till en familjeterapeut och med den avlastningen kunde jag börja jobba med mig själv och därmed även med oss. Resan att ta sig upp till ytan igen var en kamp men vi var då båda överens och fullt inriktade på att vi skulle fixa vårt äktenskap. Detta gjorde vi ju naturligtvis inte på en vecka och vi jobbar medvetetet med det fortfarande.

      Men jag var fortfarande bitter över alla resor och tyckte att det var en stor orsak till vårt lidande. Jag hatade dom verkligen och detta smittade naturligtvis av sig på barnen. 2010 kom nästa stora smäll. I samband med en resa till Afghanistan blev mellan-sonen helt apatisk. Jag fick honom inte ur sängen på morgnarna och det värkte i mitt mamma-hjärta att se honom så. Jag försökte kontakta barnpsyk men hans tillstånd var inte så allvarligt att vi kunde få akut hjälp. Det väckte lejonet i mig. Jag tog bilen in till Uppsala och rusade in på min mans avdelning.
      “”-Nu får ni fan hjälpa mig! Det kan inte vara så att vi ska behöva må så här dåligt för att min man sköter sitt jobb!””
      Vilket fantastiskt bemötande jag fick! Hans kollegor tog verkligen mig och killarna under sina vingar. De visade våra söner bilder från campen i Afghanistan. De åkte till mellan-sonens skola och föreläste om deras uppdrag för hans klasskompisar. Jag fick hjälp att hitta Invidzonen. Hans kollegor ringde med jämna mellanrum för att höra hur vi mådde. Det räddade mig verkligen! För genom deras engagemang och stöd hittade jag återigen krafter och började inse att min inställning till det hela var A & O. Så här såg vårt liv ut. Vad blev bättre för att jag var bitter? Hade jag något att vinna på att försöka ändra min inställning? Svaret blev plötsligt glasklart. Jag har ju i vår livssituation massor att vara tacksam för. Min man har ett jobb som han trivs med

Visar 6 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.