Hem Forum Invidzonens forum Hur kom ni fram till att ni kunde tänka er att leva som soldatfru?

Visar 20 inlägg - 1 till 20 (av 39 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #55611 Svara
    Lilla Mu
    Medlem

    “Då var vi där igen. Där jag trodde jag skulle slippa vara igen. Min sambo vill åka iväg på en mission.
    Har frågat honom flera gånger sedan han kom hem från den senaste missionen om han vill åka iväg igen. Ett starkt och tydligt nej har svaret varit.
    Men nu är vi här ändå. Och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela. Kanske blir han verkligen nöjd efter denna missionen. Då skulle allt vara bra. Även om jag egentligen inte vill att han ska åka iväg igen så skulle jag klara av en mission till om de gjorde honom glad. Men sen då?
    Tänk om vi ca 1 år efter den hemkomsten har samma samtal som vi fört nu. Det är inte ett sånt liv jag vill ha. Jag vill dela min vardag med den jag älskar.

    Hur ska jag ställa mig till detta? Ska jag våga chansa och vänta på honom med risken för att samma samtal vi har nu kommer upp igen om 2-3 år? Som troligen slutar med att vi bryter upp eftersom jag inte vill ha ett liv med en man i militären, är i alldeles för stort behov av närhet och stöd på hemmaplan.
    Han jobbar inte inom de militära utan har sökt 2 missioner tidigare.

    Hur kom ni som valt att stanna med era soldater genom X antal missioner fram till att det var rätt beslut?
    Störde tanken på att leva med en man som inte befinner sig hemma under långe perioder er eller var de en ganska okej tanke?

    Jag känner mig så otroligt vilsen. Jag älskar den här mannen med hela mitt hjärta men betyder de att jag måste ge upp min bild om hur min framtid “”ska”” se ut?
    Jag önskar att jag kunde förstå vad de är för överkosmisk dragningskraft som får honom att vilja åka igen. Trodde jag räckte, men just nu verkar de inte så.

    #55613 Svara
    Mrs J
    Medlem

    Jag älskar min man mer än något annat och har kommit fram till att jag inte vill leva utan honom. Alltså vill jag hellre leva med missionerna:)
    Han har iofs inte åkt ännu, men han har varit iväg två gånger tidigare (när jag inte fanns med i bilden) och jag vet att han vill åka igen. J
    ag vet att det kommer bli fruktansvärt jobbigt när han är iväg, men det är ännu mer jobbigt att inte alls ha honom i mitt liv.
    Sen tror jag inte det handlar om att vi som flickvänner skall räcka, vi räcker absolut till, men har inte du någon egen dröm som du vill förverkliga? Jag ser det inte som att han väljer bort mig utan att han väljer något annat också.
    Vet att han skulle stötta mig vad jag än vill göra och då måste jag göra detsamma.
    Vet inte om det hjälper dig på något sätt, men det är så jag känner.

    Men, om du känner att du inte klarar av ett liv med missioner, så måste du såklart välja det som gör dig lycklig.

    Många kramar

    #55615 Svara

    “Hej Lilla mu!

    Du frågar om det stör mig att leva med en man som inte befinner sig hemma under längre perioder. Självklart stör det mig att jag inte har tillgång till honom rent fysiskt, det är jättetråkigt, men jag har accepterat det.
    Liksom han accepterat att han får stötta mig i mina karriärsval, vilket innebär flytt inom sverige och utomlands.

    Jag tänker att det är jätteviktigt att man kommunicerar och att man inte ger upp drömmar och mål. Vad har Du för mål? Vad har Du för drömmar? Står din man vid din sida och stöttar dig i dem?
    Du frågar även om du behöver ge upp hur din bild om din framtid ska se ut, jag tänker att det kanske handlar om kompromisser för att tillsammans nå drömmar och mål som ni skapar ihop.

    Och jag tror verkligen att du räcker till! Jag tror att du är en jättebra tjej och att du räcker till för honom men det är skillnad på att ha en dröm om x antal missioner och att vara en flickvän/fru. Man kan inte mäta det, drömmar är viktiga på sina sätt, partners på ett annat sätt.

    Stöd och närhet är enormt viktigt, jag håller verkligen med dig och nu när min man ska åka iväg om några veckor så tänker jag själv väldigt mycket på det. Jag har gjort så att jag har förberett mina vänner/familj på att de kan få ställa upp “”lite extra”” nu när han ska åka iväg. Jag behöver dem, de är min livlina. Samtidigt så kan de aldrig vara honom, såklart, men jag tror på kraften av vänner och familj.

    Jag hoppas att du/ni klarar er igenom det här, det verkar som att det finns mycket kärlek i det från ditt håll.
    Kramar

    #55617 Svara
    fru gus
    Medlem

    Min älskade man är nu iväg på sin andra mission, med mitt fulla samtycke. Han känner att han gör något gott för andra. Han ser framstegen med glädje. Den glädjen delar jag med honom.
    Det var aldrig någon tvekan från min sida om han skulle åka eller inte. Vi ställer upp för varandra, det går vårt äktenskap ut på.
    Visst vore det mycket enklare att ha honom hemmavid, men efter första missionen hade vi växt båda två. Så det var ingen tvekan om den andra.
    Visst längtar jag så det gör ont ibland och oron finns med mig, men det går. Jag brukar tänka att det som sker är förutbestämt så det sker i alla fall.

    Ja, ungefär så har vi kommit fram till vårt gemensamma beslut om först en, och nu ytterligare en mission. Men det är vi. Alla fungerar vi olika och är i olika faser i livet.

    Kämpa på för det du tror på!
    Kram

    #55619 Svara
    Lilla Mu
    Medlem

    “Min dröm och mitt mål är att skaffa en familj. Det är verkligen de som jag ser som mening med livet. Visst är det kul att utvecklas inom arbetslivet oxå, men det är först och främst familjen som spelar roll.

    Skulle jag få välja mellan arbete och familj skulle jag inte tveka en sekund på att välja familj. Stöttar han mig? Jo, det gör han väl. Men han har inte alls samma önskan och längtan. Kan knappt prata om det för då tror han att jag vill ha barn NU, på en gång, imorgon.
    Så även om han stöttar mig på ett sätt så säger jag nej på ett annat. Och här kommer ännu en tanke in. Jag vill inte att mina barn ska vara utan sin pappa i långa perioder. Min pappa jobbade väldigt mycket och jag saknade honom, trots att han jobbade på ett kontor i samma stad och sov hemma varje natt. Hur ska de då bli för mina barn om min man åker iväg på missioner då och då?
    Och sen vill han vänta med barn. “”kanske vid 35″”. Kruxet är att då är jag oxå 35 och kanske förlorat min chans att skaffa barn. Förlorat de jag drömmer om.

    Hade haft lättare att ta det här beslutet om han jobbade inom det militära. Det här med att inte veta hur många gånger, när och allt sånt där tär något oerhört på mig.
    Skulle han säga att han ville starta en karriär inom det militära så skulle jag ju veta vad jag har framför mig och göra ett val utifrån det. Nu är det en massa kanske, vet inte, vi får se osv.

    Jag älskar verkligen den här mannen med hela mitt hjärta och har svårt att se ett liv utan honom. Men de finns inget mellanting mellan våra drömmar. Antingen är de min eller hans känns de som. Om inte han blir nöjd efter denna gång, då har vi båda fått lite de vi vill.”

    #55621 Svara
    taw
    Medlem

    “Jag känner väl snarare att jag har valt min sambo, inte hans yrke. Vi har haft långa diskussioner om det här, för jag är inte alls sams med tanken att han jämt är borta och prioriterar jobbet framför sig själv, mig och vårt liv tillsammans. Jag vill ha honom nära och kunna känna att han är ett stöd i min vardag precis som jag försöker vara i hans. Änsålänge har han varit iväg en gång och åker igen nu med fs22. Vi har diskuterat om han vill fortsätta och han har sagt att när det väl är dags för barn och ett (som han kallar det) “”riktigt liv”” kommer han inte vilja vara iväg. Men vi får se.

    Jag har en känsla av att det kommer fortsätta så länge han tycker att det är roligt och då får jag helt enkelt acceptera det och följa mina mål och skaffa andra runt mig som kan agera stöd när han är borta. Just nu kan jag inte se mitt liv utan honom och det känns inte vettigt att be honom välja mellan två saker han älskar…”

    #55623 Svara
    Lilla Mu
    Medlem

    Vill bara påpeka att jag inte tvingar honom att välja mellan mig och ytterligare missioner.
    Det är jag som kommer göra valet mellan att ha honom i mitt liv eller inte. Visst, indirekt blir det ett val för honom med men eftersom jag inte vet om jag verkligen kommer bli lycklig med ett sånt liv som missioner innebär så känner jag att det för mig är ett måste att väga de två olika alternativen mot varandra.

    Han brukar säga att han inte vill vakna upp om 10-20 år och vara bitter för att han inte åkte iväg. På samma sätt vill inte jag vakna upp bitter för att jag gav upp den bild av familjelivet jag hade.

    #55625 Svara
    Mia
    Medlem

    Till Lilla mu… Ett beslut är aldrig lätt och speciellt vi som sitter i samma båt, när det gäller våra anhöriga som väljer att åka på missoner. Det blir ånger och besvikelser ofta,rädslor som inte går att beskriva,hopp som grusas och ett samvetet som gnager…Vi har i vår famlj gjort detta sen 2001 och man vänjer sig nog aldrig men vi vet att vi klarar det i slut ändan…Jag kan välja med att leva med han eller inte?? Men jag vill leva med han för jag älskar och stötar i hans val… Men som sagt ett beslut är aldrig lätt!!! Blir det fel eller rätt vet man bara när det är slut…. Många tankar och kramar till dig och du kommer att hitta rätt men det vet du bara själv en dag

    #55627 Svara
    Anki
    Medlem

    Om sanningen ska fram. Jag avskydde alla övningar, skolor och inryckare och utryckare när barnen var små och jag yngre. Fritid och vänner fick stå åt sidan. Även mitt humör var upp och ner ibland. Med tiden så fogade jag mig i att ha egentiden och få göra som jag ville när barnen blev större och mannen var borta på resor m.m. För ju större barnen blev desto mer fritid och ork fick jag att klara allt när han var iväg.

    Det är nästan märkligt men för att det skulle fungera så behövde vissa kriterier finnas.
    *Kärleken
    *Orken
    och viljan att ta mig för och göra saker själv och på riktigt uppskatta det.

    Men nåt som förvånar mig men glädjer mig det är alla ni anhöriga som är otroligt framåt och leende med småbebisar som finns där och väntar på era män när dom är iväg. Ni är fanimej imponerande, ni lyckas få till det med småbarn och behålla både humöret och orken som inte jag gjorde under småbarnsåren. Ni är redan där…. som jag tog mig till med massa förtvivlan innan jag var infasad och såg att vi är gifta men ibland särbo pga utlandsvistelse.

    #55629 Svara
    Carina
    Medlem

    TS…precis så känner jag!
    Inte en mission till…det räcker nu.

    Kram

    #55631 Svara
    Lilla Mu
    Medlem

    “Mia:
    Min kära far sa nästan samma sak som du, men han hade en lite mer “”negativ”” syn på det hela.

    “”Vad du än väljer så kommer du aldrig få veta om du valt rätt””

    Det finns en del sanning i det. Även om jag är lycklig resten av livet med det val jag gjort så kan jag inte veta om jag varit lyckligare om jag gjort det andra valet. Man måste chansa och hoppas på det bästa.

    #55633 Svara

    Försök att tänka lite vuxet och inte så tonårsmässigt. Se till att stödja honom i hans önskan att göra något för vårt land!

    #55635 Svara
    Lilla Mu
    Medlem

    Måste då fråga varför mina tankar skulle vara tonårsmässiga?

    #55637 Svara
    K
    Medlem

    “Den största tonåringen på detta forumet är ju helt klart “”Nic’s fru””! Får det dig att må bra genom att slänga ur dig dryga kommentarer? Är du helt känslokall och saknar empati??? Trist är det! “

    #55639 Svara
    Lilla Mu
    Medlem

    Håller väl egentligen med föregående talare men skulle även vara intresserad av att få reda på vad Nic´s hustru grundar sina tankar på. Kanske kan hon vända min åsikt i frågan om hon ger en förklaring.

    #55641 Svara
    Mia
    Medlem

    “Hej Lilla Mu
    Vad läskigt att du sätter ord på exakt hur jag känner det!
    Min sambo är iväg på sin andra mission nu, vilket är emot min vilja, första gången var också emot min vilja men den gången var redan bestämd innan vi blev tillsammans och då kände jag inte att jag kunde säga så mycket. Jag känner precis som du, jag vill inte heller leva med någon inom militären, jag vill ha min man hemma och känna att jag alltid kan räkna med den jag lever med. Han säger att han förstår mig om jag väljer bort honom, men HUR gör man det? jag älskar ju honom och vårt liv men jag hatar att han åker bort. Ska jag välja bort “”oss”” för att han kommer vara borta ca ett halvår av tre år? Jag känner att det inte är ett val jag kan göra samtidigt som jag är missnöjd och känner mig “”fångad”” i situationen. kunde jag välja att gå så skulle jag göra det. Han kommer ju fortsätta att åka bort oavsett hur jag känner det.

    #55643 Svara
    Lilla Mu
    Medlem

    “Mia: Det är verkligen som du säger, man är fångad i situationen. Jag vill inte ge upp mitt förhållande för jag älskar honom så innerligt.. men jag vill inte vakna upp om X antal år och vara bitter, sur och elak för att mitt liv inte blev som jag ville.
    Det är så sinnessjukt svårt.

    Ibland blir jag oxå riktigt arg på att det är jag som måste välja eftersom de ändå inte är hans yrke utan han söker olika missioner. Hade han jobbat inom militären kunde jag egentligen inte säga något, då hade jag vetat vad jag gav mig in på när jag träffade honom.
    Men nu känns det som att jag är otroligt egoistisk för att jag inte “”orkar”” mig igenom en mission då och då. Att jag är dum som ger upp min kärlek för de.

    Ja, jag skulle nog kunna fortsätta skriva om mina tankar på flera sidor men slutar här.
    Jag hoppas verkligen du hittar den lösning som du kommer känna dig tillfreds med.
    Kramar”

    #55645 Svara
    LO
    Medlem

    “Lilla Mu och Mia, jag känner igen mig så i det ni skriver. Jag har alltid vetat att han ville åka, och han har vetat att jag inte vill… Sen kom den dan när han hade bestämt sig för att sluta i försvaret och börja civilt, samtidigt får han ett erbjudande om att åka ner. Han kommer hem och säger att vi måste prata om något, och han berättar…Jag frågar om han funderar på att åka. Han svarar att han redan bestämt sig och ska åka. Jag blev så arg, vadå prata om det…det känns inte som jag hade något att säga han hade redan bestämt.

    Jag “”står ut”” den här missionen eftersom jag vetat att han velat åka. Men det blir nog inte fler om inte han kan göra samma uppoffringar för mig.
    Jag tycker att lever man tillsammans får man ta beslut tillsammans om det påverkar båda. Det är ju så mycket mer än bara saknaden av dom som åker, allt lämnas ju över på dom som är hemma.”

    #55647 Svara
    Lilla Mu
    Medlem

    Lo: Jag är imponerad över att du stannade, är inte säker på att jag ska göra det. För ibland kan det störa mig något ofantligt att deras dröm verkar vara värd mer än alla andra drömmar. Visst, dom gör något bra, absolut, det gör dom. Men inte är väl jag en dålig människa för att jag inte åker iväg på en mission?

    Jag föreslog för min sambo att vi kunde göra något på hemmaplan, men det verkade inte locka så mycket. Vad han än säger så vet jag att det inte BARA är önskan om att göra skillnad som gör att han åker. Det är gemenskapen och äventyret oxå. Och dessa två saker får mig att känna att jag inte ska behöva ge upp mina drömmar.

    Usch, idag låter jag bitter. Men just idag är jag nog det. Bitter och orkeslös.

    Jag hoppas verkligen att allt löser sig på bästa sätt för dig Lo, och för alla andra oxå.

    Förlåt för min bitterhet. Det är bara en sån dag idag.

    #55649 Svara
    Mia
    Medlem

    “Lilla Mu, jag håller med om att det är riktigt irriterande att det känns som att vi alltid är dom som ska välja (!) min sambo får det att låta som att det är jag som väljer bort honom om jag inte skulle vilja att vi var tillsammans längre, medans jag tycker att han också är delaktig i valet. Han väljer ju sitt jobb framför mig. Min sambo var inte anställd inom försvaret när vi blev tillsammans, han blev erbjuden jobb när han kom från senaste missionen, han skulle då ta det tillfälligt för att slippa vara arbetslös, sen har han själv tagit beslutet att stanna och åka på fler resor utan att diskutera det med mig.
    Lilla Mu du är inte dum som inte bara “”står ut”” med en mission då och då, det är ju som Lo säger, allt lämnas över på den här hemma. I vårt fall så har vi hus, hund m.m och många har barn, det blir ju dubbelt upp för den som är hemma att göra, vilket påverkar ens egna fritid och sociala umgänge.
    Jag har gjort väldigt klart för min sambo att det kanske kommer en dag när jag verkligen ledsnar och det får han ta då.
    Jag tycker du är stark Lo, jag vet inte heller om jag hade stannat. Eller jag vet att jag inte hade velat stanna, men man gör det ändå därför att man älskar dom. Men jag ställer mig då frågan, om dom älskar oss lika mycket, hur klarar dom då av att bara åka? Jag hade inte klarat av att lämna allt här hemma.
    Lilla Mu, bittra dagar har vi alla, det får vi lov att ha tycker jag. Vissa dagar vaknar jag och är sur och bitter som bara den och skulle min sambo ringa den dagen så får han lov att ta det och det vet han om.
    Kram på er!”

Visar 20 inlägg - 1 till 20 (av 39 totalt)
Svar till: Hur kom ni fram till att ni kunde tänka er att leva som soldatfru?
Information om dig: