Hej! Jag känner verkligen med er! Det måste vara svårt att vilja nå fram och vilja vara involverad, men att inte släppas in. Frustrerande!
Jag känner ingen av er eller era sambos. Men tystnaden kanske beror på något helt annat än vad ni föreställer er? Ni och era hem kanske rent av är en trygg hamn/en frizon att få grubbla i, stänga av det sociala, bara vara. Men det gör det inte lättare för er så klart, särskilt om ni känner er exkluderade?
Jag håller med xoxo att PREP-kursen verkligen gav oss konkreta verktyg. Och tid för att verkligen sätta ord på allt, tillsammans. Eller ring mentorerna på Invidzonen! De är guld värda! Det kan vara skönt att prata av sig, få nya perspektiv på saker och ting, från några som har en grundförståelse för ens situation. Eller “bara” genuin medkänsla. Ni är inte ensamma!
Jag tror nyckeln är att ni börjar “visa vägen” genom att sätta ord på hur detta påverkar er. Berätta om eran oro, eran sorg att inte kunna komma nära. Utan att lägga någon skuld eller förväntan hos dem. Att de får höra era känslor utan att behöva gå till försvar på något sätt kanske får dem att förstå er? Och sedan, så småningom kanske de börjar öppna upp sig själva?
På PREP-kursen pratade vi mycket om att utgå från sig själv och sina egna behov när man kommunicerar. Alltså gamla hederliga jag-budskap. det finns en massa information på nätet att läsa om detta!