Hem Forum Invidzonens forum FS 25

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #51941 Svara
    Lina
    Medlem

    Hur går det för alla er vars män är nere med/i FS 25? Skrev här på forumet i början av maj när min man åkte. Då var det mkt ångest jag kände, hur det skulle gå, hur vardagen skulle funka med en bebis och ett till litet barn, om oro osv. Jag tycker det har gått över all förväntan, trots att saknaden är stor, större än vad jag trodde. Det har funkat bra med vardagen, dagis och allt. Fast trist är det när barnen har somnat och man sitter där själv. Vi har anmält oss till anhörigträffen på Karlberg den 29, så den ser jag fram mot.

    #51943 Svara
    J
    Medlem

    Anhörig från fs24.
    Känner igen mig i det du skriver.
    Det tunga för mig kom först i mitten av missionen. Innan leave 2.
    För då kändes det som det aldrig skulle ta slut och jag blev så arg över hur mycket han missade.

    Dessa kvällar du nämner använde jag till att börja träna hemma. Jag använde liggunderlag och gjorde olika core övningar.
    Under missionen har jag tappat 10 cm vid naveln.
    Dessutom var jag så lagom trött efter träningen, så min sömn blev bättre.
    Jag hade knappt TVn igång under missionen.
    Anhöriga träffar är trevliga.
    Jag fick jättefin kontakt med andra soldatfruar.

    #51945 Svara
    M
    Medlem

    Precis likadant för mig. Allt går över förväntan och vardagen lunkar på. Tittar aldrig på TV längre utan tränar istället när sonen somnat. Har fått gå ner en storlek i kläder! Det är en härlig känsla att klara sig själv! Pratar regelbundet med min man i telefon och det underlättar så mycket att kunna fokusera på det positiva. Längtar efter honom varje dag men nu är vi halvtid in i missionen 🙂

    #51947 Svara
    Ylva
    Medlem

    Hej Lina och M,

    Skönt att se att det går ganska bra för er, trots stor längtan. Jag gör precis om ni för att få tiden att gå, tränar. 🙂 Har inga små barn hemma längre och får nästan för mycket egentid nu när kärleken är iväg och då kryper ensamheten på. Känner mej lite ensam även när jag har folk omkring mej, det är ju någon som saknas.
    Men det är bara att kämpa på, vi hjältar som är kvar här hemma.
    Lina, vi ses på anhörigträffen på Karlberg, och till alla er andra: en stor kram från anhörigsamordnaren Amf 1, även anhörig själv just nu. 🙂

    #51949 Svara
    Missmineral
    Medlem

    “Min partner åkte också ned nu i slutet av maj, runt den 20maj lättare sagt. Han har snart varit borta i 4v av ca9v. Känns tungt ibland men oftast känner båda av att vi älskar varandra bara mer just nu och uppskattar varandra lite mer. Visst är det jätte jobbigt att råka småbråka när de är där nere, det har vi råkat göra en gång. Ingen av oss mådde direkt bra av det. Svårt att “”bara ringa upp”” och ibland veta OM de kan ringa upp inom kort.

    Jag började rida igen i samband med att han åkte ner. Har nu en medryttarhäst som jag har en del dagar i veckan, lite olika, och sen jobbet och gymmet. Dagarna gåt hyfsat snabbt även om jag är helt slutkörd just nu med tanke på att det snart är semester.

    Vissa nätter och dagar är jobbigare och det känns som en evighet. Har haft någon dag då jag verkligen funderat “”älskar jag honom så mycket att det är värt denna smärta”” osv. Men, denna mission för inte bara med sig lite ledsna miner ibland och ensamhet, den har även fört med sig nya bekantskaper. Andra flickvänner i den stad jag aldirg känt någon annan än från jobbet i. Tjejer som jag antagligen inte ens hade kunnat träffa annars men som nu blir dagliga samtal med genom chatten och snart även en träff!

    Lycka till och ingen är ensam där ute :)”

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
Svar till: FS 25
Information om dig: