Erfarenheter av hemkomster?

[Förvirrad]

Hej på er!

Undrar lite vad alla har för erfarenheter utav hemkomster? Det skrivs nästan bara om hur underbart det är att dom äntligen kommit hem. Självklart är det det, men jag har även märkt att man inte ska ta kärleken för given. Vi var starkast i världen när han åkte ner första gången i december, stora framtidsplaner när insatsen skulle vara över och jag har längtat och varit kärast i världen under precis hela insatsen. Och så kommer han hem och jag känner mig bara tom, jag vet ingenting längre och jag frågar mig själv om detta halvåret utan varandra bara var för länge för att kärleken skulle överleva från min sida.. Allt bara vände över en natt, jag fattar inte..

Är det bara jag?

Ämne

[fru till en veteran]

Hej,

Min man kom hem för lite mer än ett år sedan efter sin mission. Vi hade en väldigt lång semester tillsammans hela familjen och vi skulle bara njuta av att vara tillsammans.

Jag hade längtat SÅ tills dagen kom då han skulle vara hemma hos oss.

Men det blev verkligen inte så som jag hoppats och drömt om.

Jag kände mig precis som du, tom och visste inte vad jag ville. Vi irriterade oss på alla möjliga saker hos varann då man hunnit få andra vanor än de gemensamma.

Vi lät det ta tid att hitta tillbaka till varann. Och nu är det som han aldrig varit iväg.

Jag önskar dig all lycka till och kom ihåg alla förtjänar att få vara lyckliga.

Och att du aldrig är ensam ??

Kram

[Hemmaveteran]

Jag har gjort fyra missioner på hemmaplan som alla varit olika före, under och efter. Senaste missionen gick alldeles utmärkt på många sätt och jag var supertaggad på hemkomsten. Men så gick all luft ur mig efter att ha “burit” två personer genom hela missionen. Jag var 100% närvarande för min partner genom hela missionen och körde full fart på hemmaplan. Mina egna behov lämnade jag därhän, och så brast allt när vi väl gått över mållinjen. Såhär i retrospektiv förstår jag att jag pressade mig själv väldigt hårt och att det kanske inte var så konstigt att jag inte orkade mer och var helt slut. Det var tufft, men vi klarade det. Alltså: det är självklart inte bara guld och gröna skogar vid hemkomst. Jag hoppas det löser sig för dig och er. Ta hand om dig och ta hjälp av en mentor vettja! Kram!

[Jenny]

Ingen hemkomst är den andra lik. Den personen som åkte har varit med om en massa som behöver processas, utvecklingen står ju inte still genom en sådan här resa.

Vi som varit hemma har gjort en annan typ av resa, ensammare ofta och med färre personer runt omkring med samma erfarenheter som oss.

Det tar mycket energi att gå från ett läge till ett annat. Jag tror att man ofta tänker hemkomst som avslutet på missionen medans det i själva verket tar betydligt mer tid än så. Man kör slut på all energi lagom tills de kommer hem och sedan finns inte mycket kvar till nystarten som behövs då.

Var snäll mot dig själv, det är ok att det går upp och ner i energinivåer under olika perioder.

Låt det ta tid att landa i tvåsamheten igen.

Det är en ny lära känna process som man ska ta sig igenom. Efter det kan man bestämma om det är värt det eller ej att hänga ihop. Så tänker jag.

[Jenny]

När min sambo kom hem var det som en oväntad våg av irritation kom från min sida. Han var trött, men sig själv. Vi bråkade väldigt mycket, något vi inte har gjort förut förutom små tjaffs. Det var väldigt jobbigt. Men efter ca 2 månader var det som att han aldrig hade åkt iväg och vi kan verkligen känna att missionen (& bråken efter) har gjort oss starkare. Idag känner jag att vi har ett starkare band som är svårt att förklara, har lärt oss mycket, har en bra grund för framtiden och att inget är speciellt jobbigt jämfört m Mali. När han är borta under längre perioder nu i Sverige är det inte alls jobbigt.

Ge det tid och acceptera dina känslor.

[Trött]

Vi bråkar varje gång han kommer hem. Jag som är själv med barnen och heltidsjobb förväntar mig att han ska göra precis allt när han kommer hem men han vill vila efter en lång resa och tråkig mission.

[Författare]

Svar