Hem Forum Forumet Känslomässigt distanserad

Visar 9 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #59986 Svara
      Liv
      Gäst

      Har någon erfarenhet att dela med sig av att er soldat blivit känslomässigt distanserad p.g.a. Fokuset, annan miljö, saknad osv? att han inte riktigt är den han var innan insatsen. hur hanterade ni det? Jag är ny i allt detta och har svårt att förhålla mig till att min pojkvän är annorlunda i sitt sätt att vara på. Man märker att han gått in i jobb mode, att känslorna är lite avskalade. Varför blir det så? Jag förstår ju att det är en helt annan miljö de vistas i, en farlig plats med en större hotbild. Men tänker om någon har mer erfarenhet att dela med sig av hur deras soldat ”förändrades” och hur ni förhöll er till det?

    • #59988 Svara
      E
      Gäst

      Jag har tyvärr inga erfarenheter av det mer än att jag har det exakt likadant. Det värsta är att han var inte alls sån de första fyra månaderna, utan blev det nu för några veckor sedan när han åkte tillbaka efter sin leave.

    • #59990 Svara
      Liv
      Gäst

      Vad tråkigt att höra. Hände något i eran Leave som fått honom att bli så? Min var inte så de första veckorna. Men har blivit så senaste månaden. Man borde nog inte ta det personligt för förhoppningsvis har det bara med att de behöver all fokus på missionen att det inte finns tid för känslor, kanske svårt att switcha från det ena till det andra. Men samtidigt, hur gör man för att inte ta det personligt?

    • #59992 Svara
      E
      Gäst

      Det var ganska stressigt när han var hemma (många att träffa osv). Men mellan oss var det underbart. Även när han åkte iväg till karantän var det bra. Men på avresedagen ner blev han så konstig.

      Nej man borde inte ta det personligt, men som du säger är det ju svårt. I min hjärna borde de vara glada över att få prata med dem de saknar?! Men det funkar ju annorlunda för dem.
      Det jobbigaste för mig har varit att han faktiskt är ganska anti mot mig. Dålig attityd och “skäller” på mig. Stöttar mig inte alls. Var tog min underbara snälla och omtänksamma pojkvän vägen liksom?

      Jag tror att de stänger av lite för att det är för jobbigt att släppa fram känslorna när det är som det är i deras vardag.

      Vi får försöka bita ihop och hoppas att det blir bättre när de kommer hem.

      Hur långt har ni kvar?

    • #59994 Svara
      Liv
      Gäst

      Hej E,
      Vad bra att ni fick en fin tid ihop, trots stress med att träffa andra. Tror du han kände av att det varit så underbart och nu ska han tillbaka till en mer utmanande miljö, ångest? Det är så svårt att veta vad dem tänker om de själva inte säger, även när man frågar. Man kan ju inte gissa sig till saker heller, eller när man gör det så bildas ju en del hjärnspöken. Fick du chans att fråga honom varför han förändrats?

      Förstår verkligen att det är jobbigt när de vänder mot en. För min del är det lika men på ett annat sätt. Han har förändrats så mkt att jag inte känner igen honom, det är inte samma pojkvän jag sa hejdå till på avresedagen. I min hjärna tycker jag också att man borde känna glädje över att prata med sina anhöriga för att hämta mer energi men alla är ju olika. Verkar som våra är lika där. De kanske drar sig undan när de känner av saknaden för att det är enklast, än att ta tag i det. Men det verkar ju vara något de flesta inom FM gör? Att de stänger av känslomässigt….ja, men gud så svårt det är! Vi har gjort halva snart. Ni då?

    • #59996 Svara
      1
      Medlem

      Hej,
      Jag har ingen erfarenhet av missioner men min pojkvän ska ev åka nästa år. Det ni beskriver är en del av mina farhågor, risken att det känns som att man glider ifrån varann osv. Jag har också mycket oro kring corona och hur det påverkar, inställda leave resor eller ändrade datum för rotation osv. Jag trodde alla leave resor var inställda nu men om jag förstått rätt så var Livs pojkvän hemma nyss?

      Styrkekramar till er! jag är så imponerad av alla er anhöriga, för mig känns det övermäktigt men det hjälper att se att det finns andra som klarar det!

    • #59998 Svara
      Liv
      Gäst

      Hej M,
      det är min första gång också så förstår dina rädslor för kände/känner samma. Men jag tänker att man får ha is i magen och hålla ut för att detta är unik situation som är under en kort period Och där får man själv göra ett val innan om det är värt att gå igenom, eller under tiden också. Jag tycker det är jobbigt men är envis och vill ej ge upp just för att jag vet att det är så kort tid och alla behöver ju inte förändras och även om man gör det så finns det ju alltid förklaringar till allt. Jag har också haft en rädsla av att glida ifrån, inte från mitt håll men från hans. Men tror att de flesta som har sina anhöriga på mission har en sådan rädsla. Hans leave blev inställd, vilket gjort allt ännu jobbigare. Det är E som haft sin pojkvän på leave 🙂 när åker din? Det var inte meningen att skrämma dig med något <3

    • #60000 Svara
      M
      Gäst

      Tack Liv, du skrämde inte utan jag vill ju veta så mkt som möjligt. Jag försöker tänka att jag vill klara det här men det är svårt, jag mår så dåligt redan och min pojkvän tycker det blir jobbigt när jag mår dåligt. Det är inte förrän i början av nästa år han ska åka men känns redan jättejobbigt så vi är båda oroliga för hur det ska utvecklas, om det kommer bli ohållbart när han väl åkt och tex leaven blir inställd. Hjälpte det för dig att tänka på nåt särskilt sätt inför? Jag försöker tänka att det är en begränsad tid men om det blir ett halvår utan leave känns det inte begränsat utan jättelänge! Jag har till och med börjat gå i terapi men vet inte än om det kommer ge resultat, och nu har min pojkvän börjat tänka att han kanske inte kan åka om jag mår så dåligt och jag vet inte om jag själv litar på att det kommer bli bättre

    • #60002 Svara
      Liv
      Gäst

      M, jag förstår att det är en stor påfrestning om du redan mår dåligt. Nu vet jag ju inte vad orsaken är men jag tänker att du kan lägga den tiden fram till insatsen till att må bättre i dig själv och då har du redan vunnit något och kommit långt! Prata igenom insatsen med din pojkvän, ställ alla möjliga frågor och se till att skapa en trygghet redan nu. Sedan kommer du kunna gå på en anhörigträff där de berättar mer om insatsen osv. Jag slängdes in i allt på kort tid och vi visste inte att leaven skulle bli inställd så vi kör 6 månader på raken, vilket är en påfrestning men inte omöjligt! Jag tänker att man får vara förberedd på att saker och ting kan ske med kort varsel och då får man förhålla sig till den situationen på bästa sätt utifrån förutsättningarna man har. Går eg. inte att göra något annat. Även om dagarna är tuffa och emellanåt svåra så tänker jag att det ger en tid att kunna växa som människa också. Din partner kommer också göra det på sitt håll och det är inget negativt, så länge man strävar till att utvecklas tillsammans därefter när allt är klart och tar med sig allt det positiva man lärt sig om sig själv, in i förhållandet. Det kommer vara en bergochdalbana av känslor, men sen är alla olika, det viktigaste är att du utgår från dig själv och vad du mår bäst av. Din kille ser nog fram emot att åka för det är det de är tränade till att göra och det bästa vi kan göra är att stötta dem i deras val men inte glömma oss själva på vägen 🙂 det är jättebra att du redan nu är inne på IZ och skapar dig ett nätvärk, det önskar jag att jag hade gjort också men ett annat tips är att inte läsa in för mycket på allt heller för att alla insatser är olika, tillgång till kommunikation på olika sätt, olika befattningar, olika individer som reagerar på olika sätt och olika relationer. Det kommer gå jättebra! Finns bra mentorer på IZ som du kan bolla tankar med också!

    • #60004 Svara
      M
      Gäst

      Vilken bra inställning du verkar ha Liv, trots det du skrev i början om känslomässigt distanserad osv. Jag önskar att jag kunde dela med mig av motsvarande visdomsord men eftersom jag inte varit med om detta har jag ju egentligen ingen aning om vad jag pratar om haha! Kan bara säga att jag är imponerad av hur du hanterar det 🙂 har du märkt någon skillnad i det här med din pojkväns känslomässiga närvaro i olika tider av missionen? Om det är mer eller mindre, tänkte på det E Skrev om att hennes pojkvän blev så efter att han åkte tillbaka efter leave tex. Hoppas det känns okej ändå och att det kanske blir bättre längre fram! 🙂

Visar 9 svarstrådar
Svar till: Känslomässigt distanserad
Information om dig: