Ensammast i hela världen

[S]

Killen har åkt ner på insatsen nu. Innan har jag alltid varit ledsen men kunnat släppa ut känslorna lagom och prata med honom. Nu är han där och jag är i chock. Jag kan inte känna något men också känner jag allt. Idag blev campen attackerad och allt rasade samman. Jag vill prata med någon, träffa en vän, ringa honom. Men jag avstår, för jag har inget att säga, inga ord att finna, jag har ingen vilja samtidigt som jag vill. Jag känner mig ensammast i världen, för det är honom jag vill vara med. Det är så orättvist

Ämne

[E]

Stor kram till dig, det låter som att det är väldigt kämpigt. Kanske ta hjälp av chatten ikväll? Eller ring/be en vän/anhörig komma hem till dig? Att vara ensam med allt det jobbiga måste kännas hemskt jobbigt. Du behöver inte prata om du inte orkar eller vill, men kan kanske vara skönt att ha någon hos dig om du har den möjligheten. Stor kram

[Maria]

Du är inte ensam, tror vi alla får pustar med de här känslorna. En stor kram till dig. Jag tyckte att när vi väl började prata så släppte känslan även om jag innan kände att jag inte hade något att säga, var för negativ eller för ledsen så jag inte skulle kunna hålla mina känslor i kontroll under samtalet. Det är nästan dem samtalen som blir mest genuina och givande. Sen det jag lärde mig (alldeles för sent) genom vår mission var att acceptera mina känslor och att det är okej att känna oavsett vilka känslor det är. Det slog bakut för oss när jag kontrollerade mina känslor eller inte sa något, han kände sig inte delaktig då.

[E]

Stor kram från mig! Jag kan känna igen mig i det du beskriver. Min kille åker ner imorgon och det är väldigt ledsamt. Finns ingen jag hellre vill vara med än honom, därför kan det kännas orättvist att vi ska behöva vara ifrån varandra så länge i ovisshet. Du är inte ensam!

[Jenny]

Känner igen mig så i det du skriver från när vi gjorde vår första mission. Då hade vi varit tillsammans ett år och nykära som vi var hade vi ägnat oss åt varandra väldigt mycket. Så åkte han och jag blev lämnad kvar hemma. Det var väldigt jobbigt och jag upplevde att jag blev så ensam. Min räddning blev dels träning eftersom där var det alltid öppet och fanns folk runt omkring. Och dels att jag lärde känna en annan anhörig i samma situation som jag. Så när det blev för jobbigt kunde jag ringa henne och vi kunde vara ledsna tillsammans. Så småning om kommer de flesta av oss som är kvar hemma in i en ny vardagslunk.. Inte den roligaste men i alla fall så att man kan andas utan att ha ont i magen hela tiden.

Du är inte ensam.

Stora Kramar

[mamma]

Gokväll,vännen. Kan förstå dej och dina känslor ,så kände jag när min älskade svärdotter var på sin fn tjänst ,men då hittade jag chatten och fick skriva av mej. Nu är sonen iväg på sin första resa och jag ,gråter ,skriver och smsar fast jag tror inte sms kommer fram ,men det gör inget , inget jag skickar ändå. Så va rädd om dej och gråt och skrik det får man, men om du kan prata med nån.kram en mamma

[S]

Tack så mycket för alla fina kommentarer. Har gärna kontakt med er utanför forumet också om ni känner för det. Vi måste hålla ihop vi som är här hemma och stötta varann <3

[Jossan]

Jag blir så rörd när jag läser era inlägg. Känner igen mig i så mycket. Jag biter ihop och sliter här hemma. Tre barn och min man är på mission i Mali. Detta livspussel när man är själv är ingen enkel match. Snacka om att man är bra mycket starkare tillsammans. Har tvingats lära mig högtryckstvätten idag, snickrar, lagar bilen när den pajar, trimmar gräset, klorerar polerna – JA typ allt det som min man är så duktig på. Och matlagningen, ursch vad barnen klagar och vill att pappa kommer hem för maten är inte alls lika god längre. Men, vi fixar detta! Trots att man ibland bara vill skrika rakt ut för det är kämpigt. Hinner inte i säng innan 23.00 någon kväll. Längtar så efter min man och när han kommer hem. Kram till alla kämpar där ute!

[Författare]

Svar