Hem Forum Invidzonens forum Känslostormar

Visar 13 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #54095
      Flickvännen
      Medlem

      Så är han inte längre på svensk mark. Han har roterat ut. Till Afghanistan.

      De senaste dagarna har varit lugna. Jag har försökt att inte låta känslorna ta över, jag har försökt dölja min oro och tillsammans har vi valt att tänka på och rikta fokus på annat. Mycket av den sista tiden har han spenderat med sina vänner och så har jag fått ha honom nära på den mörkare delen av dygnet. Men så i helgen sjönk mitt humör och jag blev alltmer spänd och samtidigt tystare och tystare – inte mitt vanliga glada och avslappnade jag. Det skapade en viss distans. Sista natten fanns mina fingrar flätade runt hans men vi somnade inte omfamnade av varandra. Vi hade inte bråkat eller så utan den oönskade distansen gjorde bara stämningen så laddad. Det ångrar jag nu, nu är det kommer dröja månader tills jag får känna honom nära igen.

      Jag känner förtvivlan, ångest och oro. Jag känner mig liten och ensam och just idag ligger allt framför mig – ingenting har avklarats. Han han inte ens landat i A – det finns ingen nedräkning att tala om då den inte påbörjats. Allt är kvar och det får mig att våndas.

      Det är hemskt att bli lämnad, en viss känsla av övergivenhet infinner sig mot mitt bättre vetande. Jag är inte övergiven eller lämnad. Men vi upplever olika saker nu. Han åker till något nytt och något spännande som han sett fram emot och förbrett sig för i flera månader. Själv är jag kvar i vardagen, i samma utrymmen som vi vanligtvis delar tillsammans. Spåren av honom fanns kvar imorse efter dörren stängts bakom hans rygg och jag försökte vara snabb att stöka undan dem. Som om det skulle vara botet mot att ständigt bli påmind om honom. Det fungerar inte – han finns där hela tiden, i mina tankar och framkallar ett helt spektrum av känslor. Känslostormar.

    • #54097

      Åh, du beskriver känslan så bra. Det var ett halvår sedan jag var där du är nu, och det enda jag kan säga är att det går snabbare än man tror och det funkar, man klarar sig faktiskt!
      Styrkekramar till dig!

    • #54099
      TL
      Medlem

      “Flickvännen

      Det är otroligt mycket känslor sådär i början av en rotation. Otroligt mycket. Och du har visst klarat av en del- du/ni har klarat av ett första hej då. Och, i mina ögon, har din nedräkning börjat. Det spelar inte så stor roll om han landat i A eller inte (tänk på förseningarna) utan mer att han åkt.
      Ni har börjat den här resan nu och med en dag i taget tror och hoppas jag att det blir en bra resa. Tillslut.

      Det är så märkligt på ett sätt att se alla er FS23 anhöriga skriva här för jag är en FS22 anhörig och för mig är det nästan slut. Men jag minns känslorna som om det var igår. Jag minns den stängda dörren. Hur man krampaktigt kramade om varandra. Hur jag grät mot väggen efteråt. Våra “”in-i-det-sista”” sms. Anpassningen. Allt.

      Ett steg i taget. Det här klarar du bra.

      Kramar

    • #54101
      taw
      Medlem

      Dina ord kastar mig ett halvår tillbaka i tiden och känslorna ligger precis där vid ytan, redo att bubbla upp. Vi är många som vet hur det känns och vi är även många som fixar det. Dag för dag, känsla för känsla.

      Det är oerhört tufft att säga hejdå första gången. Det blir lättare. Du kommer in i dina rutiner och på något sätt vänjer man sig. Och trots att det inte känns så nu så kommer det gå fortare än du någonsin trott. Det låter klyshigt och säkert rätt värdelöst kommande från någon som är redo att få hem sin soldat inom ett par veckor men du är inte ensam. Glöm aldrig det!

      Kramar

    • #54103
      Kajsa
      Medlem

      Jag har precis vinkat av min soldat och jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Speciellt att jag nu är fast i vardagen medan han har nåt spännande att se fram emot.

      Mina känslostormar börjar dock lägga sig och jag kan börja blicka framåt. Det känns så skönt att man inte längre räknar ner till dagen han åker utan nu börjar jag istället räkna ner tills dagen då han kommer hem. Spelar ingen roll att han inte ens stigit på flyget, i mitt fall är det värsta gjort, avskedet.

      Vi kommer alla klara det här, det är jag övertygad om. Forum som dessa hjälper oss att få stöd, råd eller kanske bara lite uppmuntran. Ta hand om er allihopa oavsett om ni står i startgroparna och precis ska börja resan mot målet eller om ni snart är där.

      Kram

    • #54105
      T
      Medlem

      Känslorna kommer nog att svaja men det är en del av resan ni gör och det kommer att vara mycket glädje oxå. För mig är det en viss tillfredställelse att för varje gång komma på att vi är starka 🙂 Vi = vi som är hemma men även vi som par <3 Jag försöker hitta så många guldstunder jag kan i min vardag så att jag varje dag har något att se fram emot 😀 Hoppas ni alla som nyss har påbörjat denna resa också kan hitta era guldstunder <3

    • #54107
      Sara
      Medlem

      Asså jag kan säga dig att både igår kväll och hela morgonen har jag bara gråtit. Det är som många redan sagt att dom som åker ner har sett fram emot detta och har saker att göra där dygnet runt! Medans vi här hemma är kvar i det vanliga.
      Jag sa till min sambo för någon dag sedan att det hade varit skönt att träffa någon som är i samma situation. Men det är så svårt för jag bor i Karlskrona! Men om det är någon som bor i närheten får ni gärna säga till! 🙂 att kunna prata med någon som är med om samma sak och förstår hade känts otroligt skönt!
      Usch denna dag känns som att den kommer bli lång! Man vet inte när man får höra hans röst igen! :'(

    • #54109
      3E
      Medlem

      Varmaste kramar till dig. För ett år sedan var jag precis där du är nu. Min man åkte med FS21.
      Jag vill bara säga att ni ändå har klarat av en av de svåra bitarna nu. Nedräkningen till avskedet. När det oundvikliga bara kommer närmare och närmare trots att man bara vill att tiden ska stå still och sedan känslan av att nu vill jag att han åker så att vi äntligen kan få börja räkna ner.
      Precis efter han hade åkt hade vi en period med kaos hemma innan vi hade satt nya rutiner. Innan barnen hade ställt om sig till ett en föräldersliv.
      Efter det att de nya rutinerna satt sig så började tiden gå mycket fortare.

      Gör sådant du mår bra av. Även om det inte känns så helkul i början så behövs det för att bygga en ny vardag för dig själv.

      Vi finns här och lyssnar. Vi har varit eller är där själva. Idag har du gjort en dag till 🙂

    • #54111
      M
      Medlem

      Till Sara

      Jag är Flickvän till en soldat som ingått i FS22 styrkan.
      Jag bor i Småland ch delar gärna med mig av mina erfarenheter. Vi bor iallafall båda två i södra Sverige.
      Kram!

    • #54113
      Sara
      Medlem

      Till M!
      Jag är ny här och undrar hur vi får kontakt då? Det hade varit skönt att få prata med någon som är/varit i samma sits!

    • #54115
      Miss U
      Medlem

      “Hej Flickvännen!

      Jag kan bara hålla med, du beskriver känslan så bra och jag känner igen mig. Min älskade soldat åkte för 4 veckor sedan och den sista helgen och främst den sista natten blev inte alls som jag trodde att den skulle bli Tror att jag (kanske han också) distanserade mig, vi höll bara handen. Inte alls omslingrade som vi brukar somna, jätte konstigt! Sen var det så mycket fokus på hans resa sista helgen, så var det som om jag inte fanns, det fanns inte tid för “”oss”” den helgen. Jag följde med till hans jobb samma morgon som han skulle åka och vinkade av honom och vi sa knappt något till varandra, pratade bara om praktiska saker och jag bet ihop tror jag, någonstans kände jag att det skulle bli skönt att han åkte, det var dags nu. Men….sen när jag kom hem….oj, då tömde jag nog några liter tårar. Allt kändes så fel! Och när min älskade soldat har ringt hem så har jag emellanåt inte kunnat tygla mina känslor, har gråtit i telefonen samtidigt som jag har varit så glad att höra hans röst och efter att vi har lagt på luren har jag gåtit i floder och så har det till och från varit de första 3 veckorna för mig. Nu…äntligen börjar jag känna att jag kan hantera min saknad bättre och bättre. Nu ser jag fram emot när han kommer hem på leave, då känns det inte så långt bort. Men det är jobbigt ibland och när det är som jobbigst ringer jag antigen en vän eller så går jag ut och rör på mig. Tillåt dig att ha dessa känslostormar, det är inget vi kan rå för, det liksom bara kommer och det är väl inget konsigt. Vi saknar dem och vi är oroliga, vi vill vara med dem vi älskar och just nu får vi inte det. Ta en dag i taget och du kommer att hitta ditt sätt att hantera din saknad. Kram på dig!”

    • #54117
      M
      Medlem

      Till Sara

      Ja, det underlättar så!
      Maila din mailadress till Invidzonen så gör jag detsamma.

    • #54119
      Mentor Annas
      Medlem

      “Hej Sara!
      Jag kan hjälpa dig och M att förmedla kontakten. Du hittar mig under “”om oss”” gå in på mentorer och maila AnnaS det är jag så hjälper jag dig. Jag har M:s mail.
      annars är min mail mentor.annas(at)invidzonen.se
      Skriver (at) istället för @ så jag slipper få massa oönskade mail.
      Hör bara av dig så hjälper jag till !
      Styrke kram till dig!”

    • #54121
      Flickvännen
      Medlem

      MIss U

      Det är precis som om jag skrivit ditt inlägg – det ni tillsammans gick igenom för tre veckor sedan låter precis vad jag och min pojkvän gick igenom igår.

      Vad som gnager i mig är nästan främst att sista natten och tillika de sista timmarna tillsammans blev något helt annat än vad jag hade föreställt mig. Jag tänkte mig en natt och morgon full med närhet och ömhet. Istället tog distansen över – möjligen är det någon slags överlevnadstaktik och förberedelse inför vad som komma skall. Jag ville inte att han skulle åka när vi båda hade denna obekväma känsla i magen, distansen… samtidigt känns det så här i efterhand oundvikligt efter omständigheterna.

      Min plan är att hålla mig sysselsatt och inte tänka på hela missionen som en period på dryga 200 dagar. Nu främst ser jag fram emot hans första leave i juli. Innan det ska jag avsluta min uppsats, jag får besök från mor och far och så där emellan kommer sommaren med allt vad det innebär tillsammans med vänner och bekanta.

      Mitt stöd har ni alla.

Visar 13 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.