Hem Forum Invidzonens forum Ett brev till er istället för honom.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #52549 Svara

    “Varför ringde du inte tillbaka igår kväll? Var det för att det var mycket och du var trött? Ja, det förstår jag hur det kan vara. Jag har med sådana dagar.

    Sådana dagar där jag undrar hur jag ska klara mig igenom den här dagen då jag har varit uppe alldeles för länge med ett litet barn som inte vill sova och inte kan trösta sig själv tillbaka till sömns. Sådana dagar där det känns som allt man gör är laga mat, äta, byta blöja, skyddar den lilla från större brors “”kramar”” som är som tacklingar. Dagar där jag har alltid något att göra…. för andra. Dagar där jag jobbar från den sekunden jag vaknar tills jag ramlar in i sängen och somnar omedelbart. Då även på natten jag vaktar mina små. De små du valde att lämna.

    Hur kunde du lämna dem? De som är så söta. De som är såååå jobbiga? Hur kunde du lämna mig då du vet hur jobbigt det är med hennes skrik? Det var pengarna. Ja. Men det var gemenskapen med de som du jobbar med. ok. Mig då? Vi gifte oss. Var är den gemenskapen? Då du alltid skulle ställa upp för mig. Jag är jävligt ensam just nu ska du tro. Ja, folk har varit super trevliga och ställt upp och vi har städerska som kommer någon gång. Men jag räcker inte som föräldrar till våra barn. Jag kan BARA vara en mamma. Var är du? Du saknas här. NU!

    Det värsta av allt är att jag saknar inte dig riktigt. Inte som andra man läser här. Jag är bara trött. En sådan trötthet jag inte minns sedan tidigare. Dag ut och dag in gör jag mina sysslor. Jag utför mitt jobb. Men det ta aldrig slut och det finns ingen ersättare. Jag saknar en pappa som kan hjälpa till här och avlasta mig. Jag saknar en man att dela livet med. Jag är så trött och slutkörd att jag ….. jag orkar inte sakna dig. Förlåt. Jag hoppas att vi kan hitta tillbaka till varandra när du kommer hem igen. Vi hade det så fint.

    Igår tänkte du kanske att jag lätt trött och grinig och då är det bäst att jag sover. Så du vill låta mig sova. Eller kunde det har varit att du tyckte det var jobbigt att höra hur det är. Eller jobbigt att höra att det var DITT beslut. Du valde att åka och du valde att lämna mig och oss. Hoppas det fortfarande känns som ett bra beslut. Jag kommer inte att kalla hem dig. Men jag är inte säker att jag någonsin kommer att kunna förlåta dig för det här. Du kommer ALDRIG att veta hur jobbigt detta har varit.

    #52553 Svara
    malin
    Medlem

    Åå…! Det gör ont att läsa. Ni är helt otroliga! Dagar om är lite jobbigare och jag tycker som mest synd om mig själv brukar jag tänka på er, tänker att vi har iaf inte barn. Det är bara mig han lämnat. Men det vrider sig oxå i magen när jag tänker på framtiden. Jag ser mig själv ha disskusionen om några år, med barn villa och hund. Hör hur jag går med på en till mission utan att egentligen vilja de.
    När jag tänker på er ser jag stålkvinnor framför mig. Tänker att det inte är vem som helst som klarar detta utan kvinnor starkare än andra. Med någon slags skyddsväst att dra på sig, som andra inte är utrustade med. Ja, vad vet jag. Återkommer om några år, då vet jag nog…
    Massa kramar från en beundrare! =)

    #52555 Svara
    3E
    Medlem

    Min make var iväg med FS21 och har nu varit hemma ett år efter sin mission..
    Jag känner så väl igen mig i det du beskriver. Hela livet är designat för att man ska vara två och så helt plötsligt står man där ensam med allt.
    Barnen, huset, bilen, alla vardagsgrejer som måste fixas. Inte blev jag inkluderad i vårt normala sociala liv heller då det mycket består av parmiddagar där barnen får följa med. Men vem bjuder hem en ensam mamma med tre barn på parmiddag?!
    Jag överlevde på ren vilja och på att jag har en mamma och barnen en mormor som är helt fantastisk. Vi hade under missionen också en au-pair, lite avlastning blev det givetvis men henne fick jag ju också ta hand om till viss del.

    Tröttheten den känner jag så väl igen och den ständiga jouren. Känslan av att hela tiden veta att jag är själv med det här. Jag måste dra runt detta. Om inte jag orkar så finns det ingen. Det tyckte jag var så jobbigt. Tack och lov har jag en make som har förståelse för detta och som är bra på att lyssna in. En viktig del för mig var också att vi hade fattat beslutet tillsammans. Jag hade kunnat säga nej och då hade han inte åkt. Nu valde jag att inte göra det då det för oss innebär stora konsekvenser men jag hade ett val.

    Våra barn var då 7,4 och 2 år. De små förstod inte riktigt vad det var som hände mer än att pappa var borta och skulle komma hem om länge. Men 7 åringen hade många tankar. Han var tillräckligt stor för att förstå att det var krig och farligt där pappa var och hade mycket mardrömmar osv.
    Maken skickade mycket foton och mail till honom för att han skulle liksom få vara med lite i det pappa gjorde och få en ökad insikt och därför inte måla upp hemska bilder i huvudet. Det funkade bra för honom.

    När han sedan kom hem så hade vi en ganska tuff tid innan det började rulla på igen. Mycket skulle omförhandlas och han hade mycket att ta igen när det gällde barnen. Mycket händer med dem i den åldern och han fick ägna mycket tid åt dem för att få tillbaka kontakten och tilliten. Det gjorde ju att jag och vårat förhållande fick stå tillbaka ytterligare lite och det upplevde jag som väldigt jobbigt.
    Nu har vi däremot hittat tillbaka till det som är och var vi. Gemenskapen är tillbaka och vi har båda gått vidare, släppt allt gruff som gärna blir under så stora påfrestningar.
    Idag kan jag säga att vi är starkare eftersom vi har tagit oss igenom detta och vi värdesätter vår gemenskap på ett nytt sätt.

    Jag upplevde att det var svårt att relatera till många av makens kollegors fruar/ sambosar då de flesta är yngre och inte har hela familjebiten att ta hänsyn till.

    Min make har varit iväg innan vi hade barnen också och jag minns att jag tyckte det var jobbigt men mest för att jag blev så ensam.
    Denna gången tyckte jag att det var jobbigt för att jag aldrig blev det. Jag hade alltid ansvar för barnen. Oavsett vad jag gjorde så var alltid ansvaret på mig. Även om barnen ligger och sover och man ska ta en snabb dusch så måste man hela tiden ha ett öra öppet och lyssna på ljud från deras rum så att de inte har vaknat och är ledsna eller så. Har dem då det så får man storma ur duschen på två röda.. Aldrig kan man slappna av och bara dega. Eller gå iväg en timme och träna eller åka hem till en kompis och snacka.

    Finns gärna för dig om du vill bolla, skälla eller misströsta.

    All min styrka skickar jag dig!

    #52557 Svara
    3E
    Medlem

    Min make var iväg med FS21 och har nu varit hemma ett år efter sin mission..
    Jag känner så väl igen mig i det du beskriver. Hela livet är designat för att man ska vara två och så helt plötsligt står man där ensam med allt.
    Barnen, huset, bilen, alla vardagsgrejer som måste fixas. Inte blev jag inkluderad i vårt normala sociala liv heller då det mycket består av parmiddagar där barnen får följa med. Men vem bjuder hem en ensam mamma med tre barn på parmiddag?!
    Jag överlevde på ren vilja och på att jag har en mamma och barnen en mormor som är helt fantastisk. Vi hade under missionen också en au-pair, lite avlastning blev det givetvis men henne fick jag ju också ta hand om till viss del.

    Tröttheten den känner jag så väl igen och den ständiga jouren. Känslan av att hela tiden veta att jag är själv med det här. Jag måste dra runt detta. Om inte jag orkar så finns det ingen. Det tyckte jag var så jobbigt. Tack och lov har jag en make som har förståelse för detta och som är bra på att lyssna in. En viktig del för mig var också att vi hade fattat beslutet tillsammans. Jag hade kunnat säga nej och då hade han inte åkt. Nu valde jag att inte göra det då det för oss innebär stora konsekvenser men jag hade ett val.

    Våra barn var då 7,4 och 2 år. De små förstod inte riktigt vad det var som hände mer än att pappa var borta och skulle komma hem om länge. Men 7 åringen hade många tankar. Han var tillräckligt stor för att förstå att det var krig och farligt där pappa var och hade mycket mardrömmar osv.
    Maken skickade mycket foton och mail till honom för att han skulle liksom få vara med lite i det pappa gjorde och få en ökad insikt och därför inte måla upp hemska bilder i huvudet. Det funkade bra för honom.

    När han sedan kom hem så hade vi en ganska tuff tid innan det började rulla på igen. Mycket skulle omförhandlas och han hade mycket att ta igen när det gällde barnen. Mycket händer med dem i den åldern och han fick ägna mycket tid åt dem för att få tillbaka kontakten och tilliten. Det gjorde ju att jag och vårat förhållande fick stå tillbaka ytterligare lite och det upplevde jag som väldigt jobbigt.
    Nu har vi däremot hittat tillbaka till det som är och var vi. Gemenskapen är tillbaka och vi har båda gått vidare, släppt allt gruff som gärna blir under så stora påfrestningar.
    Idag kan jag säga att vi är starkare eftersom vi har tagit oss igenom detta och vi värdesätter vår gemenskap på ett nytt sätt.

    Jag upplevde att det var svårt att relatera till många av makens kollegors fruar/ sambosar då de flesta är yngre och inte har hela familjebiten att ta hänsyn till.

    Min make har varit iväg innan vi hade barnen också och jag minns att jag tyckte det var jobbigt men mest för att jag blev så ensam.
    Denna gången tyckte jag att det var jobbigt för att jag aldrig blev det. Jag hade alltid ansvar för barnen. Oavsett vad jag gjorde så var alltid ansvaret på mig. Även om barnen ligger och sover och man ska ta en snabb dusch så måste man hela tiden ha ett öra öppet och lyssna på ljud från deras rum så att de inte har vaknat och är ledsna eller så. Har dem då det så får man storma ur duschen på två röda.. Aldrig kan man slappna av och bara dega. Eller gå iväg en timme och träna eller åka hem till en kompis och snacka.

    Finns gärna för dig om du vill bolla, skälla eller misströsta.

    All min styrka skickar jag dig!

    #52559 Svara
    taw
    Medlem

    Du är fantastisk och oerhört stark som går igenom detta! Jag har ingen aning om hur jag hade klarat missionen (FS22) om vi hade barn. Jag hade tillräckligt med mig själv.

    En liten tanke som dök upp angående telefonsamtalet. Ibland fungerar inte telefonerna där nere och även om de vill ringa så går det inte. Det är förjävligt och kändes ofta för mig som ett svek när han inte ringde upp om det bröts eller när han hade sagt att han skulle. Väntan på nästa kontakt är olidlig.

    Men som sagt. Du är oerhört stark och jag beundrar verkligen dig och alla andra för vad ni går igenom nu! Idag är det ett år sen min soldat lämnade Sverige och ikväll jobbar han sent, men han kommer hem (förutsatt att han inte fastnar i någon snöhög på vägen) och vi klarade det. Det gör ni också! Många varma kramar i vintermörkret

    #52561 Svara

    “Tack ni som har svarat. Det hjälper att höra det ni har sagt. 3E jag känner igen mig i det du beskriver (särskilt om duschen). Peppning behöver man alltid. Men stark känner jag ju inte mig som.

    Att jämföra vem som har det jobbigast känns så onödigt. Jag är på ett sätt tacksam att det finns så mycket att göra så jag SLIPPER TÄNKA och oroa mig för hur det är för honom där nere. Att han saknas. Att hans liv är i fara. Förre gången han åkte (en kortis – “”bara”” 10 veckor) då hade jag bara ett barn och mig själv att ta hand om. DÅ KÄNDES DET ENSAMT. Då hade jag tid att tänka på allt som skulle kunna hända. Så för ni som har inga barn eller “”bara”” 1 barn ni är också otroligt starka som måste stå ut. Alla har det olika jobbigt, men det är nog lika jobbigt.

    Tack för allt stöd. Det kändes betydligt bättre nästan direkt!”

    #52551 Svara
    Anonym
    Gäst

    “Stora varma kramar till dig! (även om jag vet att det inte hjälper nämnvärt)

    Jag förstår dig helt! Jag har själv en flicka på 10 månader och mannen är iväg. Oj förlåt…VI har en flicka på 10 månader, men i stort sätt så är det ju jag som sköter om allt här hemma.

    Jag som har ett barn kan inte helt förstå innebörden av att ha två barn varav en liten som skriker. Jag vet inte vad jag ska ge för råd heller mer än att sömn och avlastning är av största vikt!! Har du någon som kan hjälpa dig eller rättare sagt som du kan fråga om hjälp utan att känna att du utnyttjar dem?

    Det sista du skrev högg tag i mig. Likaväl som “”de”” (militärerna) kan säga. – Du vet inte hur det var där nere, du kan inte förstå. Så gäller det samma här hemma. De kan aldirg riktigt förstå hur det är här hemma, vad vi gör, vad vi faktiskt offrar.

    Du behöver inte känna skuld över att inte sakna din man, jag saknar inte min man så mycket som jag trodde jag skulle göra. Å andra sidan så kanske det kommer senare. jag saknar honom mest när praktiska saker sak göras, saker som är svåra att klara av när jag är själv. Sen saknar jag honom när det går på en låt på radion som är vår eller när Flickan gör något och jag inte kan ringa och berätta.

    Jag bloggar här på invidzonen. Läs gärna: lillasoldatfamiljen.wordpress.com

    Kanske det finns igenkänningsfaktorer? Du kan alltid kommentera där om du behöver “”prata barn och bekymmer””

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
Svar till: Ett brev till er istället för honom.
Information om dig: