Hem Forum Forumet Jag går sönder

Visar 3 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #60056 Svara
      Hanna
      Medlem

      Hur kan man vara så beroende av en annan människa i sitt liv? Och hur kan det vara möjligt att ens ha såhär ont i både hjärta och själ över att han har åkt iväg? Borde inte kroppen ha försvarsinställning nog att kunna klara sig utan den andra personen? Just nu känns det som att jag ska gå sönder hela jag. Både psykisk och fysiskt. Det känns inte… friskt? Det är verkligen som att meningen med min existens försvann med honom. När jag läser det jag precis skrivit blir jag enormt ledsen. Vad gör jag med mig själv om något skulle hända honom där borta? Jag kan på riktigt knappt ens föreställa mig. Är det här ”normalt” i det onormala eller låter det för er som en väldigt osund relation?

    • #60058 Svara
      Mammi
      Gäst

      Hej Hanna! Det är säkerligen många som känner igen sig i det du skriver. Känslan av att vara helt tom när ens andra hälft lämnat. Det låter kanske klyschigt men med tiden ebbar den där första känslan av ensamhet ut. När du börjar engagera dig i ditt, kanske ett jobb, vänner, träning, något intresse du har. Det viktiga är att hitta DINA alldeles egna saker som förgyller din vardag! Kanske något helt nytt som du och din sambo aldrig gjort tillsammans, då blir du inte påmind av att han ”borde vara med”.
      Mina erfarna tips är att hitta dig själv nu, passa på! Hitta det du njuter av och mår bra av och skäms inte över att njuta av dem själv (jag tyckte nämligen ibland att man kunde känna så, att jag inte kunde njuta fullt ut för att han inte var med…men han vill ju det! Han vill ju att livet ska gå vidare på hemmaplan, att du ska fortsätta leva!)
      Sen ska du göra, precis som du gör nu, skriv, kontakta andra, fråga om råd, prata! Det är oerhört viktigt! Tillsammans är vi starkast!

    • #60060 Svara
      Malin
      Gäst

      Hej Hanna!
      Jag känner igen mig precis i det du skriver!
      Min man har nyligen kommit hem från sin mission och vi håller nu på att få tillbaka rutiner och livet känns det som. Men i början när han åkt så tappade jag all kraft och ork. Jag var helt tom och kände mig precis som du skriver – inte frisk alls. Ska det vara såhär? I 5 månader? Jag grät för inget å allt. Jag kände mig så halv som person.
      Men efter ett par veckor så vände det. Jag började springa och ta tag i saker som jag länge skjutit upp. Jag har haft väldigt fin kontakt med mentor via Invidzonen, så jag rekommenderar dig verkligen att inte vänta för länge med att våga ta en sån kontakt. Jag tänkte att INGEN förstod mig. Men så fel jag hade! Det här forumet och stödet är viktigt å vi måste alla ta hjälp av varandra.
      Jag hoppas verkligen att det vänder för dig snart. Det är okej att vara sådär ledsen. Ett tag. Sen måste du prioritera dig själv och hitta på roliga saker.
      Jag tror på dig och hejar allt jag kan 🙂
      Kramar!

    • #60062 Svara
      F.
      Gäst

      Hej!
      Jag känner mig väldigt väl igen mig i det som beskrivs. Det är på något sätt “skönt” att inte vara ensam i känslorna då man känner sig helt knäpp för sitt tillstånd. Samtidigt är det väldigt tråkigt att anhöriga ska behöva utstå det. För det är som ni säger, det är en lång tid då man inte känner sig frisk…

      Jag är i grunden en väldigt självständig person med det känns som jag tappat den delen av mig själv nu sen han åkte.. Så konstigt? Det var riktigt tufft precis när han åkte, men jag hittade sedan på mer saker och var på väg till en mer hållbar vardag. Men det är som att jul och nyår nu slagit ner mig och fått mig att börja om från grunden. Det förvärras väl mer nu med coronarestiktionerna där man inte kan göra vad man vill.
      Jag känner mig konstant trött, tappat all motivation, får oftare och oftare panikångestattacker (som jag tidigare inte haft). Och tårarna kan bara komma helt okontrollerat när som helst. Det känns om att hjärnan aldrig får koppla av för antingen måste man anstränga sig för att ha en “normal” vardag eller så är det för att man ständigt har tankarna hos honom. Som sagt sjuk både fysiskt och psykiskt. Som om man inte ska klara en sekund till.

      Men jag har fint stöd av min partner, i den mån han också klarar av det känslomässigt. Det är såklart extra jobbigt för honom med att se min vardag samtidigt som han också upplever en hemlängtan. Men de har ju en daglig distraktion och deras tid “går fort”.
      Jag skulle inte koppla känslorna till en osund relation utan snarare en väldigt fin relation där din kärlek och saknad till honom är väldigt stor.
      Jag pratar med min fina mentor, mycket med mina närmsta vänner och med en kurator. Jag upplever att det är min mentor som har den störta förståelsen och det är så skönt att få bekräftat att ens känslor och reaktioner väldigt ofta är normala. Jag hoppas och håller tummarna för att den jobbiga tiden snart vänder. På ett sätt växer vi nog oss väldigt starka av det här också.

      Många kramar!!

Visar 3 svarstrådar
Svar till: Jag går sönder
Information om dig: