Hem Forum Invidzonens forum Hur står man ut?

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #52827 Svara
    M
    Medlem

    Vi gifte oss i somras och det har väl tagit fokus från att han åker i november, men just nu har det slagit mig med all kraft i och med att han nu kommer vara i Stockholm i veckorna och inte hemma hos mig. Känner mig så otroligt liten och ensam ikväll, haft en skitdag och kan bara tänka på att såhär kommer det kännas när han är iväg, fast hundra gånger värre. Vet att han tycker att det är minst lika jobbigt och det gör att jag känner att jag inte bör säga så mycket, inte bryta ihop totalt inför honom för jag vill inte att han ska behöva tänka på mig också när han är iväg… Inte vara orolig i alla fall. Vill att han ska kunna vara så fokuserad på uppgiften som möjligt.

    Alla känner säkert likadant, men han är mitt allt. Vet inte hur jag ska klara mig utan honom, det är inte ens vardagsgrejerna, det är bara allt som vi har och är… Jag vet inte hur jag ska orka, hur gör man?

    #52829 Svara
    R
    Medlem

    Känner likadant. Så otroligt jobbigt att behöva vara ifrån varandra på veckorna, det borde ju räcka med 5 månader isär tycker man. Har ångest ganska ofta över det här. Det är min första missionstid och jag vet inte hur allt ska gå. Men jag ska fokusera på mig själv, och försöka ta dag för dag utan mitt hjärta. Försöka tänka på att han faktiskt kommer komma hem två gånger under missionen och inte se det som en ända lång evighet, även om det troligtvis kommer kännas så. Det bästa hade ju vart om man hade haft en vän som visste vad man går igenom och som man kan prata med. Men denna sidan fungerar ju också =).

    #52831 Svara
    Amh
    Medlem

    När nu denna mission har passerat halvvägsstrecket kan jag bara säga att det ÄR fruktansvärt jobbigt. MEN inte hela tiden. Dagarna går faktiskt. Dagarna går faktiskt ganska fort till och med. Man hittar sina egna rutiner och bygger upp sin egen vardag. I början tänkte jag också att jag inte ville oroa honom med mina känslor men allt eftersom tiden har gått så har jag mer och mer förstått hur viktigt det är att dela på bördan. Att berätta hur man mår och känner. Och är det svårt att prata om känslorna så kanske man kan skriva ner dem istället. Det hör till en relation att dela med sig.
    Det finns dagar när jag bara känner mig ledsen och tänker att jag inte orkar en minut till men då tillåter jag mig själv att känna så. Jag går runt och deppar en dag eller två och sedan vänder det och livet blir åter lättare att leva.
    Kramar till er båda

    #52833 Svara
    taw
    Medlem

    Jag gick igenom det här förra vintern och mitt tips till hösten och tiden nu innan han åker är prata om allt som oroar, prata om allt som känns jobbigt och prata prata prata. Under utbildningen går det att ringa och han kommer hem på helgerna. Jag upplevde iallafall att själva missionen blev lättare eftersom jag hade fått ur mig mycket i förväg. Det är ju klart att han kommer tänka på dig här hemma när han är iväg, det som är viktigt är att ni båda känner stöd och förståelse från varandra. En annan grej som jag upplevde som viktig var att skaffa mig rutiner redan från början som var mina. Något att längta till, för att underlätta. Om du har någon som du kan prata med under tiden, som förstår, så hjälper det också massor. Mest för att slippa känna sig ensam med alla knäppa tankar och känslor.

    Det är inte en lätt sak att gå igenom en mission, men tiden går. Det allra viktigaste är att tillåta sig själv att må dåligt, man får ha skitdagar! Men man ska se till att ha bra dagar också och njuta av dem om man kan. Om du vill ha kontakt så delar jag gärna med mig av mina erfarenheter. Invidzonen har min mail.

    Kramar till dig, du fixar det här!

    #52835 Svara
    Sanna
    Medlem

    “Åhh gud vad jag känner igen mig där… nu flyger veckorna fram tills November… hur ska man härda ut den långa iden där emellan… nu har man anpassat sig till dessa veckor i shlm… o helgerna hemma.. snart kommer den där dagen då han åker… och är borta…. ett bra tag.. över jul nyår det är nog värst…. dessa högtider… =/ rolig attt komma in på denna sida o se andra som har samma tankar o funderingar o erfarenhet… Rutiner o det “”egna”” livet emellAn är jätte vikigt.. speciell för barnen… vI BRUKAR titta på bilder o på näet om själva missionen och praa om vad dom gör där… vad dom jobbar med osv.. det hjälper… nu är de sängdax igen o kvälls samal till min älskade… en tidigt morgon m barn t dagis skola o massa jobb… focusera.. DENNA GGN ÅKER DEM TILL Gotland… o är borta längre… känns redan jobbigt… åhhh=/ ska kika in på denna sida mer tror jag…=) kram till er alla..”

    #52837 Svara
    Fia
    Medlem

    Du kommer att orka!
    Man omger sig med förstående människor, med fina vänner och fin familj.
    Förra året var jag i samma sits som du, oroade mig över hur det skulle bli att vara ifrån varandra så länge och att han dessutom skulle befinna sig i ett krig.

    Att vara ifrån varandra under veckorna gick rätt så bra, trodde att det berodde på att vi är vana vid att han är iväg ofta, men sen åkte han och även det gick bra!
    Klart att jag saknade honom och att det inte var en dans på rosor, men det var mycket lättare än vad jag trodde.

    Tiden rullade på, det som var mest jobbigt var att inte kunna höra av mig när jag själv ville, att jag fick anpassa mig till hans tider. För att ändå få det att känna som att jag kunde dela med mig av mina dagar så skrev jag mail i dagboksform som jag sedan skickade två gånger i veckan. (Fram till att min sambo tyckte att mailen kom för sällan, då fick det bli lite fler…)
    Tror det hjälpte mig väldigt mycket att få dela med mig av min vardag och det blev lite som terapi att skriva av sig.

    Sen pratade jag med honom om de stunder jag tyckte var jobbiga, det var ingen idé att dölja, det märks över telefon om man inte mår bra. Så prata, prata, prata om detta redan nu innan han åker så att han vet att du stöttar honom men att du tycker der är jobbigt.

    Innan du vet ordet av så kommer han hem och du sitter och undrar vart tiden tagit vägen och är stolt över att du (och han)fixade det.

    Styrkekram!

    #52839 Svara
    igglos matte
    Medlem

    Min åker oxå i november. Jag vågar snart inte prata mer, får inget bra gensvar. Känner att jag bara är en börda som gråter, som frågar och är orolig hela tiden. Jag vet inte hur jag ska kunna stötta honom alls längre, vet inte änns om han behöver stöttning. Istället använder jag mig av de få nära vänner jag har, ringer och pratar med dem i veckorna då han är i Sthlm, på helgen är han trött, vill vara ifred med sin dator en del å jag är som en osalig ande som bara vill prata och ha uppmärksamhet. Annars så ska vi alltid någonstans o hälsa på någon släkting etc.

    Så jag vet inte hur man gör, men det kan trösta mig lite att vi är flera i detta gyttjehål.

    #52841 Svara
    S
    Medlem

    igglos matte
    känner precis likadant… kommer ingenstans när man pratar om det.. känns frustrerande..

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
Svar till: Hur står man ut?
Information om dig: