Hem Forum Invidzonens forum Litar inte på att han inte vill åka igen

Visar 20 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #58187
      T
      Medlem

      “Mitt råd är att ta kontroll över din rädsla och ditt liv, ställ inte det åt sidan utan förverkliga dina drömmar. Jag vet att det inte alltid är så lätt men i tunga stunder finns vi här om du vill ha stöd. Var ärlig mot din sambo och försök sätta ord på dina känslor som du har.Erat liv blir aldrig som förr men det behöver inte vara negativt…….ett förhållande bygger man med både med & motgångar och man växer av erfarenhetet. “”Amor vincit omnia”” = Kärlek övervinner allt <3. Lycka till!"

    • #58197
      miss
      Medlem

      jag känner lite att vara tillsammans med en militär innebär alltid en risk. En risk att de åker iväg, en risk att de förändras, att de blir hårda för allt de kanske får se, att de kanske aldrig kommer hem. Problemet är ju bara att vi älskar dem så otroligt mycket. Vi kan inte låta bli att försöka att bilda ett liv med dem. Även om vi vet att det finns en chans att bli sårad. Det finns ju i alla förhållande även om vi riskerar det på ett helt annat sätt. Tycker alla anhöriga är otroligt starka människor. Kämpa på!

    • #58201
      miss
      Medlem

      Det kommer du väl kanske aldrig att veta. Tänk på dig själv, har du inte haft drömmar som kommit upp trots att du någon gång tänkt, nej det där ska jag inte göra, eller göra igen? Han kanske känner när han kommer hem att nej nu är det bra men sånt kan alltid förändras. Så är livet tyvärr. Det ända du kan göra är att be honom alltid vara ärlig med dig och diskutera det.

    • #58205
      3E
      Medlem

      Min makehar varit iväg tidigare, är iväg nu och kommer säkert att åka igen någon gång i framtiden. Jag känner mig dock helt ok med det. Jag vill inte vara den som står ivägen för honom om detta är något som han verkligen vill göra. Men jag förväntar mig att min make ställer upp på mig tillbaka med det som jag verkligen vill göra. Jag tycker inte att han har blivit hårdare efter missionerna. Snarare tvärt om.. Han har kommit tillbaka med mer känsla för vad som egentligen är viktigt. Framför allt har familjen blivit viktigare för honom och att spendera mycket tid med barnen när han är hemma.

    • #58215
      R.E
      Medlem

      Till Lt M: Tack för att du skriver här. Du ska bara veta hur skönt det kändes att läsa dina ord. Framför allt att vi här hemma inte är helt knasiga som bryter ihop så som vi gör eftersom även du, som ändå vet vad det handlar om där nere, känner att det är värre än du trott att vara hemma.
      Vet att allt är personligt men min sambo har beskrivit den där kamratskapen precis så som du skrev om det och det är en sak som gör ont i mig. Troligen har det med min dåliga självkänsla att göra men det känns alltid som att det han har upplevt (beskjutningar, timmar på kullen, bo i en trång container, gå in i hus där talibaner människor bor, inte veta om man kan lita på Afghanska polisen som står runt hörnet) tillsammans med sin grupp gör det omöjligt för oss att ha samma band. Så svårt att förklara med ord vad jag menar men det känns som om han skulle välja att ha med någon i en jobbig situation så skulle de bli dom, inte jag.
      Hur känner du? Han säger alltid att han har större band och litar mer på mig, men det känns inte så. Är det jag som inbillar mig?
      Tror aldrig min sambo kommer förstå att det inte är så lätt att vara hemma, som du säger, där nere har ni alltid NÅGON. Även om han/hon inte är exakt samma situation så är han/hon iaf nära. Ingen hemma förstår. Skulle jag välja att säga en sak som förklarar min tid som gräsänka så är det: Plågsam, hjärtvridande ensamhet.

    • #58217
      R.E
      Medlem

      Till T.
      Han sökte sig till den här missionen, och en mission innan. Så det är ingen risk att jobbet kräver det utav honom.
      Bröt samman i fredags. Sa åt honom att åka. Han sa samma sak som alltid, han vill inte. Men det känns inte i orden han säger. Jag önskar att han verkligen satsade på något här hemma, plugg eller liknande så att jag visste att han ville vara kvar.

      Hur går det för dig? Får du honom att öppna sig eller är det fortfarande ett irriterat ämne?

    • #58219
      R.E
      Medlem

      Vet inte varför, min mina inlägg som jag skrev hamnade ovanför något som skrevs innan….

    • #58221
      R.E
      Medlem

      Det är nog det faktum att för mig så är han den första personen jag tänker på när jag behöver prata med någon när det gäller allt i mitt liv. Har tidigare inte känt så i relationer utan oftast har det varit en ur min familj som jag ringt. Och nu har jag hittat någon som är mitt bollplank till allt. Han är min stöttepelare. Därför känns det väldigt fel att han inte känner samma sak.. även om jag förstår varför. Självklart kan inte jag säga något om någon jobbig händelse där nere för jag vet inte hur det var, jag var inte med.

      Vem hade kunnat tro att den meningen skulle få tårarna att rinna. Jag var inte med. Jag var inte med när han var med om saker som han aldrig kommer kunna beskriva. Jag var inte med under den tiden i livet han var med om dom största händelserna. Han ville inte dela dom med mig, utan med från början vilt främmande människor. Medan jag aldrig skulle tänkt tanken på att åka på ett sånt äventyr utan honom.

      Jag vet att man inte kan vrida tillbaka tiden, men ibland önskade jag verkligen det. Vill inte ha den här tiden i minnet. Det gör så ont, fortfarande. Och även om han kanske vill så kan han inte trösta mig för han förstår verkligen inte. Va skönt det skulle varit om den dagen han kom hem så hade man glömt dom sista 10-11 månaderna och att de känts som om han bara gått ut med sopporna.

    • #58223
      T
      Medlem

      Förlåt för mitt sena svar. Men det har varit mycket att stå i de senaste veckorna. Nej, min pojkvän jobbar inte heller inom försvaret så det finns ingen riska att dom krver det av honom heller. Även om jag ibland faktiskt önskade att han jobbade där, så han bara kunde åka igen.. Det låter helt sinnessjukt och jag vågar knappt säga det till någon, men du förstår ju 🙂 Det är faktiskt inte ett fullt lika irriterat ämne längre. Jag försöker att inte prata om det för ofta (1 gång på 2 veckor kanske) och han börjar väl förstå att när jag väl tar upp ämnet så behöver jag verkligen prata om det. Han börjar nog hänga med på att det fortfarande är jobbigt för mig.
      Hur kändes det att berätta det? Hur tog han det?
      Hoppas du mår bättre nu iaf och att du har bättre sommarväder än vad jag har 🙂
      Kramar

    • #58225
      R.E
      Medlem

      Han är en otroligt lugn person som inte visar känslor så lätt så han tog det precis så som jag föreställt mig att han skulle ta det. Han var lugn och sansad och sa bara att han inte ville åka. Att han var färdig med det hela. Men som tidigare, det känns inte i orden och blicken.

      Det är mycket möjligt att det är jag som överanalyserar allting. Det är jag ganska duktig på. Men men, försöker förstå att han faktiskt kanske menar det han säger. Men det skulle som sagt vara skönt om han satsade på något extra mycket här hemma, så man förstod att han var färdig och ville börja ordentligt här hemma.

      Händer mycket här hemma så har inte riktigt fått så mycket egentid tillsammans men hoppas att det snart ska finnas tid för det. Själv då?

    • #58185
      Anonym
      Gäst

      Vet inte riktigt vart jag ska börja. Min sambo var iväg med FS19 och har varit hemma sedan den 16 december. Hemkomsten blev inte som jag fantiserat ihop under alla dessa dagar han varit ifrån mig, men det är något jag ändå har släppt. För mycket förväntningar på att vi bara skulle falla tillbaka till vårat gamla jag som jag nu inser var naiva.

    • #58189
      Anonym
      Gäst

      Har samma känsla som du. Vet att min man vill åka igen innerst inne men han säger att det inte kommer bli någon mer gång.

    • #58191
      Anonym
      Gäst

      Jag känner också igen rädslan. Min sambo har inte åkt än, men vill åka. Han vill bara göra det en gång säger han, men jag törs inte lita på det. Vi är olika som personer, och han är mer impulsiv och ändrar sina livsval hela tiden, stora som små. Det gör att jag tror att han även kan komma att ångra sig när det gäller det här.

    • #58193
      Anonym
      Gäst

      Det är nog oxå en del i min räddsla. Tänk om han bara säger att han inte vill åka bara för att han vet att jag inte vill att han ska åka igen. Jag vill inte hindra honom från att göra det han älskar i så fall. Han ska inte ge upp det på grund utav mig.

    • #58195
      Anonym
      Gäst

      Jag känner igen rädslan som ni beskriver här i era inlägg. Jag har exakt samma rädsla angående min sambo. enda sen han gjorde lumpen för X antal år sedan har han inte kunnat sluta prata om att göra utlandstjänst, vilket är min största rädsla. Han har sökt en hel del gånger men aldrig kommit in, nu har däremot blivit anställd som militär inom försvarsmakten. Jag stöttar honom, för det är det han vill men jag kan inte sluta vara rädd. Nu blir det en lång väntan, en väntan för att se när han kommer göra utlandstjänst.

    • #58199
      Anonym
      Gäst

      Absolut, förstår hur du tänkar. Att vara med en militär innebär en risk för att missioner kommer över en igen. Men min sambo jobbar inte inom militären i vanliga fall. Utan han har båda gångerna han åkt iväg sökt sig till dessa missioner.

    • #58203
      Anonym
      Gäst

      “Mitt ex var iväg på 5 missioner. Han sa efter den 4e att han inte skulle åka igen men när en av hans gamla kollegor hörde av sig att det fanns en vakans på på fs19 så tackade han ja. Jag har en känsla av att dom som varit iväg en gång “”bestämmer sig”” efter den gången om det var något dom gillade eller ej. Om det nu var så att det föll i smaken så är nog risken att dom alltid har en längtan tillbaka. Jag tror att det antingen handlar om att man brinner för sitt jobb men också att man är en rastlös själ som inte känner att man hör hemma här i det normala samhället.”

    • #58207
      Anonym
      Gäst

      Först funderade jag på om jag hade skrivit allt detta utan att minnas det. För det är EXAKT samma känslor som jag springer runt med R.E!

    • #58209
      Anonym
      Gäst

      Först funderade jag på om jag hade skrivit allt detta utan att minnas det. För det är EXAKT samma känslor som jag springer runt med R.E!

    • #58211
      Anonym
      Gäst

      Den där glimten som gör så ont. Försöker låta bli att se och tänka på den men det är omöjligt. Härom kvällen hade jag orden på tungan som jag egentligen inte vill säga. Men kanske borde man?

    • #58213
      Anonym
      Gäst

      “Jobbar han inom Försvarsmakten nu också eller det var bara en tilfällig vända han gjorde i FS19? För isf kommer han ju åka inom sin tid igen menar jag.. Jag kände som du ganska länge ända tills jag inte orkade hålla det inom mig längre. Jag nästintill bad honom om att åka igen. För bådas skull. Han skulle åka för att han vill och jag skulle bara få bli av med, som du skrev, ingemanslandet. Jag vill få det överstökat så fort som möjligt. Vill inte gå o vänta på något o som du skrev, slappna av i tex två års tid.
      Han förstod mig till sist men det krävdes att jag la upp alla korten på bordet. Exakt varför och exakt hur jag kände/känner.
      Men det hjälpte inte fullt. För han har fortfarande inte sökt utan han väntar på att soldatmannen i han ska ebba ut.
      Ibland känns det som att jag når fram till honom, att han lyssnar på mig och att han slutligen börjar lyssa på sin egen vilja. Men det slutar alltid med att han byter samtalsämne eller blir irriterad. Han vill så klart inte prata om det längre :/
      Jag tycker du kan puscha honom. Men bara om du är helt ärlig så han inte tror att du vill bli av med honom. Det var det första min pojkvän sa till mig

Visar 20 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.