Hem Forum Invidzonens forum “Med anledning av inlägget “”Varför”””

Visar 13 inlägg - 1 till 13 (av 13 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #57059 Svara
    S
    Medlem

    “När jag läste inlägget “”Varför”” här i forumet så började mina tankar snurra rejält… Författaren pekade verkligen på de saker som jag nu går och tänker ihjäl mig över och alla saker jag inte förstår i min nuvarande situation.

    Jag skulle behöva råd från någon som “”klarat”” ut sina problem under/efter en mission och hur ni gjorde?

    Min partner har varit borta i 11 månader och har en månad kvar av sin mission. Han var precis hemma på leave och passade på att berätta att han inte längre vet vad han känner, eller rättare sagt att något känns fel och att han inte vet vad han ska göra åt det. Helt plötsligt säger han att han känt så här ett tag, samtidigt som vi precis skaffade båtplats inför nästa år och hans sms/mail har signalerat allt annat än att han skulle tveka. När jag mötte alla hans argument med motargument så hade han inga svar, säger bara att något är fel. Börjar prata om att vi inte har haft det perfekt det senaste…

    Men vad tror han? Vi har varit ifrån varandra i snart ett år och sett varandra var 8-10 vecka. Han har levt i kriget, jobbat ca 17-20 timmar per dag och varit nära på att dö två gånger. Nu senaste för bara några veckor sedan. När jag försiktigt sa att det kanske inte var så konstigt med tanke på allt han varit med om och hur det senaste året sett ut, så blev han förbannad och sa bara att det inte hade med hans jobb att göra. Sen säger han att han älskar mig och vill ha vår framtid, men vet inte hur det ska gå till.

    Trots att alla hans vänner säger att han är annorlunda. Trots att han senast för fyra veckor sedan sa att han kände sig tom, avtrubbad och emotionellt avstängd efter allt.

    Och här har jag gått och väntat i snart ett år… Med framtidsplaner som han har pushat för. När jag påtalade att vi måste ge det en ordentlig chans att reda upp det här när han kommer hem och att jag väntat ett år med insikten att det inte skulle bli lätt, blev han arg och sa bara att det är ovärdigt av mig att säga att jag väntat.

    Plötsligt handlade allt om att han kände att jag varit bitter och arg på hans jobb, att jag skickat ledsna sms under ett års tid och att hans vänner upplever att jag inte stöttat hans arbete. Saker jag inte alls känner igen mig i. Jag har läst alla våra sms och kan ärligt säga att det kanske är fem stycken under ett års tid som inte varit “”peppiga””. Att jag inte alls har varit arg och bitter i 12 månader och de vänner han nämner har jag knappt träffat.

    Så han åkte tillbaka i måndags och lämnade mig med den här vetenskapen och med väldigt många hårda och orättvisa ord som jag fortfarande försöker förstå. Jag har stöttat honom i hans beslut och väntat här på att han ska komma hem, hur kan allt plötsligt vara mitt fel? Hur kan han inte tro att det här skulle påverka oss? Och varför kan han inte bara ta till sig att det här året förändrat honom och att det påverkar vår relation?

    Jag har en månad på mig att backa undan och försöka att inte pressa honom… Att inte fråga mer och ta hand om allting själv. När han kommer hem har hans arbetsgivare dessutom planerat in flera resor och uppdrag, så två dagar efter att han fått komma hem “”på riktigt”” så drar han iväg tre veckor. Efter det tänker han åka till en kompis som bor utomlands för en vecka och därmed kommer jag att få gå omkring i ett vakum i ytterligare en månad.

    Hur överlever man? Hur ska jag kunna hantera all information och vart tog min relation vägen? Det är svårt att inte känns sig bitter…:(“

    #57061 Svara
    Mentor Annas
    Medlem

    En mission innebär en stor förändring och anspänning på ett förhållande… Man lever två olika liv och ska ändå försöka hålla ihop ett förhållande. Det är inte alltid lätt.
    Vi här hemma har ofta svårt att förstå hur de har det där nere pga. att vi inte kan få reda på allt.
    För soldaterna kan det vara svårt att förstå oss anhöriga, hur vi sliter oss igenom dagarna och kämpar mot oron och ensamheten…

    Det är inte alltid lätt att få ihop de här två värdarna.

    När de sedan kommer hem från en mission är det mycket som hänt, mycket de upplevt och saker och ting ställs på sin spets, man ska hitta tillbaka till det man hade innan….

    För soldaterna som har upplevt många jobbiga situationer kan det helt enkelt vara så att man väljer att ta en lätt väg för att slippa hitta tillbaka. Det är så mycket känslor och tankar som snurrar efter missionen och det känns ej som det gjorde tidigare. Därför är det kanske lätt att tro att det är förhållandet det är fel på eftersom man inte känner som tidigare. Det hela handlar nog mycket om att försöka få dem att prata, bearbeta det som hänt.

    Precis som vi här hemma behöver göra. Det är ingen självklarhet att bara fortsätta som vanligt här hemma när allt är över.. det kräver tid för att hitta det man hade innan efter så lång tid…

    Jag förstår din frustration… Men som sagt tid kan vara bra… men det tär på en att inte veta vad det hela kommer leda till.

    Vi finns som sagt här och stöttar upp dig så mycket vi kan. Hör av dig till någon av våra lokala mailadresser om du vill få kontakt med någon av oss mentorer om du känner att du vill ha lite extra stöd!

    Vi finns här för dig och alla andra kämpande anhöriga.

    Styrke kram

    #57063 Svara
    S
    Medlem

    Hej igen,

    Jag håller med dig fullt ut och därför har jag hela tiden sett det som att det här har varit ett år som vi måste ta oss igenom. Och att vi därefter får ”starta upp” igen efter de nya förutsättningarna, eftersom vi båda självklart har förändrats under det här året. Jag trodde att vi hade samma uppfattning om det och att vi har försökt kommunicera kring våra olika upplevelser, men hade uppenbarligen fel. Därför tror jag att vi skulle behöva få träffa någon för att komma vidare med det, utan att det slutar i anklagelser och hårda ord…

    Som du så klokt skriver så har han upplevt många oerhört påfrestande situationer där nere och det är klart att man känner sig vilsen. Kanske är det så att man lättast anklagar den egna relationen för att det känns annorlunda, istället för att gräva hos sig själv. Är man dessutom stolt så kanske det kan kännas som ett nederlag… Han pratade mycket om att han vill ha det vi hade innan han åkte, ha den känslan igen. Men utan att riktigt ”köpa” mina argument när jag säger att det kanske är svårt att ha exakt det han lämnade efter allt som framförallt han, och vi har gått igenom.

    Jag önskar så att jag hade tagit kontakt med någon för kanske 6 månader sedan och haft en ventil, istället för att prata med honom om min oro och mina rädslor. På samma sätt som våra soldater skulle må bättre av att faktiskt ta den hjälp som finns där nere och försöka bearbeta allt eftersom. Jag är nog mest rädd just nu för att jag också kommer att stänga av för att orka ta mig igenom den här perioden av ovisshet och sorg, eftersom han har lämnat mig hemma med alla de känslor som han förmedlade…

    Tack igen.

    #57065 Svara
    Mentor Annas
    Medlem

    Förstår precis hur du tänker…
    Det ligger mycket stolt het i allt det här och de är så rädda för att visa sig svaga, därför är anklagelserna riktade mot oss många gånger. Det är ju alltid lättare att skylla på någon annan.

    Stämningen är ju också så hos dessa militärer att man inte ska visa sig svarg… Som du skriver så är det synd att de inte tar den hjälpen de behöver för att lösa sina bekymmer och tankar.

    Det är lätt att stänga av här hemma för att orka, men vi finns här för dig, du ska inte stänga in det här hos dig och sluta på samma sätt utan du behöver också bearbeta och fundera.
    Vi finns här och även soldathemsförbundet som kan ge ett mer profesionellt stöd om du känner att du behöver det!

    Kram

    #57067 Svara
    S
    Medlem

    Det är säkert som du skriver, lättare att skylla på någon annan istället för att börja rannsaka sig själv. Vilket säkert bara skapar mer kaos och oreda… Även fast jag tycker att det är en feg väg att gå, vi som anhöriga ska inte vara en slagpåse, när vi har stöttat dem i sitt beslut och arbete. Kan bli så ledsen över att hela tiden känna att jag ska sätta mina egna behov åt sidan för hans…

    Varför ska det vara en sådan macho-kultur, för att de ska orka med sitt arbete? Har man inte ett ansvar mot sig själv och sitt välmående?

    Just nu känns det svårt att inte stänga kvar för att fixa det här vakumet som jag befinner mig i… Eftersom jag måste anstränga mig så hårt för att inte fråga honom hur det känns, om läget har förändrats osv. när vi pratar på telefon. För att jag vet att det inte skulle hjälpa, utan snarare sätta ännu mer press på honom.

    Jag har tagit kontakt med soldathemmet och fått otroligt snabb och bra hjälp, så det är ett litet steg….

    Kram

    #57069 Svara
    Tess
    Medlem

    Vi har varit i eran situation och tagit oss igenom den oxå 😀
    Vill du prata, få råd eller bara bli lyssnad till så får du gärna höra av dig.
    Lycka till <3

    #57071 Svara
    R.E
    Medlem

    När min soldat kom hem så var situationen omvänd. Jag hittade inte den där känslan som fanns innan han åkte. Det krävdes mycket tid och arbete från bådas sida men nu har vi det bra igen.

    Men det största problemet tror jag var mina tankar på att det skulle vara som förut. Att det skulle kännas likadant, vi skulle göra samma saker osv.. svårt att förklara medn du kanske förstår?

    Men ett tag in i vårat kämpande så insåg jag att vi aldrig kommer hitta tillbaka för vi är inte samma personer som för ett år sedan. Under tiden han var borta hann vi förändras som personer. Det är en så intensiv tid så förändringen går nog snabbare än vanligt plus att man inte är i varandras vardag så att förändringen sker gradvis. Utan helt plötsligt fick jag hem en man som inte var den samma som den jag skickat ner.

    Så vi har inte hittat tillbaka, utan hittat vårat nya vi. En ny dynamik för oss två.

    Även om jag förstår att det är svårt att få vissa män att öppna sig så tycker jag du ska fråga honom om han vill kämpa för er och om han vill de så kanske ni två borde gå och prata med någon.

    Jag hoppas verkligen allting löser sig!
    Styrkekramar

    #57073 Svara
    S
    Medlem

    Hej Tess och R.E,

    Tack för era svar!

    Känns bra att veta att det finns fler där ute som brottats med liknande problem… Även om jag tycker att det inte borde vara så ovanligt att man står i det här läget efter så lång tid från varandra och ett krig emellan.

    Jag tror också att det är omöjligt att jämföra sin ”nya” relation med den som man lämnade när de gav sig ut på mission. Precis som du skriver, så har det pågått en stor utveckling under den här tiden, inte bara för honom, utan även för mig. Därför blir jag så ledsen när han hela tiden kommer tillbaka till att det inte känns som det gjorde tidigare och att någonting har förändrats, tro tusan det! Hur kan man förvänta sig någonting annat? Det känns bra naivt. Samtidigt så säger han att han upplever att jag utvecklats otroligt mycket på ett positivt sätt här hemma och att jag är perfekt (för honom), så därför förstår han inte varför han känner som han gör…

    På den positiva sidan så säger han att han älskar mig och att han vill kämpa för oss, men det blir så svårt när han samtidigt inte riktigt vill gå och prata med någon gemensamt och bara säger att han inte vet vad han känner. Att det känns hopplöst och pratar om att det är fel läge att sälja lägenheten. Upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit. Hur ska man kunna förhålla sig till det?

    Ovissheten är nog värst, att inte veta om jag bör ställa in mig på att vår tid tillsammans är slut och att framtiden som vi planerat för inte kommer att bli av. Eller om jag ska hålla hoppet uppe för allt vad jag är värd och fortsätta kämpa. Sen vet jag att vi har en resa framför oss när han kommer hem, när han kommer att mentalt vara kvar i Afghanistan och innan han landat. Detta har jag varit inställd på hela tiden, men inte i kombination av att han inte vet om han vill leva med mig.

    Tess, hur var det för er? Och till både Tess och R.E – hur tog ni er ur det?

    #57075 Svara
    R.E
    Medlem

    Det är verkligen en svår balansgång du har framför dig. Hoppas att jag inte skrämmer upp dig men som du säger så är det svårt att veta om du ska satsa helhjärtat eller ta ett steg tillbaka. Satsar du helhjärtat finns risken att han känner sig pressad.
    Det gjorde iaf jag. Att min soldat var så 110% säker på att han ville vara med mig medan jag velade skrämde mig och fick mig att känna pressen att känna samma sak. 110% säkerhet. Jag kan inte säga att jag är där idag heller, på 110%, men så är jag en väldigt känslomässig person. Så kanske jag ligger mer på 90% och tuggar mig sakta uppåt.

    På grund av den pressen är det svårt att ge ett råd, för om han blir pressad kanske han ger upp. Men du känner honom så du får försöka känna efter hur han verkar ta det.

    Som sagt, tillbaka till 110% är jag inte riktigt ännu, trots att han varit hemma i ett halvår. Men jag vet att jag älskar honom och att jag är lycklig tillsammans med honom. Dom små oroliga tankarna jag har kvar bearbetar jag fortfarande. Jag besökte en kurator för att prata om min känslor. Det var skönt, jag hann knappt säga något innan hon visste vad jag menade. Det är nog det som hjälpt näst mest. Mest är att min sambo är en underbar man som tillät mig bete mig som en skit rent ut sagt, för han visste att jag hade känslor jag inte kunde sätta ord på som agerades ut på andra sätt.

    Jag hoppas mitt svamlande hjälper. Ibland spinner jag bara iväg, det ber jag om ursäkt för.
    Finns här iaf, trots mitt svamlande. =o)

    #57079 Svara
    R.E
    Medlem

    “Jag tror att kvinnan på soldathemmet kan hjälpa dig att hitta en väg att gå i den här balansgången. Annars kan du fråga honom, säg att du verkligen vill att det ska funka mellan er och att du är medveten om att det kommer innebära en jobbig tid men att du är villig att vänta.
    Fråga hur han vill ha det, vill han att du ska visa alla dina känslor eller backa några steg? Förklara oxå att du ger honom ett frikort på att bete sig mindre bra men att frikortet inte gäller förevigt. (Kanske inte just med dom orden, då det nog kan skapa ilska.) För det är verkligen inte okej att bete sig som ett svin hur länge som helst. Egentligen inte alls men ibland går det inte att kontrollera. Det är så mycket känslor som betyder så mycket.
    Förhoppningsvis kanske ditt lugna och sansade sätt att se på det hela ger honom ett lugn inombords.

    Kanske är det fortfarande hans “”gamla”” räddslor som spökar hos honom? Att han är rädd att förändringen som skett hos honom kommer göra att du lämnar honom.
    Kanske är därför han är rädd för att säga att han förändrats?
    Ibland blir man riktigt frustrerad på att män är män. För att generalisera lite så är ju kvinnor oftast mer benägna att öppna sig om känslor. Och just hade iaf jag önskat att din man tog tag i sin kvinliga sida.

    Jag tror verkligen att kvinnan på soldathemmet kommer kunna hjälpa dig men om du vill så finns jag gärna kvar och delar med mig.
    Hoppas verkligen allting löser sig.
    Kramar”

    #57081 Svara
    Tess
    Medlem

    Mandra kan nog säga att vi slog i botten rejält……vi betedde oss illa båda två, gapade, skrek mm……….skrev under skilsmässopapper
    och då trillade polletten ner, vad är det vi håller på med???? Vi sökte hjälp och fick lära oss kommunicera och framförallt att livet är en berg & dalbana…..det är bara att acceptera och stötta varandra.
    Viktigt att man är ärlig och säger till hur man känner innan man är så upprörd att det blir bråk. Förklara för varandra vid ett lugnt samtal om hur man vill ha det i vissa situationer och jag har lärt mig att välja mina strider…När är det läge att ta en diskussion och när ska jag bara låter det bero.
    Lycka till, hoppas det löser sig <3

    #57083 Svara
    Tess
    Medlem

    Mandra kan nog säga att vi slog i botten rejält……vi betedde oss illa båda två, gapade, skrek mm……….skrev under skilsmässopapper
    och då trillade polletten ner, vad är det vi håller på med???? Vi sökte hjälp och fick lära oss kommunicera och framförallt att livet är en berg & dalbana…..det är bara att acceptera och stötta varandra.
    Viktigt att man är ärlig och säger till hur man känner innan man är så upprörd att det blir bråk. Förklara för varandra vid ett lugnt samtal om hur man vill ha det i vissa situationer och jag har lärt mig att välja mina strider…När är det läge att ta en diskussion och när ska jag bara låter det bero.
    Lycka till, hoppas det löser sig <3

    #57077 Svara
    Anonym
    Gäst

    “Du har så rätt och det är det som jag funderar mest på just nu… Hur jag ska agera. Om jag ska fortsätta som vanligt och visa min kärlek, eller om jag ska ta ett steg tillbaka och låta honom sköta den större delen av kommunikationen? Samtidigt som jag inte vill vara för otillgänglig, så att han tänker

Visar 13 inlägg - 1 till 13 (av 13 totalt)
Svar till: “Med anledning av inlägget “”Varför”””
Information om dig: