Hem Forum Forumet berättelse

  • Detta ämne är tomt.
Visar 4 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #60997 Svara
      Lina
      Gäst

      När jag och min nuvarande sambo träffades var det inte alls meningen att det skulle bli “vi”.

      Jag skämtade lite elakt att han egentligen inte var något kap – fattig militär men ett antal missioner rik.

      När min examen närmades på högskola hade vi samtidigt kommit fram till att vi trots allt skulle bli ett “vi”.

      Jag gav upp min lägenhet, närheten till min familj och flyttade drygt 30 mil uppåt.

      Arbetade för första gången på ett sommarvikariat med det yrket jag läst till i 3 år. Jag var trött men glad att få komma hem till “oss” över sommaren.

      F var ledig hela sommaren. Till slut kom hösten och Fs militära arbete – som krävde veckopendling – lämnade mig ensam under veckodagarna.

      Det var en svår höst. Ett arbete jag inte trivdes med, långt till mina anhöriga samt en sambo som inte ens var hemma under veckodagarna.

      För detta hade jag gett upp min trygghet. Livet flöt ändock på (men ej utan omtvistande diskussioner om vårt v”i” och dess framtid).

       

      Väl i januari 2015 fick jag ett arbete som jag trivs på och fortfarande gör. Istället var det då dags för Fs första utlandsmission under vårt samboliv.

      Jag var på gott humör enda till dagen då han åkte men sakta förtärdes det humöret av oro, maktlöshet, funderingar på vårt “vi”, ilska samt otaliga gråtattacker.

       

      “Vad i helvete hade jag gett mig in på?”

       

      Saken gjorde det inte lättare med influensa och operation av visdomstand (vilket slutade med 5 kg viktnedgång och morfintabletter).

      Kom ihåg en kväll där jag hade så vansinnigt ont i hålet (där min visdomstand en gång hade suttit), jag kunde inte äta och morfinet hjälpte inte. Ringer jouren för tandläkaren och hon sa till mig att jag måste.

      – “Ta och koka lite potatis och gör mos, du måste äta om du ska bli frisk”

      Jag hade såklart ingen potatis hemma eller något annat ätbart hemmavid vilket jag förklarar för henne.

      – “Men jisses! Någon har du väl som kan handla åt dig!” Blev hennes svar. Där brast det för mig. Jag ville ha någon hos mig. Jag ville ha F.

      Jag ville att han skulle köpa den där jävla potatisen åt mig och göra potatismos. Samtidigt kunde han gärna köpa lite glass när han ändå var i affären och köpte potatis.

      Istället kunde jag inte ens ringa eller få kontakt med honom för tillfället. Tanden blev dock bättre (utan potatismos) men den maktlösa och hopplösa känslan fanns där.

       

      “Vad i helvete hade jag gett mig in på?”

       

      Såhär ville inte jag ha det. Dock hade jag nu faktiskt försökt och insett att jag inte vill leva mitt liv såhär. Jag vill ha en sambo som är närvarande, ena halvan av ett “vi” som fanns tillgänglig och som kunde köpa den där jävla potatisen. Det slutade med ett telefonsamtal till F under knackig mottagning där jag faktiskt berättade att:

      Jag kommer inte kunna leva såhär. Ska du fortsätta inom militären kommer det inte längre finnas något “vi”.

       

      När han väl kom hem igen lovade han att sluta – efter en sista mission. Där är han nu.

      Jag börjar inse att jag fortsättningsvis kommer få köpa den där jävla potatisen själv.

      Heter det inte: “Envar sin egen lyckas smed”?

      Men om man från börjat format sitt liv runt en annan och gjort uppoffringar på sin egen lycka ska man då lämna det halvklart?

      Det här “vi:et” som jag försökt forma blir kanske snart bara ett “du och jag”..

    • #60999 Svara
      Invidzonen, Cesilia
      Gäst

      Tack för din berättelse! Vi vill gärna ha era texter i vår tidning för att få en bredd och än mer igenkänning. Om du (och andra som läser detta) vill skriva i Invidzonens tidning är ni varmt välkomna att maila oss på redaktionen(at)invidzonen(punkt)se.

      Återigen, tack för att du delat med dig här. Du och alla andra!

    • #61001 Svara
      framtida militärsambo
      Gäst

      Tack för din berättelse! Den slår hårt i bröstet.

    • #61004 Svara
      Igenkänning
      Gäst

      Precis som du skriver så känner jag med. Först försökte jag säga min åsikt o mina känslor o hoppades det skulle sluta, sen bestämde jag mig för att acceptera o lära mig leva med det. Men nu efter över 10 år av ensamhet med veckopendling o missioner i långa perioder börjar jag längta efter att få leva ett annat liv o göra det jag vill o kanske få uppleva ”vi”-känslan.

    • #61006 Svara
      Maria
      Gäst

      Tack för den fina berättelsen! Känner igen mig. Studtals känner jag att nu tänker jag prioritera mig själv & “köra mitt race”, men då hade vi knappt hunnit ses, han varit ännu tröttare och vi hade nog aldrig hittat på något. Det är inte ett vi längre utan du och jag. Vad ska man göra liksom? Prioriterar jag inte mig själv går jag under och förhållandet blir sämre. Men prioriterar jag mig själv blir förhållandet också sämre. Slutar alltid mina analyserande tankar att jag vill ju inte göra slut så då har jag inget val än att leva såhär.

Visar 4 svarstrådar
Svar till: Svar #61004 i berättelse
Information om dig:



Avbryt