Hem Forum Invidzonens forum Efter missionen

Visar 14 inlägg - 1 till 14 (av 14 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #51967 Svara

    Är fortfarande, snart tre månader efter missionen, så äckligt trött av allt som har med Affe att göra. Aldrig mer, det var inget för mig. Nu till förhållandet. Under missionen var det en del svackor.. Och dum som man var/är trodde man på allvar att allt kanske skulle bli som vanligt när han kom hem. Sambon kom hem i Maj, vi pratar inte mer än nödvändigt. Två gånger har vi pratat om missionen och hur dåligt jag mådde. Fick till svar: ”Vad kan jag göra nu åt att du var så ledsen då? Trodde vi hade kommit över det så här dags….” Jäkligt frustrerande.. Slutar med att jag somnar gråtandes och vi pratar aldrig färdigt om något.. Han menar att problemen försvinner med tiden medans jag tycker att man behöver ta tag i problemen och lösa det för att komma vidare. PREPkurs kom på tal, såklart mitt intiativ.. Men han vägrar.. Det är tydligen inget för oss, vi har inget där att göra, det är helt meningslöst osv.. Ska man ”hota” med kursen? Ge ett ultimatum? Eller tro att det blir bättre med tiden? Och hur lång tid ska man ge det?

    Vid sådana tillfälle saknar jag min dagliga kontakt med soldatfruarna. Nu känner jag mig mer ensam än någonsin trots att han är hemma och sitter i samma soffa som mig.

    #51969 Svara
    Tess
    Medlem

    “PREP är fantastiskt och om inte annat så får man en helg tillsammans nästan gratis ??Man tillbringar inte speciellt mycket tid med de andra paren och man pratar absolut inte om sitt privatliv med dom om man nu inte vill. Alla “”övningar”” sker på tu man hand. Vi är båda fantastiskt nöjda med kursen och rekomenderar den gärna för våra vänner. All lycka åt er ?”

    #51971 Svara
    Häpp!
    Medlem

    Ta upp kontakten med soldatfruarna igen! Kanske det var någon som du fick bättre kontakt med och kan prata med även om känsliga saker. Vem vet – det kan finnas finas fler som känner/upplever det ni gör just nu. Kram!

    #51973 Svara
    E
    Medlem

    “Jag känner igen mig. Jag vågar inte längre ta upp hur det var för mig, för allt jag väljer att säga om missionen har varit tusen gånger värre för honom eller så konstaterar han precis som din “”vad spelar det för roll nu?””. Han pysslar mest med sin bil ,jag måste jobba, å så alla som man umgås med men sällan bara vi två å är vi ensamma så vill jag inte dra upp det “”där”” igen för att lyckas komma någonstanns, för man vill ju ha lite myspys någon gång.

    Jag sa ifrån, vi håller på med parterapi nu, inte varje vecka men har en kontakt en gång i månaden. Försöker lösa gammalt sen innan missionen. För det har varit så nära att jag kastat ut hans prylar och sagt “”dra åt…””.

    Prep är bra, ibland kollar jag i boken för att påminna mig själv. Å man kommer ifrån vardagen å MÅSTE samarbeta/prata.

    Jag vill inte helelr göra om det här, stod på medaljceremonin och var rasande arg och trulig,. grät nästan då jag såg söta små barn som väntade på sin pappa å tänkte “”ALDRIG MER!””… Men kanske ändå, men då måste vi prata om det som var och komma fram till lösningar och ha en plan för om det skiter sig och blir sådär dåligt igen.

    Försök med PREP… Betona hur viktigt det är att du får berätta din upplevelse, han ska inte fixa något som låg i tiden, du vill ju bli hörd, eller?”

    #51975 Svara
    Jill
    Medlem

    Jag saknar också våra samtal! ! ?
    Och det ärjobbigt när jag välpratar med dig så har jag en sambos huvud över mina axlar. Ibland skriver jag till dig när jag sitter på toa. ..

    Vi har tillitsproblem och det är fruktansvärt jobbigt. Just nu sitter jag i solen och han är iinne och glor på discovery. Vi pratar knappt med varandra och ber jag om hjälp så förlöjligar han mig. En dag grät jag en hel eftermiddag och han betedde sig som han varken hörde eller såg.
    Jag ville äta ostbricka i köket. För att vi skulle umgås. Prata. Om allt möjligt. Vi pratade om osten. Vi har växt ifrån varandra och det gör ont. Vad som gör mer ont är att han inte verkar störaa sig eller vilja göra något åt det

    #51977 Svara
    3E
    Medlem

    Åhh så ledsen och arg jag blir när jag läser hur ni har det. Har varit inne i den jobbiga perioden men har tack och lov en make som också väljer att ta tag situationen. Sällan på eget initiativ men om jag tar upp ett problem/ är missnöjd med något så kan vi prata om det och tillsammans försöka lösa situationen.

    Jag har lärt mig att det är lättast att nå fram till honom om jag börjar med: -Jag känner att…… Tror du att vi skulle kunna göra ……istället?
    Det funkar aldrig om jag anklagar honom eller fräser. Då avstannar allt och positionerna låser sig.

    PREP är bra om man vill bli hörd. Det handlar inte om att man ska slänga ut hela sitt privatliv inför hela gruppen utan att man får verktyg för att kunna nå fram till varandra.

    #51979 Svara
    E
    Medlem

    Jag reflekterade precis, ja sanningen är att jag satt och grät. Men jag ringde honom på hans semester med grabbarna för att berätta att min mobil inte funkar så det är bara jobbmobil som gäller. Å i samma veva råkade jag nämna att bilen skulle gå på 20000 att reparera…. Men att han inte behöver engagera sig för jag löser det själv… Å han blir irriterad för att ALLA jagar honom och stressar honom och hela hans ledighet efter missionen har varit full av grejer att göra men det är inte jag som bokat upp honom… Ändå får jag ta det där, hör gnället. Jag upprepade att han kunde skita i bilen, det löser jag… Men han bara oggade vidare om hur mycket han hade att göra innan han kunde fixa den och blablabla… Nästa gång lämnar jag in den på service i smyg, säger inget, för det jag önskar mest av allt är att få lite tid då han inte är på semester med grabbarna, vi inte är engagerade i kompisars bröllop, inte mekar med den andra bilen, inte träffar släkten eller är med andra människor över huvudtaget. Denna sommar har jag fått tre dagar med honom och vår husbil, för övrigt har han gjort annat och jag jobbat heltid… Sjukt. Å så länge man väntat och drömt om alla vackra sommardagar…

    Ge mig styrka… Jag vill inte vara ensam här längre, han är här men inte här.

    #51981 Svara
    E
    Medlem

    20 000 inte 200 000…sorry

    #51983 Svara

    “Han kan inte bestämma att det inte är något för er att ni inte har något där att göra. Ni är två personer i er relation!

    Tycker att hans beteende visar på att han förtränger problemet/ låtsas att det inte finns genom att inte ta tag i det. För tar ni tag i det, måste ju även han vara delaktig. D.v.s stå för sin del, erkänna sina egna fel och brister, vad han behöver förändra….och det är många gånger svårt..Då är det lättare att “”låtsas”” som att det inte finns något problem.

    Har ni svårt att kommunicera är ju PREP kursen bra, någon utomstående kommer in.

    Hota är ju kanske inte så bra, men säg till han. Om han värdesätter det ni har, och vill fortsätta tillsammans får han ställa upp för dig med, dvs gå på prepkursen.
    Det är inget hot, att kräva att han ska ställa upp för dig genom att gå en PREP kurs…det är ganska liten grej i jämförelse med att han förväntat att du ska ställa upp på att han åker på mission och allt vad det innebär.

    Känner igen mig så mycket i det du skriver. “”det var ledsen då..inget att göra åt nu”” “”gråtande, pratar aldrig färdigt om något”” “”problemen försvinner med tiden””
    Min erfarenhet säger att inget blir bättre med tiden, utan det blir bara värre om man inte tar tag i det.”

    #51985 Svara

    Tack för alla bra svar!
    Nu gäller ett steg i taget här, har lyckats få honom att gå med på PREP, så nu väntar vi och ser fram tills november…

    #51987 Svara
    Anonym
    Medlem

    “Allt känns så upp och ner. Semestern gick åt hans intressen. Gärna utan mig (fiske)
    Och trots vi hade mycket ledighet ihop, har jag fan inte känt mig så ensam som denna sommaren. Fan ta honom!
    Vi var iväg och badade en enda gång och då bråkade vi precis innan. för just då ville han “”pula”” här hemma. (men viska 8 timmar är helt okej… helt okej…)
    vi var på kräftskiva. Rätt stort sällskap. Vi var den enda familjen som inte satt ihop. Fan. Jag har varit så besviken sen han kom hem…fiskar han med sina polare, kan de stå och prata. Åker jag med antingen bara han och jag eller i ett mindre sällskap så står jag mer eller mindre alltid själv. för antingen vill han vara själv eller så vill han stå med de vi åkte med.

    det låter banalt. Men när vi är hemma så är det bara soffan som gäller. Och skulle vi mot förmodan åka iväg någonstans. Tro mig.. åka en halvtimme i bil känns som tre timmar. total tystnad.

    när vi är i sällskap med vänner och jag vill berätta något roligt eller diskutera något (inget pinsamt eller rasistiskt.) så inflikar han alltid med en avslutande mening. Jag får sällan prata till punkt. kvittar om vad, faktiskt.. Och bråken kommer oftare än passionen.

    Fan fan fan. Jag vet inte hur ofta jag bara funderat “”älskar jag honom? eller älskade jag att sakna honom?””
    Allt har handlat om honom.. ett halvår innan missionen pratade ingen om annat..
    Under missionen var det bara det..
    Och nu efteråt så vill han bara fiska hela tiden.
    Vi satte faktiskt datum (eller ja period) när vi skulle gifta oss.. nästa sommar hette det..
    Våra förlovningsringar är inte på längre. är så ledsen”

    #51989 Svara
    E
    Medlem

    “Fy fan, lider med dig… Men Prep är bra, mycket bra. Å jag hoppas att det kanske kan vara en “”fresh”” början, kanske inte kan lösa ALLT på den helgen men man får många bra tips och trix.

    Jag testade lite grejer hemma som gjorde det bättre… Dels funderade jag på hur jag kunde vara en “”perfekt partner”” och gav honom då en vecka (som han inte visste om) där jag inte tjurade, tjatade eller blev märkbart upprörd då han inte höll det han lovade eller var med sina kompisar etc. Å så grädde på moset var jag mysig och gullig men hade ändå mina intressen som jag gick på. Å han ändrade sig lite faktiskt… Blev snällare och vi kunde prata efter ett tag, började med ofarliga saker… Å smygande så kom lite reflektioner över missionen som han hade å det var väldigt intressant att få hans sida.

    Sen är det ju inte guld och gröna skogar bara för det där lilla testet. Men bättre.

    Jag hoppas prep-en ger er något och om inte så kanske det ger dig det du behöver för att ta klivet ut ur något som gör dig olycklig. Kram”

    #51991 Svara
    Soldaten
    Medlem

    “Hej “”soldatfruar””.’

    Det är intressant att läsa era inlägg och jag blir så ledsen. Själv är jag soldaten i förhållandet och känner igen mig i mycket.
    Det har varit en rejäl upp och nerförsbacke för mig att komma hem. Förhållandet knakar i fogarna och jag håller på att brytas sönder. Försöker prata med honom om saker från insatsen men får oftast till svar genom tonlägen eller kroppsspråk att han INTE är intresserad att prata mer om den tiden. Det är för jobbigt. Nu ska vi bara gå frammåt.
    Detta är inte min första insats, men min första tillsammans med honom. Det är den första insatsen jag inte fått nått utrymme att känna mig stolt för de jag gjort där nere, få känna saknad efter personer där nere eller dela med mig av minnen. Känns som att jag har kastat bort ett helt år av mitt liv bara och drivit långt ifrån min kille. Det var sen länge bestämt att detta skulle bli min sista mission. För någon vecka sen fick frågan om jag är intresserad av att åka igen av min chef, jag sa nej, men att det säkert skulle kännas lockande när/om dom åker. Detta har helt slått spinn nu i hans huvud och det verkar bli separation. Han vill inte finnas kvar om det finns en risk att jag någon fler gång vill åka. Alltså inte ska åka utan helt enkelt vill åka. Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vill inte ljuga utan tycker det är ärligast att förklara för honom att viljan att åka ofta kan komma puttrandes för de allra flesta som varit ute några vändor. Men det betyder inte att jag vill lämna honom eller ens tänker åka nån fler gång.
    Tack för det något förvirrade ordet från en hemkommen från insats.”

    #51993 Svara
    Maria
    Medlem

    Hej Soldaten!

    Du ska vara stolt över dig själv för din insats!! Att hjälpa en annan människa är det finaste man kan göra anser jag & det kan aldrig någon ta i från dig, någonsin.

    Att vara anhörig till någon inom FM när man själv är civil är inte lätt alla gånger. Man slits mellan rädsla för att ni ska åka snart igen och när ni uttrycker längtan så blir man rädd. Rädd att längtan är så stark, efter gemenskapen, spänningen, upplevelserna…
    Livet här hemma kanske har fallit in i sitt ekorrhjul och kan inte erbjuda det ni längtar efter. Då blir man rädd.

    Rädslan skapar ofta kommunikationsproblem då man oftast blir irriterad och kanske lite aggressiv i kommunikationen och så börjar den negativa spiralen sin färd.

    Kan du få med honom på PREP? Kanske träffa några av dina jobbarkompisar med anhöriga över en bit mat och bara snacka lite?

    Ush, blev kanske inte ett så bra svar som jag hoppades, men vill verkligen att du tar till dig att du ska vara stolt över din insats!
    Det är jag!

Visar 14 inlägg - 1 till 14 (av 14 totalt)
Svar till: Efter missionen
Information om dig: