- Detta ämne är tomt.
-
Ämne
-
Såg glad att jag hittat hit… men känner samtidigt att jag kanske inte har “rätt” att vara här då min fästman inte är svensk? Han är Amerikan och när vi träffades för 4år sedan hade han lagt allt detta bakom sig. Hade inte varit i aktiv tjänst på typ 8år… vi planerade för ett liv i Sverige tillsammans med vår son som föddes 2020 (i brinnande pandemi, så fick han vara med på Facetime på förlossningen).. Så när uppehållstillståndet äntligen blev beviljat efter 11mån väntan, så blir han inkallad… bitterljuvt är bara förnamnet, äntligen skulle vi få starta vårt liv tillsammans på riktigt. Istället för att planera flytt till oss, fick han 10 dagar att infinna sig på basen och efter det har han varit ute på uppdrag och knappt kunnat prata med oss sedan mitten av april… För mig är denna värld helt ny, vet ju knappt hur det fungerar här i Sverige, ännu mindre i USA. Men vi som familj verkar inte vara så mycket värda (vi är inte gifta ännu.. och jag är ju inte amerikansk medborgare…)
Att läsa här har hjälp, se att jag inte är ensam med mina känslor och fler som är i liknande sitution.. Maklösheten, oron, ilskan, uppgivenheten, men ändå hopp, tro på framtiden, kämparvilja finns ju här med.
Ingen här hemma, min familj mina vänner förstår/kan sätta sig in i detta, och knappt jag själv heller! Kan ju heller inte prata om det, då jag inte vet/får säga mycket… Känner mig ensam, jag hör inte hemma någonstans, trillar mellan stolarna. Kan inte ta del av något army community där och känner mig inte berättigad att göra det här heller…?
Vet inte riktigt vad jag vill få ut av att skriva detta, gissar jag söker stöd, kanske uppmuntrande ord, förståelse från andra som faktiskt vet? Saknar honom bara så enormt mycket och blir så ledsen när jag ser vår underbara son och allt han missar med honom!
