Hem Forum Invidzonens forum Hur kom ni fram till att ni kunde tänka er att leva som soldatfru?

Visar 38 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #55611
      Lilla Mu
      Medlem

      “Då var vi där igen. Där jag trodde jag skulle slippa vara igen. Min sambo vill åka iväg på en mission.
      Har frågat honom flera gånger sedan han kom hem från den senaste missionen om han vill åka iväg igen. Ett starkt och tydligt nej har svaret varit.
      Men nu är vi här ändå. Och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela. Kanske blir han verkligen nöjd efter denna missionen. Då skulle allt vara bra. Även om jag egentligen inte vill att han ska åka iväg igen så skulle jag klara av en mission till om de gjorde honom glad. Men sen då?
      Tänk om vi ca 1 år efter den hemkomsten har samma samtal som vi fört nu. Det är inte ett sånt liv jag vill ha. Jag vill dela min vardag med den jag älskar.

      Hur ska jag ställa mig till detta? Ska jag våga chansa och vänta på honom med risken för att samma samtal vi har nu kommer upp igen om 2-3 år? Som troligen slutar med att vi bryter upp eftersom jag inte vill ha ett liv med en man i militären, är i alldeles för stort behov av närhet och stöd på hemmaplan.
      Han jobbar inte inom de militära utan har sökt 2 missioner tidigare.

      Hur kom ni som valt att stanna med era soldater genom X antal missioner fram till att det var rätt beslut?
      Störde tanken på att leva med en man som inte befinner sig hemma under långe perioder er eller var de en ganska okej tanke?

      Jag känner mig så otroligt vilsen. Jag älskar den här mannen med hela mitt hjärta men betyder de att jag måste ge upp min bild om hur min framtid “”ska”” se ut?
      Jag önskar att jag kunde förstå vad de är för överkosmisk dragningskraft som får honom att vilja åka igen. Trodde jag räckte, men just nu verkar de inte så.

    • #55613
      Mrs J
      Medlem

      Jag älskar min man mer än något annat och har kommit fram till att jag inte vill leva utan honom. Alltså vill jag hellre leva med missionerna:)
      Han har iofs inte åkt ännu, men han har varit iväg två gånger tidigare (när jag inte fanns med i bilden) och jag vet att han vill åka igen. J
      ag vet att det kommer bli fruktansvärt jobbigt när han är iväg, men det är ännu mer jobbigt att inte alls ha honom i mitt liv.
      Sen tror jag inte det handlar om att vi som flickvänner skall räcka, vi räcker absolut till, men har inte du någon egen dröm som du vill förverkliga? Jag ser det inte som att han väljer bort mig utan att han väljer något annat också.
      Vet att han skulle stötta mig vad jag än vill göra och då måste jag göra detsamma.
      Vet inte om det hjälper dig på något sätt, men det är så jag känner.

      Men, om du känner att du inte klarar av ett liv med missioner, så måste du såklart välja det som gör dig lycklig.

      Många kramar

    • #55615

      “Hej Lilla mu!

      Du frågar om det stör mig att leva med en man som inte befinner sig hemma under längre perioder. Självklart stör det mig att jag inte har tillgång till honom rent fysiskt, det är jättetråkigt, men jag har accepterat det.
      Liksom han accepterat att han får stötta mig i mina karriärsval, vilket innebär flytt inom sverige och utomlands.

      Jag tänker att det är jätteviktigt att man kommunicerar och att man inte ger upp drömmar och mål. Vad har Du för mål? Vad har Du för drömmar? Står din man vid din sida och stöttar dig i dem?
      Du frågar även om du behöver ge upp hur din bild om din framtid ska se ut, jag tänker att det kanske handlar om kompromisser för att tillsammans nå drömmar och mål som ni skapar ihop.

      Och jag tror verkligen att du räcker till! Jag tror att du är en jättebra tjej och att du räcker till för honom men det är skillnad på att ha en dröm om x antal missioner och att vara en flickvän/fru. Man kan inte mäta det, drömmar är viktiga på sina sätt, partners på ett annat sätt.

      Stöd och närhet är enormt viktigt, jag håller verkligen med dig och nu när min man ska åka iväg om några veckor så tänker jag själv väldigt mycket på det. Jag har gjort så att jag har förberett mina vänner/familj på att de kan få ställa upp “”lite extra”” nu när han ska åka iväg. Jag behöver dem, de är min livlina. Samtidigt så kan de aldrig vara honom, såklart, men jag tror på kraften av vänner och familj.

      Jag hoppas att du/ni klarar er igenom det här, det verkar som att det finns mycket kärlek i det från ditt håll.
      Kramar

    • #55617
      fru gus
      Medlem

      Min älskade man är nu iväg på sin andra mission, med mitt fulla samtycke. Han känner att han gör något gott för andra. Han ser framstegen med glädje. Den glädjen delar jag med honom.
      Det var aldrig någon tvekan från min sida om han skulle åka eller inte. Vi ställer upp för varandra, det går vårt äktenskap ut på.
      Visst vore det mycket enklare att ha honom hemmavid, men efter första missionen hade vi växt båda två. Så det var ingen tvekan om den andra.
      Visst längtar jag så det gör ont ibland och oron finns med mig, men det går. Jag brukar tänka att det som sker är förutbestämt så det sker i alla fall.

      Ja, ungefär så har vi kommit fram till vårt gemensamma beslut om först en, och nu ytterligare en mission. Men det är vi. Alla fungerar vi olika och är i olika faser i livet.

      Kämpa på för det du tror på!
      Kram

    • #55619
      Lilla Mu
      Medlem

      “Min dröm och mitt mål är att skaffa en familj. Det är verkligen de som jag ser som mening med livet. Visst är det kul att utvecklas inom arbetslivet oxå, men det är först och främst familjen som spelar roll.

      Skulle jag få välja mellan arbete och familj skulle jag inte tveka en sekund på att välja familj. Stöttar han mig? Jo, det gör han väl. Men han har inte alls samma önskan och längtan. Kan knappt prata om det för då tror han att jag vill ha barn NU, på en gång, imorgon.
      Så även om han stöttar mig på ett sätt så säger jag nej på ett annat. Och här kommer ännu en tanke in. Jag vill inte att mina barn ska vara utan sin pappa i långa perioder. Min pappa jobbade väldigt mycket och jag saknade honom, trots att han jobbade på ett kontor i samma stad och sov hemma varje natt. Hur ska de då bli för mina barn om min man åker iväg på missioner då och då?
      Och sen vill han vänta med barn. “”kanske vid 35″”. Kruxet är att då är jag oxå 35 och kanske förlorat min chans att skaffa barn. Förlorat de jag drömmer om.

      Hade haft lättare att ta det här beslutet om han jobbade inom det militära. Det här med att inte veta hur många gånger, när och allt sånt där tär något oerhört på mig.
      Skulle han säga att han ville starta en karriär inom det militära så skulle jag ju veta vad jag har framför mig och göra ett val utifrån det. Nu är det en massa kanske, vet inte, vi får se osv.

      Jag älskar verkligen den här mannen med hela mitt hjärta och har svårt att se ett liv utan honom. Men de finns inget mellanting mellan våra drömmar. Antingen är de min eller hans känns de som. Om inte han blir nöjd efter denna gång, då har vi båda fått lite de vi vill.”

    • #55621
      taw
      Medlem

      “Jag känner väl snarare att jag har valt min sambo, inte hans yrke. Vi har haft långa diskussioner om det här, för jag är inte alls sams med tanken att han jämt är borta och prioriterar jobbet framför sig själv, mig och vårt liv tillsammans. Jag vill ha honom nära och kunna känna att han är ett stöd i min vardag precis som jag försöker vara i hans. Änsålänge har han varit iväg en gång och åker igen nu med fs22. Vi har diskuterat om han vill fortsätta och han har sagt att när det väl är dags för barn och ett (som han kallar det) “”riktigt liv”” kommer han inte vilja vara iväg. Men vi får se.

      Jag har en känsla av att det kommer fortsätta så länge han tycker att det är roligt och då får jag helt enkelt acceptera det och följa mina mål och skaffa andra runt mig som kan agera stöd när han är borta. Just nu kan jag inte se mitt liv utan honom och det känns inte vettigt att be honom välja mellan två saker han älskar…”

    • #55623
      Lilla Mu
      Medlem

      Vill bara påpeka att jag inte tvingar honom att välja mellan mig och ytterligare missioner.
      Det är jag som kommer göra valet mellan att ha honom i mitt liv eller inte. Visst, indirekt blir det ett val för honom med men eftersom jag inte vet om jag verkligen kommer bli lycklig med ett sånt liv som missioner innebär så känner jag att det för mig är ett måste att väga de två olika alternativen mot varandra.

      Han brukar säga att han inte vill vakna upp om 10-20 år och vara bitter för att han inte åkte iväg. På samma sätt vill inte jag vakna upp bitter för att jag gav upp den bild av familjelivet jag hade.

    • #55625
      Mia
      Medlem

      Till Lilla mu… Ett beslut är aldrig lätt och speciellt vi som sitter i samma båt, när det gäller våra anhöriga som väljer att åka på missoner. Det blir ånger och besvikelser ofta,rädslor som inte går att beskriva,hopp som grusas och ett samvetet som gnager…Vi har i vår famlj gjort detta sen 2001 och man vänjer sig nog aldrig men vi vet att vi klarar det i slut ändan…Jag kan välja med att leva med han eller inte?? Men jag vill leva med han för jag älskar och stötar i hans val… Men som sagt ett beslut är aldrig lätt!!! Blir det fel eller rätt vet man bara när det är slut…. Många tankar och kramar till dig och du kommer att hitta rätt men det vet du bara själv en dag

    • #55627
      Anki
      Medlem

      Om sanningen ska fram. Jag avskydde alla övningar, skolor och inryckare och utryckare när barnen var små och jag yngre. Fritid och vänner fick stå åt sidan. Även mitt humör var upp och ner ibland. Med tiden så fogade jag mig i att ha egentiden och få göra som jag ville när barnen blev större och mannen var borta på resor m.m. För ju större barnen blev desto mer fritid och ork fick jag att klara allt när han var iväg.

      Det är nästan märkligt men för att det skulle fungera så behövde vissa kriterier finnas.
      *Kärleken
      *Orken
      och viljan att ta mig för och göra saker själv och på riktigt uppskatta det.

      Men nåt som förvånar mig men glädjer mig det är alla ni anhöriga som är otroligt framåt och leende med småbebisar som finns där och väntar på era män när dom är iväg. Ni är fanimej imponerande, ni lyckas få till det med småbarn och behålla både humöret och orken som inte jag gjorde under småbarnsåren. Ni är redan där…. som jag tog mig till med massa förtvivlan innan jag var infasad och såg att vi är gifta men ibland särbo pga utlandsvistelse.

    • #55629
      Carina
      Medlem

      TS…precis så känner jag!
      Inte en mission till…det räcker nu.

      Kram

    • #55631
      Lilla Mu
      Medlem

      “Mia:
      Min kära far sa nästan samma sak som du, men han hade en lite mer “”negativ”” syn på det hela.

      “”Vad du än väljer så kommer du aldrig få veta om du valt rätt””

      Det finns en del sanning i det. Även om jag är lycklig resten av livet med det val jag gjort så kan jag inte veta om jag varit lyckligare om jag gjort det andra valet. Man måste chansa och hoppas på det bästa.

    • #55633

      Försök att tänka lite vuxet och inte så tonårsmässigt. Se till att stödja honom i hans önskan att göra något för vårt land!

    • #55635
      Lilla Mu
      Medlem

      Måste då fråga varför mina tankar skulle vara tonårsmässiga?

    • #55637
      K
      Medlem

      “Den största tonåringen på detta forumet är ju helt klart “”Nic’s fru””! Får det dig att må bra genom att slänga ur dig dryga kommentarer? Är du helt känslokall och saknar empati??? Trist är det! “

    • #55639
      Lilla Mu
      Medlem

      Håller väl egentligen med föregående talare men skulle även vara intresserad av att få reda på vad Nic´s hustru grundar sina tankar på. Kanske kan hon vända min åsikt i frågan om hon ger en förklaring.

    • #55641
      Mia
      Medlem

      “Hej Lilla Mu
      Vad läskigt att du sätter ord på exakt hur jag känner det!
      Min sambo är iväg på sin andra mission nu, vilket är emot min vilja, första gången var också emot min vilja men den gången var redan bestämd innan vi blev tillsammans och då kände jag inte att jag kunde säga så mycket. Jag känner precis som du, jag vill inte heller leva med någon inom militären, jag vill ha min man hemma och känna att jag alltid kan räkna med den jag lever med. Han säger att han förstår mig om jag väljer bort honom, men HUR gör man det? jag älskar ju honom och vårt liv men jag hatar att han åker bort. Ska jag välja bort “”oss”” för att han kommer vara borta ca ett halvår av tre år? Jag känner att det inte är ett val jag kan göra samtidigt som jag är missnöjd och känner mig “”fångad”” i situationen. kunde jag välja att gå så skulle jag göra det. Han kommer ju fortsätta att åka bort oavsett hur jag känner det.

    • #55643
      Lilla Mu
      Medlem

      “Mia: Det är verkligen som du säger, man är fångad i situationen. Jag vill inte ge upp mitt förhållande för jag älskar honom så innerligt.. men jag vill inte vakna upp om X antal år och vara bitter, sur och elak för att mitt liv inte blev som jag ville.
      Det är så sinnessjukt svårt.

      Ibland blir jag oxå riktigt arg på att det är jag som måste välja eftersom de ändå inte är hans yrke utan han söker olika missioner. Hade han jobbat inom militären kunde jag egentligen inte säga något, då hade jag vetat vad jag gav mig in på när jag träffade honom.
      Men nu känns det som att jag är otroligt egoistisk för att jag inte “”orkar”” mig igenom en mission då och då. Att jag är dum som ger upp min kärlek för de.

      Ja, jag skulle nog kunna fortsätta skriva om mina tankar på flera sidor men slutar här.
      Jag hoppas verkligen du hittar den lösning som du kommer känna dig tillfreds med.
      Kramar”

    • #55645
      LO
      Medlem

      “Lilla Mu och Mia, jag känner igen mig så i det ni skriver. Jag har alltid vetat att han ville åka, och han har vetat att jag inte vill… Sen kom den dan när han hade bestämt sig för att sluta i försvaret och börja civilt, samtidigt får han ett erbjudande om att åka ner. Han kommer hem och säger att vi måste prata om något, och han berättar…Jag frågar om han funderar på att åka. Han svarar att han redan bestämt sig och ska åka. Jag blev så arg, vadå prata om det…det känns inte som jag hade något att säga han hade redan bestämt.

      Jag “”står ut”” den här missionen eftersom jag vetat att han velat åka. Men det blir nog inte fler om inte han kan göra samma uppoffringar för mig.
      Jag tycker att lever man tillsammans får man ta beslut tillsammans om det påverkar båda. Det är ju så mycket mer än bara saknaden av dom som åker, allt lämnas ju över på dom som är hemma.”

    • #55647
      Lilla Mu
      Medlem

      Lo: Jag är imponerad över att du stannade, är inte säker på att jag ska göra det. För ibland kan det störa mig något ofantligt att deras dröm verkar vara värd mer än alla andra drömmar. Visst, dom gör något bra, absolut, det gör dom. Men inte är väl jag en dålig människa för att jag inte åker iväg på en mission?

      Jag föreslog för min sambo att vi kunde göra något på hemmaplan, men det verkade inte locka så mycket. Vad han än säger så vet jag att det inte BARA är önskan om att göra skillnad som gör att han åker. Det är gemenskapen och äventyret oxå. Och dessa två saker får mig att känna att jag inte ska behöva ge upp mina drömmar.

      Usch, idag låter jag bitter. Men just idag är jag nog det. Bitter och orkeslös.

      Jag hoppas verkligen att allt löser sig på bästa sätt för dig Lo, och för alla andra oxå.

      Förlåt för min bitterhet. Det är bara en sån dag idag.

    • #55649
      Mia
      Medlem

      “Lilla Mu, jag håller med om att det är riktigt irriterande att det känns som att vi alltid är dom som ska välja (!) min sambo får det att låta som att det är jag som väljer bort honom om jag inte skulle vilja att vi var tillsammans längre, medans jag tycker att han också är delaktig i valet. Han väljer ju sitt jobb framför mig. Min sambo var inte anställd inom försvaret när vi blev tillsammans, han blev erbjuden jobb när han kom från senaste missionen, han skulle då ta det tillfälligt för att slippa vara arbetslös, sen har han själv tagit beslutet att stanna och åka på fler resor utan att diskutera det med mig.
      Lilla Mu du är inte dum som inte bara “”står ut”” med en mission då och då, det är ju som Lo säger, allt lämnas över på den här hemma. I vårt fall så har vi hus, hund m.m och många har barn, det blir ju dubbelt upp för den som är hemma att göra, vilket påverkar ens egna fritid och sociala umgänge.
      Jag har gjort väldigt klart för min sambo att det kanske kommer en dag när jag verkligen ledsnar och det får han ta då.
      Jag tycker du är stark Lo, jag vet inte heller om jag hade stannat. Eller jag vet att jag inte hade velat stanna, men man gör det ändå därför att man älskar dom. Men jag ställer mig då frågan, om dom älskar oss lika mycket, hur klarar dom då av att bara åka? Jag hade inte klarat av att lämna allt här hemma.
      Lilla Mu, bittra dagar har vi alla, det får vi lov att ha tycker jag. Vissa dagar vaknar jag och är sur och bitter som bara den och skulle min sambo ringa den dagen så får han lov att ta det och det vet han om.
      Kram på er!”

    • #55651
      LO
      Medlem

      Ja vad ska man göra om man älskar någon..

      Men det stör mig med så mycket. Kanske förstår dom inte allvaret i att man faktiskt kommer att tröttna en dag.. Jag vet i allafall att jag kommer att lämna honom om det i fortsättning bara kommer handla om hans drömmar och att åka på mission då och då. Men kan han göra det samma för mig, flytta till ny stad på grund av mitt jobb,under vissa perioder va den som tar hand om allt hemma för att jag behöver jobba eller något liknande då kan jag låta honom åka igen. Nog ska man kunna kombinera bådas mål och drömmar om båda är villiga att ge och ta.

      Nej usch jag är oxå bitter i dag, men som Mia skriver, vi får vara det!
      Kram och sköt om er!

    • #55653
      Lilla Mu
      Medlem

      “Mia: Visst är det så? Det är vi som gör valet. På något sätt så försvinner vi ur ekvationen när det kommer till deras sida av det hela. Förstår inte varför det ska vara vi som krossar förhållandet bara för att vi inte orkar med att ha sin stora kärlek iväg på missioner. Att dom däremot lämnar oss här hemma med allt som ska skötas samtidigt som oron och saknaden tar upp alla krafter man har i kroppen, det verkar inte vara ett val de gjort. Konstigt.

      Jag säger så som du säger till Lo, jag vet faktiskt inte om jag vill stanna. Jag vill ju vara med honom för att jag älskar honom så. Men om jag stannar och vaknar upp bitter och missnöjd då mina planer kastas bort på grund av hans enda 10 år senare.. ja, hur skulle de sluta då? Vet att jag kanske tänker för mycket men.. ja.

      Lo: min sambo brukar alltid säga “”Jag skulle göra samma sak för dig.”” Men ibland känns det som tomma ord då mina drömmar är mycket mer simpla är att åka till krigshärjat land och lämna honom i 7 månader.

      Tack ni fina tjejer för att ni skriver här. Så otroligt skönt att få dela mina tankar med er.

      Kramar”

    • #55655
      Mia
      Medlem

      “Ja Lilla Mu visst känns det så, som att vi måste kasta alla våra planer åt sidan för att följa deras enda. Otroligt frustrerande. Jag har försökt förklara detta för min sambo ett flertal gånger men han förstår inte, eller vill inte förstå.
      jag är också en människa som sätter familjen framför allt, jag skulle utan tvekan välja familjen. min dröm är att få påbörja min egen familj och det har det varit i flera år något som han inte är beredd på, han säger att han självklart vill ha barn men inte just nu. Något han sagt i flera år nu! Det gör mig jäkligt bitter, särskilt eftersom att han redan har ett barn, klart att han inte har samma längtan, men jag vill inte bli en gammal mamma. Jag känner samma som du, vad är meningen med livet om inte familjen?
      Lo, det stör mig också sjukt mycket att dom inte förstår att vi faktiskt kan tröttna men jag har ett flertal gånger förstått att karlar inte fattar förens dom blir slagna i huvudet med det, dvs innan man är riktigt drastisk! Dom kommer inte fatta förens den dagen vi redan tagit beslutet att gå och det redan är försent. Jag förstår inte heller varför man inte kan sätta upp gemensamma drömmar? Jag har bott utomlands och rest tidigare och det är något jag vill göra igen, det vill min sambo oxå men “”inte nu”” så då ska jag gå runt och vänta tills han känner att han är “”färdig”” med det här innan jag får göra nåt som jag vill. Rättvist?”

    • #55657
      Älskad
      Medlem

      Verkar som att det mer beror på vad för kille man har än vad han har för jobb. Min sambo är militär, har aldrig känt mig ledsen över det. Han sätter mig i första hand o jobbet sen, även om vi såklart måste anpassa oss efter hans jobb ibland. Men, det får man ju i de allra flesta jobb.
      Skall tillägga att min man nu är ute på mission och jag känner mig fortfarande som det viktigaste i hans liv:)

      Är dessutom själv uppvuxen med en pappa som ofta reste och jag har inte upplevt det som att vi har en dålig relation på grund av det, tvärtom står vi varandra nära. Den som mått sämst av det hela är nog han, inte mamma eller jag….

      Så, innan ni helt sågar alla militärer vid fotknölarna kanske ni kan ta er en funderare på vad ni hittat för kille som inte kan visa vad ni betyder för honom!

    • #55659
      Lilla Mu
      Medlem

      “Mia: Har oxå försökte förklara de för min sambo men det är likadant här. Han förstår inte eller vill inte förstå.

      Det känns som att våra män är lika på många sätt. Han säger exakt samma sak om barn som din nu, inte nu. “”Jag vet inte när jag kommer vara redo.”” Har alltid trott att jag skulle vara med en man som älskar och vill ha barn lika mycket som jag, men så är inte fallet tyvärr.

      Har oxå en känsla av att min sambo aldrig skulle förstå att jag faktiskt menar allvar med mitt missnöje över hur vår “”plan”” för livet ser ut förrän det är försent, förrän jag redan tagit beslutet.

      Det är verkligen inte rättivst att du ska behöva vänta med din dröm om att resa eller bo utomlands. Han har väl ändå fått uppleva sin dröm minst en gång under erat förhållande?

      Älskad: Skulle min man jobba inom militären så skulle de vara lättare. Då skulle jag veta vad min framtid med honom innebär. Men nu jobbar han inte inom militären utan ett “”vanligt”” jobb i vår hemstad. De är osäkerheten som tär på en. Hur ska jag veta när han är nöjd? Hur många missioner behöver han?

      Jag vet att min man älskar mig helt otroligt mycket, de tvekar jag inte på. Är bara trött på att det är jag som ska göra valet, när han faktiskt inte gjort sitt. Är ett militärt liv det han vill ha så borde han arbeta med det hela tiden, men han har inte gjort det valet..hur ska jag då kunna göra mitt när jag inte vet vad jag baserar de på?

    • #55661
      Maria
      Medlem

      Älskar min sambo så valet har aldrig varit speciellt svårt. Hans dröm är min dröm, klyschigt kanske men sant 🙂 Han har varit ute två gånger och fler lär det bli. Jag stöttar honom till 110%. I vått och torrt.

    • #55663
      Lilla Mu
      Medlem

      Jag förstår inte varför jag ska räknas som ostöttande bara för att jag inte känner att jag klarar av ett sånt liv?

      Jag älskar min sambo med.. tro inget annat.

    • #55665
      Lilla Mu
      Medlem

      Jag förstår inte varför jag ska räknas som ostöttande bara för att jag inte känner att jag klarar av ett sånt liv?

      Jag älskar min sambo med.. tro inget annat.

    • #55667
      LO
      Medlem

      “Lilla mu klart du inte är ostöttande, jag förstår att du älskar din sambo! Ska man kalla någon ostöttande så är det ju i så fall den motsatta parten om denne inte skulle kulla ställa upp lika mycket tillbaka(säger inte att din sambo är det) Men blir lite ledsen när folk tycks komma med påhopp i stället för stöd!

      Och till Älskad, här sågas inte alla militärer och definitivt inte vid fotknölarna. Vad “”vi”” har hittat för kille som inte kan visa vad vi betyder för dom..? Det är lite djupare än så.
      Du får gärna va med i diskussionen, men skulle uppskatta om du satte dig in i problemet och kanske uttrycker hur ni har löst det. Typ som tips på hur ni får bådas drömmar att gå ihop tex När tar din sambo över och “”tar”” hand om allt hemma, flyttar han med dig när du vill bo någon annan stad, turas ni om att vara den som får uppfylla sina drömmar? etc, tips om hur ni löst det uppskattas mer än det du nu skrivit som mer känns som ett påhopp.
      ‘God jul!”

    • #55669
      Älskad
      Medlem

      “Lo, innan min man åkte så var det han som tog över “”allt”” hemma, jag har varit sjuk en lång tid och han har gjort allt.
      Han skulle absolut följa med mig om jag skulle vilja flytta till en annan stad, vilket jag inte vill i nuläget eftersom mitt liv finns där vi bor nu.
      Just nu består mina drömmar av att bilda familj, drömmar som han kanske såg längre fram, men efter att vi har pratat så delar även han den drömmen.

      Vad jag försökte säga med mitt tidigare inlägg är att det inte har med yrket militär att göra, innan jag träffade min man så var jag ihop med en ickemilitär, i det förhållandet kände jag mig aldrig som det viktigaste, mina drömmar räknades inte, han var hemma mer än min soldat, men jag upplevde aldrig det stödet som jag känner nu, trots att min man är i Affe.

      Jag kände att vi blev påhoppade av er, därav försökte jag förklara att bara för att jag valt en partner som är militär så har jag inte behövt stå tillbaka, att det inte är yrket som spelar roll.

      Några fler råd än att prata med varandra och lyssna på varandra kan jag inte ge, det är det som funkar för oss.

      God jul på dig med.

    • #55671
      Lilla Mu
      Medlem

      Jag vill bara säga att jag med den här tråden inte var ute efter att säga att det finns något rätt eller fel för alla. Vi är alla olika, vi har olika behov, måsten, viljor och tankar.

      Anledning till att jag startade tråden var för att få reda på hur ni alla gjort era val. Om valet var att lämna eller stanna, det spelar mig ingen roll. Frågan är HUR kom ni fram till det beslut som ni till slut tog.

      Det är inget fel på militärer. Det tycker ja verkligen inte. Jag beundrar alla män och kvinnor som är starka nog att klara av ett sådant förhållande, för jag önskar att jag gjorde det.

      Så Älskad, jag vill verkligen be om ursäkt om det uppfattades som att jag hoppa på er som väljer att stanna. Jag beundrar er verkligen, som sagt.

      Tyvärr är mina behov för annorlunda mot den verklighet som en man inom militären innebär. Att min sambo sen inte jobbar inom militären utan söker missioner gör valet svårare. Hade han sagt att han ville jobba som yrkesmilitär, då hade jag verkligen vetat vad jag tog ställning till.

      Som sagt, förlåt om tråden missuppfattades. Var inte min mening att de skulle tolkas så.

      Jag hoppas att ni får en otoligt mysig jul.

    • #55675
      Carina
      Medlem

      Lilla Mu…är din kärlek precis som min polis som fått missions giftet i blodet?

    • #55677
      Lilla Mu
      Medlem

      3E: Tack så jätte mycket för ditt inlägg. Det var riktigt bra skrivet och det där med barn passar så väl in i vårat förhållande och jag tycker du gjorde rätt som fick de ske lite innan han var helt redo.
      Tack så jätte mycket!

      Carina: De kan man nog lugnt säga. Den där lilla gnistan som tänds i hans ögon ibland när missioner kommer på tal kan få de att göra ont i hela min kropp.

    • #55679
      Carina
      Medlem

      Jag vet precis vad du menar. Nu har vi bara en vecka kvar och jag har blivit lovad att detta var den sista…men jag vet att om något år är det dags igen :(. Och jag har bestämt mig…inte en mission till. Vet att många tycker att det är ego…andra tycker att det är ego av den som åker. Så var och en får ta ett beslut om sitt eget liv….och jag har tagit ett beslut om att livet är för kort för att längtas bort.
      Vet inte om det gör mer ont just för att våra sökervaktivt själva? För det gör kanske att man kännervsig bortvald? Skillnad om det är ett aktivt beslut när bägge är med på det för pga det ekonomiska? Ja….jag vet inte…men jag har i alla fall bestämt mig.

      Kram

    • #55681
      Lilla Mu
      Medlem

      Carina: Jo, jag tror nog att det iaf sårar mer just att våra män ständigt söker sig iväg på missioner men inte vill jobba inom det militära. Det känns som om min sambo ibland vill ha kakan men äta den med.
      Han har sagt att han vill åka en gång till, sen är det slut. Men jag känner som du, det är svåra ord att lita på. Och är nojjig över att jag kommer vakna upp ca 1-2 år efter den missionen av att min sambo säger att han vill åka igen.
      Då säger jag som du, tack och hej för mig.
      Hur ont de än kommer göra.

    • #55683
      Loisie
      Medlem

      Hej!
      Min älskade livskamrat sedan över 20 år gör sin första mission eftersom han var tvungen för att få behålla sitt jobb, vilket gjorde att varken han eller jag ville att han skulle åka. Det är fruktansvärt skräcken och oron finns 24/7, jag är i helvetet, ett bottenlöst svart hål och det blir inte bättre av att veta att de redan har frågat om nästa mission, innan vi vet i vilket skick han kommer hem och 6 månader. Detta gör att han troligen inte kan stötta mig när jag ska vidareutveckla mig till hösten och då blir det till att sälja hus och bli särbo mot vår vilja under de två åren som jag måste pendla,Barnen flytta med mig måste byta kompisar och skola, eftersom min man inte kan ta hand om dem när han är på mission. Alternativet är att han blir arbetslös, förstår inte att FM kan kräva att han ska ut mot sin vilja så fort igen, eller tror de att inga anhöriga mår mycket dåligt här hemma eller har arbeten som också ställer krav.

    • #55685
      LO
      Medlem

      “Loisie, lider med dig men du får inte gå händelserna i förväg.. Vist är man “”tvungen”” att åka då det ingår i anställningsavtalet men på samma gång har han ju redan åkt och dom kan inte tvinga ner han så fort igen..dessutom tar dom hänsyn till familjeförhållanden och kan skjuta på det några år. “

    • #55687
      Lilla Mu
      Medlem

      Loisie: Det är något vi diskuterat flitigt och inte delar samma åsikt om här hemma hos mig. Jag har väldigt lite förståelse för varför personer som jobbat inom försvaret i många år utan detta krav helt plötsligt ska finna sig i, att mot sin egen vilja, lämna familj och barn här hemma för att åka på en mission.

      Finns säkert inte många ord som tröstar men jag hoppas innerligt och håller alla tummar jag bara kan för att han inte ska behöva åka iväg igen så snabbt.
      Kramar

    • #55673
      Anonym
      Gäst

      “Tänkte jag skulle skriva ett litet inlägg om hur vi har tänk och löst det.
      Min man är yrkesmilitär och har så varit sedan jag träffade honom.
      Vi var på väldigt olika platser i livet på ett sätt när vi träffades. Han hade kompisar mer åt festa-hållet medans mina vänner hade familjer och levde småbarnsliv.
      Därför hade vi då väldigt olika tidsperspektiv på när saker skulle hända i vårt förhållande.

      Vi har båda vetat sedan tidigt i vårt förhållande att vi ville ha en familj med barn och att det kommer att krävas ömsesidigt arbete för att få förhållandet att funka bra. Vi är ganska olika personligheter. Maken är mer planerande och förutseende medans jag är mer åt det kreativa och impulsiva hållet.
      Makens dröm har varit karriären -jag har mer haft familjen och en bra försörjning som mål.

      Hur har vi då löst det?!
      Vi planerade barn tidsmässigt lite efter när det skulle passa ok med makens jobb. Vi väntade tills efter han hade gått klart en vidareutbildning för att det skulle funka för oss båda. Men ganska kort i framtiden kanske lite innan han kände sig riktigt redo för att det var vad jag ville.
      Vi har delat upp oss lite grann på ansvarsområden. Jag har huvudansvaret för barnen och hemmet och har oftast mer än honom att säga till om i de frågorna. Tex har maken vid flera tillfällen frågat om jag kan tänka mig att byta bostadsort för att vi ska komma närmare hans jobb. Jag och barnen har ju våra vänner, far och morföräldrar, jobb skola oh dagis här. Min syn på det är att han får pendla så länge han tycker att jobbet är värt det. Jag vill inte flytta och sedan hamna utan socialt nätverk när han gör sina missioner/vidareutbildningar.

      Han får ta så mycket han bara orkar när han är hemma och det är då jag får min lediga tid. Han får offra mycket av sin egentid för att kunna lägga den tiden på jobbet som han vill. Jag förväntar mig att han intresserar sig för mig och barnen i första hand all den tiden han inte lägger på jobbet.

      Jag har också ett bra jobb som jag trivs med och nu när han är hemma på ledighet efter FS21 så får han dra hemmalasset medans jag koncentrerar mig på att göra årsavstämningar på jobbet. Just nu funkar det bra.
      Det har varit många kompromisser för att komma hit. Och det är väl lite dit jag vill komma med mitt inlägg. Ett dynamiskt och friskt förhållande är byggt på en aldrig sinande ström av kompromisser. Det är min fasta övertygelse.
      Att leva i en rosa skimrande Hollywood dröm och allt ska vara sååå perfekt -precis som jag alltid har drömt om -den verkligheten tror jag inte alls på.
      Fungerande kompromisser är dock byggda på att man inte våldför sig på sig själv för då är det ingen kompromiss. Känner man inte att det är close enough så funkar det inte. Man kan inte vinna mot den andre i ett förhållande utan att skada det.

      Det jag gör och det maken gör måste alltid ske i samförstånd. Särskilt om han ska åka på mission. Det blir väldigt mycket ansvar att lämna över på den som blir kvar hemma. Vi har tre barn där den äldste är nyss fyllda åtta… Inte nog med att man ska hantera sin egen längtan och oro utan man ska hantera barnens också.
      Men det är så underbart att som kväll sitta och tänka på vår fina sammansvetsade familj.
      Jag vet att det i många lägen är min fritid och min karriär som får stå tillbaka men jag tänker som så att barnen är små en sådan kort tid. Jag tänker passa på att få så mycket tid som möjligt med dem nu medans de fortfarande tycker att det är roligt att hänga med sin gamla mamma

Visar 38 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.