Det som kommer efter missionen.

[fröken O]

“Tycker det är “”skönt att höra”” att man inte är ensam om hur man känner kring allt detta.
När man väl får ett samtal hem så är det så mycket man vill säga och så många känslor man vill förmedla men det är supersvårt att få fram det över telefon.
Är inställd på att det kommer bli en invänjningsperiod när han väl kommer hem…..”

[I]

“Skönt att höra från fler att det är tufft. Jag oroar mig för att jag mest längtar efter maken för att dela “”arbets bördan”” i hem o med barnen. Det är inte så att jag drömmer om romantiska middagar. Känner inte alls någon – det är nyttigt att längta – kärleken växer med avståndet..
Mest sliten. Fast när jag tänker efter så är han ju den klokaste jag känner då det blir nog bra. Kram”

[Anonym]

“Jag vill bara säga att jag läser om er som kämpar och är mitt i det och vill bara säga att ni är så himla starka! Jag vill också sända lite tröst, till er vars relation känns tung och stundtals omöjlig. Missionen var skittuff för oss. Kändes som att missförstånden aldrig tog slut och kärleken inte nådde fram. Första tiden efter att han kommit hem var också tuff, han hade sitt “”militär-mode”” och då kunde jag inte nå in och han kunde inte nå ut. Vi tog hjälp av familjerådgivning via Soldathemmet en period, men såhär i efterhand var det nog faktiskt tid som behövdes.

Idag bor vi ihop, vår kommunikation är bättre och min seperationsångest (känns mer som en regel än ett undantag efter att någon rycks ifrån en gång efter gång och man blir likt en fyra-åring vars förälder åker bort) har minskat dramatiskt. Och han har släppt sitt militär-mode, för det mesta

[Författare]

Inlägg