Hem Forum Invidzonens forum Hur känns det?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #52119 Svara
    Anonym
    Gäst

    “Så fort jag får frågan, från chefen, vänner och familj. Eller vem som helst. Brister det.
    Är själv soldat och hade utvecklingssamtal härom veckan med min chef och blivande chef (som nu tagit över), då kom vi in på om det är något utanför jobbet som kan komma att påverka din arbetsförmåga. De visste redan innan att min pojkvän ska åka i maj. Men de visste inte att det skulle bli så känsligt, det visste inte jag heller. Det brast, men det var skönt. Kände att jag hade chefens stöd i allt detta.

    Vet inte vad som är värst, att han kommer vara borta i 10v i streck eller att det nästan känns som om han “”drar”” ifrån mig. Vilket han aldrig skulle göra. Men har flyttat till en rätt ny stad och känner inga andra här förutom honom. Vissa dagar känns det sjukt kul att han ska åka, vissa helt annorlunda. Brister ut i gråt så fort jag tänker på det de dagarna.

    Lärt mig att det kanske faktiskt är bra att börja gråta inför vissa personer, även om det känns generande, istället för att hålla det inom sig. <3"

    #52121 Svara
    hiawata
    Medlem

    “Hej. Jag var som du… Ny i hans stad, kände att han lämnade mig och utan att fråga vad jag ville eller tyckte. Vi träffades när.jag gjorde gmu men nu har jag ett civilt jobb.jag känner igen mig, jag har oxå tillåtit mig att gråta öppet, det är ok. Alla tjatar om prep kurser men gå den om ni inte redan gjort det. Det hjälpte en bit på vägen. Sen är ju inte allt enkelt men tiden kommer gå… Jag har egen adventskalender på kylen där jag kryssar o “”öppnar””luckor som innehåller bio, spa, massage, frisörtid…

    Kör hårt o våga prata… Kram “

    #52123 Svara
    Missmineral
    Medlem

    “Är ungefär likadan, bodde i samma stad när vi träffades, precis flyttat ihop nu men han har bott här ca 2år mer än mig och därför lyckats skaffa många vänner. Hade förut en pojkvän i annan stad och åkte dit varje helg, därav inte lyckats skaffa några vänner i våran lilla stad Enköping.

    Grät och kunde inte sluta på utvecklingssamtal och sånt med chefen samt blivande chefen när vi pratade om att min pojkvän skulle på mission. (Jobbar inom samma “”firma””, så min chef var och är väldigt förstående). “”Hur känns det då? vad känns mest?”” Dessa frågor som verkligen gör att alla känslor man hållt inne på släpper totalt. Fasar för att få frågan ibland och vid vissa tillfällen. Vill inte berätta ibland att man har en partner som ska åka pga det.

    Min bästa vän och även föredetta arbetskamrat ska även flytta till sydligaste sverige om tre dagar, vilket också tog hårt att få reda på när jag redan hade en period där jag var helt förstörd för att sambon ska åka i maj.

    Har fyra veckors semester i sommar. Ensam. Sen kommer sambon hem på mina två sista veckor. Skönt med lång semester? Inte direkt.”

    #52125 Svara

    Det måste få brista i bland. Bara för att vi är anhöriga så innebär inte det att vi alltid är stålmänninskor. Vi behöver också få lätta på trycket och vara ärliga inför vad vi känner.
    Vi är flera som fått flytta till en ny stad för att kunna vara våra kära nära, så även jag. Det är tufft i början att inte känna någon.
    Är det så att någon utav oss mentorer finns i din närhet så får du mer än gärna höra av dig till oss. (självklart också om vi inte finns nära) så kommer vi försöka ge dig och alla andra så mycket stöd vi bara kan för att du och alla andra anhöriga inte ska känna sig ensamma.
    Styrkekramar till er alla där ute.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
Svar till: Hur känns det?
Information om dig: