Hem Forum Invidzonens forum Konstig känsla

Visar 7 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #52285
      fru gus
      Medlem

      “Lina,
      Jag tror inte det är ovanliga tankar. Kärleken får ju liksom inte samma näring när fysiska närheten saknas. Dessutom tar det på en att vara själv med hela ansvaret.

      Känner igen mig, minns att jag bearbetade dessa tankar med att ta fram goda minnen och bilder från speciella tillfällen i vårt liv, ett försök att väcka längtan. Jag gjorde en lista på allt som jag skulle “”slippa”” när han kom hem : )
      Hoppas det löser sig!
      Många kramar”

    • #52287
      Lina
      Medlem

      Tusen tack för dom värmande orden Fru Gus 🙂
      Kram Lina

    • #52289
      3E
      Medlem

      Känner så igen mig! När inledningsfasen gått över så hamnar man i någon slags acceptansfas. Typ ok, det är jäkligt jobbigt men jag fixar ju faktiskt det här..
      Då är det ännu inte tillräckligt nära riktig hemkomst för att det ska kännas aktuellt. Lite som mitten på en graviditet. Tiden flyter på och allt är ganska ok men inte enkelt.
      Sedan närmar det sig slutet och för mig har det då gått in i nästa fas. Fasen där längtan och oron slår in. Hur mycket jobb kommer vi ha framför oss nu när han kommer hem för att hitta tillbaka in i normala gängor igen. Men åhh så skönt det ska bli att ha någon att dela vardagen med och kanske få lite avlastning ibland eller att kramas med i soffan…om bara tiden kunde gå lite fortare!

      Kram!

    • #52291
      Lina
      Medlem

      Hej 3E
      Acceptans, det var ett bra ord på hur jag också känner. Det var mycket bra du skrev som jag känner igen mig i.
      Det är som du säger, för långt bort tills han kommer hem, tiden flyter på och det är ok men inte enkelt.
      Maken kommer hem i 5 dagar efter påsk och umgås med barnen. Jag jobbar. Sen måste han tillbaka till helgen. Skitjobbigt.
      Det är ju bra att han är hemma med barnen iallafall.
      Hoppas att tiden går fort och att du snart får kramas med din älskling.
      Tack för ditt inlägg. Det gjorde gott.

    • #52293
      3E
      Medlem

      Min man är inte iväg nu. Han var med FS21 senast han var ute. Nu påbörjar vi snart nästa utlandstjänstgöring men denna gången ska vi åka med. Vi ska till det stora landet i väst där han ska studera i ett år.
      Det ska bli både spännande, roligt och ansträngande. Vi har aldrig tidigare gjort en sådan här sak tillsammans men vi har tagit oss igenom en massa annat så det är bara att jobba vidare så ska säkert detta fungera också.

      Hoppas att du iallafall hinner träffa maken lite när han kommer hem. Det kanske inte är fel att fixa barnvakt en kväll och få bara rå om varandra. Det är inte att ta tid från barnen -det är att investera tid i förhållandet som barnens väl bygger på.
      Tänk igenom och tala om för honom vad det är du vill uppnå under perioden han är hemma.

      Kram!

    • #52295
      skrollan
      Medlem

      “Låter väldigt normalt den känslan du har.

      Det är viktigt att du förbereder dig när han kommer hem bara, så det inte blir ett problem med känslan “”att han stör””, för så blir det ju, du har skapat nya rutiner som han inte är van med, och nu har inte jag barn, men det där med “”hur skulle jag hinna med läxan””-grejen får man kanske ha lite överseende med för han har kanske inte rutinen över att ha hand om barnen själv en dag och hinna med allt du gör på en dag (eller vecka efter vecka som du skrev) för de är rutiner du har lärt dig som “”ensam-mamma”” och då blir man en hejare på tusen saker samtidigt. Pappan är kanske van med det här att vara två föräldrar som delar på uppgifterna?

      När han kommer hem, försök våga släppa på en del. Du behöver längre inte hålla ihop alla trådar, och då kanske han finner en betydande plats igen, bit för bit.
      Försök att inte känna att han är i vägen utan se han som en tillgång att avlasta allt du har burit på. låter lite hårt kanske men de är det tips jag kan tänka mig. Och låt det finnas tid för Er två! Försök hitta en helg tidigt att bara va ni två när han kommer hem, om det finns möjlighet med barnen osv. skjut inte undan sånt för det kan påverka framtiden..

      Hoppas du hinner unna dig (och barnen) en klippning snart!”

    • #52297

      “Förstår precis dina känslor! Jag har haft samma situation där jag tyckte det fungerade så bra med barnen ( även om jag stressade som en galning ibland ) och hemmalivet utan honom att jag nästan uteslöt honom när han väl kom hem.
      Jag fortsatte att köra i samma invanda spår och han blev stående lite vid sidan. Jag visste ju alla rutiner och aktiviteter men “”bjöd”” inte in honom i det.’

      När vi väl kom på hur tokigt allt hade blivit började vi jobba på att han tog allt större ansvar för barnen och det blev bättre och bättre.

      Min erfarenhet av hemkomster är att det tar tid att få det att bli som det var innan. Man måste liksom skava in sig innan pusselbitarna är på plats.
      Man har ju varit “”stark”” och ensam så länge, och när man tror att allt ska bli som vanligt igen direkt så blir man besviken när det inte sker.

      Utan att känna dig är jag övertygad om att du kommer att klara det. Din känsla av att han inte fyller någon funktion i din tillvaro tror jag är en skyddsmekanism också.

      Forza!”

    • #52283
      Anonym
      Gäst

      “Nu har maken varit borta i 5 månader. Kvar är det 7 månader till han är hemma igen. Alltså nästan halva tiden har gått.
      Hittills har det varit en berg å dalbana. Ledsamhet, glädje, ilska, kärlek, bitterhet, lycka, mörker är några av de känslor som dykt upp.
      Men nu har en ny känsla dykt upp och hamnat på första plats. Tyvärr är jag inte så glad åt den. Det är nämligen så att jag inte finner nån funktion med med maken.
      • Allt ansvar här hemma ligger på mig. (Kanske inte så konstigt eftersom maken inte är hemma)
      • Jag går på föräldramöten, fixar läxor, packar matsäck till diverse aktiviteter, skjutsar, handlar presenter, försöker komma i tid till jobbet och få iväg barnen till skolan i tid etc.
      • Barnens och mitt hår ska hinnas klippas. Men det hinns knappt med. (Det kan tyckas som en bagatell men det påverkar)
      • När man vill berätta nåt för maken får man vänta till man får kontakt och då känns det inte aktuellt längre.
      • När man väl pratar orkar man inte ens berätta om barnen och vardagen eller andra viktiga händelser.
      • När maken var hemma på ledighet kändes det kluvet, ville känna kärlek och va en glad sexig fru. Men det kändes mest som han kom och störde. Tyckte tom att barnen också var lite splittrade.
      Droppen var när maken hade lagat middag ( jag tog hand om disken) skjutsat ett antal vändor till aktiviteter och kom hem. Jag frågade om han gjort läxa med barnen.
      – Hur ska jag hunnit det, sa han!!
      Va sjutton tror han jag gör vecka efter vecka.

      Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men ni har säkert redan slutat läsa

Visar 7 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.