Hem Forum Forumet Ensamheten

Visar 4 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #59782 Svara
      M
      Gäst

      Så, min partner ska åka iväg på både hans första men även min första insats om ett tag och i början kändes det fruktansvärt jobbigt. Det var jobbigt väldigt länge faktiskt och fram till anhörigdagen på regementet, då gick det över. Man får en bättre bild av vad som komma skall och bara det att sitta med alla anhöriga och få se att man verkligen inte är så ensam i det som man kan känna. Vilken känsla.

      Mitt problem nu då, jag känner mig så vansinnigt ensam i det. Jag har min partners familj till en viss del absolut men hela hans familj har varandra så nära och så kommer jag, inte en biologisk del av familjen. Det är väldigt svårt att förklara men jag har ingen i min direkta närhet som förstår vad jag går och kommer att gå igenom, ingen att prata med förutom möjligtvis hans familj.

      Hur har ni löst detta? Hur har ni hanterat den ensamhetskänslan? Har ni träffat andra anhöriga och hur isåfall?

      Styrkekramar till alla er som genomgår detta. Ni är fantastiska<3

    • #59786 Svara
      Sara
      Gäst

      Hej. Jag kan rekommendera Invidzonens mentorer, Min var helt underbar. Det var några år sedan och vi är fortfarande vänner!

    • #59788 Svara
      1
      Medlem

      Jag fann stor trygghet i min mans kollegor som varit på mission tidigare. De kunde stilla min oro och mina tankar då de kunde berätta mycket om sin erfarenhet från mission. Även deras respektive som gjort en hemmamission var väldigt bra att få bolla tankar och känslor med, då de visste vad man gick igenom på hemmaplan. Vänner och familj var till viss hjälp, men mycket kunde de inte förstå, och vissa paralleller/likheter de tog från sig själva kändes så långt ifrån de jag upplevde och kände.
      Att hitta kontakter här via Invidzonen kan säkerligen också vara till hjälp, då man antingen är i samma/liknande situation eller redan gått igenom det.

    • #59790 Svara
      E
      Gäst

      Jag har genomgått en mission och ska snart genomgå en till eventuellt. Mina tips är att hålla sig sysselsatt med saker som man själv tycker om. Jag ägnade mig mycket åt träning, det hjälpte mot min oro. Sedan fick jag även en väldigt nära vän från forumet här förra året, som är min närmsta vän idag. Vi pratade väldigt och kunde oroa oss tillsammans. Då våra pojkvänner arbetade med exakt samma uppgift men på olika grupper, så det var skönt .Tycker det var/är lättast att prata med personer som genomgått samma sak. Att ha en mentor var också till stor hjälp. Utan min mentor vet jag inte hur jag skulle klarat det. Vi har även kontakt än i dag och jag bollar fortfarande tankar med henne. Att prata med någon som varit/är i samma sits är guld värt!
      Kramar

    • #59784 Svara
      1
      Medlem

      Jag kände en trygghet i att min partners pappa också arbetar inom Försvarsmakten, han förstår på ett annat sett och kunde förklara på ett bättre mer sakligt set när jag hade frågor. Annars pratade jag mer känslor med min familj. Är inte tillräckligt nära min partners familj för det och jag har svårt öppna mig +väldigt trög på att reflektera över saker som händer utan går mer in i en praktisk roll.

      Kort för mig hjälpte det att dela upp det. Någon att prata med informativt och någon känslomässigt. Individzonen gav också mycket stöd både att skriva ett inlägg & läsa andras. Kände mig liksom inte ensam i det. Värst var vänner, önskar att jag inte hade sagt något alls till dem. Helt saknad att förstå, många jämförde med när deras partner var på utbytes år i London och dumma frågor som jag inte ville tänka på.

Visar 4 svarstrådar
Svar till: Ensamheten
Information om dig: