Hem Forum Invidzonens forum Hemma men ändå inte

Visar 20 inlägg - 1 till 20 (av 20 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #53665 Svara

    “Min man har nu varit hemma ett antal veckor efter sin utlandstjänstgöring i Afghanistan. Vi går omkring som om vi nästan, nästan vore två främlingar. Pratar knappt med varandra, tar inte i varandra, som om vi båda är på vår vakt på ngt konstigt vis.

    Jag blir irriterad för att han inte pratar med mig som vanligt om ditten/datten osv. Alltså inte låta munnen gå konstant men en liten konversation under dagen skulle sitta fint. Eller varför inte “”Vad härligt det är att vara hemma hos er igen”” “”Vad jag har saknat er”” “” Jag förstår att det varit skit tufft hemma – jag är stolt över dig””

    Han är irriterad på att jag somnar tidigt på kvällen och inte är med honom. Han blir irriterad om jag säger att jag är trött och vill vila, gå en promenad själv i min egen takt osv. Eller ber honom ta barnen och åka ut på ngt äventyr så jag kan få lite egentid vilket jag inte haft någon gång under den tiden han varit borta.

    Men genast så påpekas det att han minsann heller inte haft egentid. Att han kunnat fysa, spela beachvolley, varit på mässen, varit på filmkväll, sett fältartister mm – det räknas visst inte alls.

    Jag har inte kunnat fysa ngt som JAG vill under tiden han varit borta. Det känns som om hela mitt liv varit på paus och jag skulle bara vara glad och le och alltid stötta honom i Affe och säga att allt är bra.

    Jag och barnen har skickat paket, brev, uppmuntrande SMS, mail, kort och dagboksanteckningar, teckningar. Vi har peppat, peppat och längtat och så blir det så här när han kommer hem!!

    Jag “”får”” inte säga att jag är trött – för det är han också och då är det inte rättvist. Detta eviga jämförande om vem som gjort mest och “”lidit”” mest blr jag tokig på.

    Barnen vill bara bli nattade av pappa – inte konstigt i mina ögon men i hans. Han tycker det är jättejobbigt efter veckorna som gått hemma för han vill ha egentid. I min värld så ska han vara glad för att barnen vill bli nattade av honom efter så lång frånvaro från oss, han ska se det som ngt positivt – men icke. För det innebär att jag kan själv sitta i soffan framför nyheterna med en kopp kaffe och då är det inte rättvist.

    Men han kan helt plötsligt ta på sig löparskorna och annonsera att nu ger jag mig ut och springer en runda. Jaha!? Vad i hela friden är skillnaden?

    Till slut så har jag sagt att blir det ingen förändring så bokar vi terapi, så här orkar jag inte ha det. Är nästan så jag längtar att han åker tillbaka.

    Men jag får inget svar på det heler 🙁

    Ni som har anhöriga som kom hem med fs22, hur har ni det??”

    #53667 Svara
    3E
    Medlem

    Jag hade maken med på fs 21.
    För oss så var de en period precis när han kom hem i typ 3 veckor som var bra. Vi båda gick runt och försökte underlätta så mycket vi kunde för varandra och det var jul och nyår och en hel del ledigheter.

    Sedan kom smällen. När vardagen på något sätt skulle börja funka normalt igen. När vabdagarna kom och vem som ska handla och vem som ska lägga barnen och när passar det att träna. Allt sådant behövde förhandlas och sättas upp riktlinjer för eftersom dem inte fanns.

    Maken var van vid att träna 7 dagar i veckan eftersom det hade han gjort där medans jag var glad om jag kunde få till en träning i veckan medans han var borta…osv.

    Vi hade båda stora behov av att få ta igen sig lite och få egentid men ingen av oss orkade ge den andre.
    Kanske är nu tiden som man verkligen behöver hjälp utifrån. Lämna barnen till barnvakt och bara göra ingenting tillsammans. Det kan vara som en energiinjektion i ett trött förhållande.

    Skit i att han måste. Skit i att du måste. Gör minsta möjliga och lägg inte in dina värderingar i hans handlande. Han borde vara glad att barnen… -det är din värdering. Han känner att han tycker att det är tufft att lägga barnen själv. Hjälps åt istället så kan ni båda sitta i soffan tillsammans efteråt och glädjas åt något ni gjort tillsammans. Nu är han sur för att du inte hjälper till och du är sur för att han är sur.

    Säg om du tar barnen nu och börjar med maten så äter vi efter min promenad så kan du sticka ut och springa efter maten och då tar jag disken.

    Det är helt kontraproduktivt att gå omkring och vara svartsjuka på varandras egentid. Hjälps åt istället. Ni ska ju vara ett team.

    För oss vände det efter ungefär två månader. Då var det mesta färdigförhandlat och vardagen infann sig igen.

    Det är jobbigt i omställningsperioden jag vet. Men den har ett slut om man jobbar framåt och inte fastnar i negativa mönster.

    Kom igen nu! Jag tror på er!

    Kram

    #53669 Svara

    @3E

    Tack för dina kloka ord. Först blev jag arg när jag läste dem men efter att ha läst igenom ditt stycke några gånger till och verkligen l ä s t så har du helt rätt och dina ord fick mig att tänka på ett annorlunda vis.

    Skönt var även att läsa att fler haft bekymmer efter hemkomst. Ibland så verkar det så fult att prata om det, att det kan faktiskt vara så att det inte funkar så sött direkt.

    Det där med barnen var inte en värdering utan jag tänkte mer på de familjer där barnen väljer att vända sig mot den förälder som kommer hem och inte vill prata, umgås alls osv.

    Men stort tack 3E och jag önskar dig en riktigt, riktigt skön midsommar!
    *kram*

    #53671 Svara
    ensam
    Medlem

    Vi är flera som kämpar för att få deras bra igen. Jag upplever isolering och svårt att prata är något som kommit efter missionen. Trevlig midsommar

    #53673 Svara
    Mentor Annas
    Medlem

    Det ni skriver är inte helt ovanligt tror jag. Vi alla har haft ett tufft halvår oavsätt var man har befunnit sig. Vi har kommit in i en annan fas som kan vara minst lika tuff som fasen under missions tiden. Vi har hittat egna rutiner i vanor som man på det ena eller andra sättet ska försöka ändra. Det är inte lätt.
    Jag känner igen mig i det ni skriver även om jag och min sambo inte har några barn. Att hitta vardagen är inte helt lätt och att finna den rutin vi hade innan är inte lätt. Kommer på mig till och från att fundera på när han ska åka tillbaka så jag får tillbaka min egen rutin…
    Man är en vane människa. men samtidigt som jag vill ha min rutin är jag otroligt glad över att han är hemma igen.
    Jag hade liknande känslor efter förra missionen men allt efter som tiden gick hittade vi tillbaka till våra gamla vanor.

    Håller tummarna för att även ni lyckas. Känns det kämpigt på vägen ska ni dock inte glömma att soldathemmet har både par rådgivning och PREP man kan gå..

    Kram till er

    #53675 Svara
    3E
    Medlem

    @Längtar efter min man

    En riktigt skön midsommar har jag haft 🙂
    Hoppas att du också fick en sådan.

    Min kloka mamma säger ofta: Vill du ha rätt eller vill du vara lycklig?!
    Visst får man räkna med reaktioner från barnen, allt från att inte vilja prata med föräldern som varit borta till att nästan vilja äta upp personen ifråga. Där kan man som vuxen försöka att styra upp lite och hjälpa barnet/barnen att återfå balansen igen. Vi gjorde så att varannan dag tog jag tandborstning och tvättning och pyjamaspåklädning och maken läste bok. Och kvällen efter bytte vi. Sa till barnen att pappa/mamma blir ledsen om inte hon/han får vara med och lägga er för vi vill så gärna vara det. Det brukar våra barn köpa (den minste är 3 år).

    Kämpa på -snart vänder det!

    Kram

    #53677 Svara
    ledsen
    Medlem

    “Jag längtar oxå efter min man, fast han är hemma..
    Känner igen mig i det du skriver, och det är så jobbigt. Va missionen jobbig så är det inget mot hur det är nu. Det känns som att det är en annan person som kommit hem.

    Jag förstår att det tar tid att anpassa sig till livet här hemma, men det blir inte bättre…utan han blir mer och mer annorlunda. Tror vi pratar mindre nu än när han var nere i affe. (om man ser till lite djupare samtal)

    Upplever att han svänger upp och ner. Ena stunden ska det vara så bra och han så gullig, sen är det tvärtom. Att jag stöttat och ställt upp under missionen är oxå inget han visar någon som tacksamhet över. Han blir nästan sur varje gång jag ber honom göra något här hemma, och dom få gångerna han har gjort något sen han kom hem så blir han nästan alltid irriterad för att jag inte “”uppskattar”” det tillräckligt mycket… Trotts att han inte visar någon uppskattning över att jag fixar det mesta här hemma. Känner inte alls igen honom, tror att vi snart går skilda vägar om han inte ändrar sig.”

    #53679 Svara
    3E
    Medlem

    @Ledsen

    Det låter som om han skulle behöva prata med någon.
    Är det någon av hans övriga vänner som upplever samma sak dvs att han har ändrat sig mycket sedan han kom hem.
    Kanske är det ett tecken på PSD tänker jag när jag läser bara det lilla du skrivit.

    Tag kontakt med Soldathemmet tycker jag. Det låter lite oroväckande med det som du skrivit här… Behöver ju inte alls vara så givetvis men min varningsflagg går igång.

    Kram!

    #53681 Svara

    “@3E

    Hej igen! 🙂

    Tänkte det kunde vara “”kul”” med en uppdatering.

    Jag, främst, tog mig i kragen och helt plötsligt så var vi som en ny familj. Vi hade roligt tillsamans, gjorde saker tillsammans och med våra barn. Det höll i ca 2 månader men nu så är vi tbx på ruta ett.

    Jag har insett att jag helt enkelt inte orkar. Tror att jag under missionstiden var så fokuserad på att få allt att gå runt och nu då han är hemma och jag tillåter mig att slappna av så är jag förkyld jätteofta, trött ända in i benmärgen och känner att jag bara inte orkar.
    Detta är ngt som mannen inte riktigt accepterar. Han anser att han återigen får göra precis allt och det är inte vare sig rättvist eller kul. Nu är han ju hemma igen så då ska båda två jobba med allt som rör familjen.

    Men jag är inte på banan och han förstår inte. Ibland så känns det inte som om han ens vill förstå. Att jag bara måste acceptera att såhär är det när han är inom FM och då kan sådana här situationer uppkomma.
    Upplever att allt kan inte skyllas på FM utan det handlar om eget ansvar och egen vilja att förså.

    Han har inte ens sagt att han älskar mig spontant på två månader…”

    #53683 Svara
    Anonym
    Gäst

    Det gör mig ont i hjärtat att höra att det inte går så bra just nu. Jag hoppas att ni på något vis kommer få till det till det bästa.
    Vill bara skicka en stor , lång varm styrkekram till er alla.

    #53685 Svara
    3E
    Medlem

    Intressant uppdatering.

    Jag undrar vad du själv vill ska hända för att ni ska få ett hållbart liv tillsammans i ett längre perspektiv? Har du någon plan?
    Hur hade det varit i ett idealiskt läge för dig?

    #53687 Svara

    “@3E

    Tack för att du tar dig tid att svara. Tycker du har en ytterst sund inställning och kloka svar därför så uppskattar jag dina kommentarer. Självklart övrigas också 🙂

    Idealiskt läge? Finns det? *Ler* Jag har ingen plan, bara tankar och funderingar som jag pratat med mannen om. Föreslagit parterapi, egentid med fokus på oss själva som par utan barn med jämna mellanrum, samt det där med att vi ska försöka vara det team som vi faktiskt valt att vara.

    Parterapi går bort enligt maken, fokus på bara oss önskar han också – men då innebär det passionerat sex först och prat kommer i tredje hand. Jag prioriterar tvärtom. Självklart så känner jag också lust men som kvinna så behöver jag också höra att min man älskar mig.

    I ett förhållande så är man också “”svagare”” ibland pga ex sjukdom och då tar den andra partnern ett “”tyngre”” lass men det är för mig helt naturligt.

    Jag älskar honom innerligt, det gör jag. Därför så känns det så svårt…”

    #53689 Svara
    3E
    Medlem

    Har ni varit på PREP-kursen? Annars känns det som att den hade varit såååååå bra för er. Precis det där som du vill ha finns där.
    Den handlar om att hitta ett kommunikationssätt som gör att man faktiskt når fram med det man vill säga och får hjälp med att avgränsa och blicka framåt. Man delar med sig det man vill och så får man samtidigt en helg i lugn och ro tillsammans utan barnen, maten serverad och tid på kvällen för eget mys.

    Det är ju inte parterapi på det sättet så kanske kan din man tänka sig det…

    Jag håller absolut med dig om att man i ett förhållande ibland måste växeldra. Det är ju ett låångt maraton och inte ett sprintlopp man ska ta sig igenom tillsammans.

    Det funkar ju inte om man hela tiden ska anpassa hela familjeverksamheten till en persons villkor. Kompromisser måste kunna förhandlas fram. Det känns lite som att ni fortfarande tävlar mot varandra istället för att ha förståelse för varandra och hjälpas åt. Men och detta är viktigt -det måste ju vara bådas inställning och inte bara din.

    #53691 Svara
    ledsen
    Medlem

    “Tråkigt att höra Jag hoppar att ni löser det på något vis.
    Ska jag oxå göra en uppdatering, så har inte mycket förändrats.. Har föreslagit att han kanske borde prata med någon, men det gör inte direkt saken bättre. Vet att några reagerat lite på hans “”förändring”” men det är på samma gång inte många han har umgåtts med regelbundet sen han kom hem. Och inför andra kan han vara trevlig och har till och med berömt mig över att jag stötta honom när han var borta, men mellan fyra ögon kan han inte säga något liknande.
    Vet inte hur jag ska göra..”

    #53693 Svara

    “Hm, vi gick på PREEP innan missionstiden. Vi gick så snabbt vi kunde då vi fick reda på att det fanns. Det var faktiskt riktigt bra – vi löste många missförstånd om missionens kommande där och då. Vi har även använt oss av verktygen vi lärde oss innan han reste. Men inte nu efteråt.
    Parterapi anser han inte vara aktuellt då “”det löser sig””. Men frågan är om det verkligen är öjligt då han inte ens vill prata med fokus på at vi faktiskt har problem. Som det nu är så är vi som två främlingar i vårt hushåll. Jag är jätteledsen över dena “”förvandling”” av mannen och hade aldrig trott att det skulle bli så här.

    @Ledsen
    Jag är verkligen ledsen för din skull. Vet att det är jättejobbigt och att känslan av att man inte kommer någonstans är svår. Likaväl spom känslan att man känner sig så förbannat maktlös. Stor kämpa på kram till dig!”

    #53695 Svara
    3E
    Medlem

    Jag känner att jag verkligen skulle vilja ha en uppföljning på PREP efter hemkomst. En omstartshelg på förhållandet där man kan hjälpas åt att sätta upp nya mål och riktilinjer för framtiden.

    Få repetera teknikerna och få unna sig en liten tid tillsammans som par.

    När det är barn med i bilden så blir parförhållandet vid hemkomst satt i andra hand (eller i vårt fall i fjärde hand då våra tre barn kommer först…)

    #53697 Svara

    Så, då är beslutet taget inombords. Jag vill skiljas.
    Älskar maken över allt annat men just nu så pratar vi helt olika språk och ingen förstår den andre. Jag har försökt prata, lyssna och förstå så jag blir blå. Men det är bara en sak som gäller och det är makens och det funkar inte för mig.

    Jag har gråtit så ögonen blöder men detta är inget liv vi har tillsammans. Kärleken ska finnas där, man ska inte behöva kämpa för den var dag så fort man vaknar tills ögonen stängs för nattens sömn.

    Jag älskar honom innerligt men vi har inget liv tillsammans längre.

    #53699 Svara
    Anna
    Medlem

    Förstår hur du har det. I vårt fall var det han dom ville separera, han hade träffat en tjej där. Men känner igen mycket av det du beskriver. Finns här om du behöver prata.

    #53701 Svara

    Så, då är det ute, sagt… Vi gråter båda två. Att det skulle bli så här!!! Varför finns det inget obligatorium för par efter en mission såsom soldaten får åka/gå på efter en tid.

    Hus ska säljas, var ska barnen bo, hur gör vi med bilen, vem ska ha vad…

    Fy fn vad livet är tung just nu

    #53703 Svara
    Katten
    Medlem

    “Hej!
    Har en man som var nere under FS20 missionen och kom hem i Juni 2011, lagom till semestern. Han hade blivit lite annorlunda och första veckorna när han kommit hem, undrade jag om jag verkligen kände denna man, använde ord och uttryck som jag aldrig hört, lagt sig till med vanor som var annorlunda. Då fick jag verkligen förklarat för honom vad jag känt under denna period, att jag valt att leva i tvåsamhet av en anledning osv. Att det ibland inte var självklart att jag ville prata med honom osv. Barnen, som är tonåringar, fortsatte leva som “”vanligt””, alltså satt inte hemma bara för att pappa kommit hem osv. De hade också vuxit i denna situation, varit rädda och kände sig faktiskt lite svikna av sin egen pappa. Dessa känslor måste alla få erkänna. Soldaten måste också få landa i lugn och ro, inte känna att krypskyttar eller minor störde vardagen osv…som sagt, vi pratade oss igenom de första månaderna, men det var absolut inte himlastormande för någon i början. Efter hand satte jag mer och mer krav på honom, efter hand som tiden gick. Familjen kommer i första hand oavsett! Det fick han helt klart för sig. En sak är säker för min del: Aldrig mer 6 månaders frånvaro i ett land med krig för min del, oavsett vilken heroisk insats det än framställs som. Den heroiska insatsen finns med barn, hund, stort hus, två bilar, trädgård, heltidsjobb med karriär…på hemmaplan! Jag är ändå stolt över vad han och vi gått igenom, men det är över. För min del kommer jag inte att delta i fler missioner! Kram till er alla!”

Visar 20 inlägg - 1 till 20 (av 20 totalt)
Svar till: Hemma men ändå inte
Information om dig: