Arg och dålig flickvän

[E.S]

Min pojkvän åker snart och jag uppfylls mer och mer av känslan att inte vilja höra ett ord till om missionen. Jag är otroligt ensam i staden där jag pluggar och bor (han bor inte här). Har inte min familj eller någon nära vän i närheten, och jag gruvar mig inför tillvaron när han ska åka, även fast vi bara ses på helgerna. Och fast jag vet att det är otroligt själviskt blir jag bara arg när jag tänker på att jag måste genomlida detta. Nyss blev jag så irriterad i telefon när han berättade vilka veckor de ska få leave, för jag vill inte desperat behöva planera allt runt omkring bara för att få vara med honom i två veckor och sitta där med ett krossat hjärta igen när han åker. Jag har till och med sagt att jag hellre skulle slippa leave, vilket kanske låter helt knäppt. Men jag vill bara stänga av precis alla känslor tills han kommer hem igen. Det är inte hans fel att jag inte lyckats bygga upp en tillvaror jag trivs med, det är bara upp till mig. Men jag klarar bara inte av att frammana någon glädje för hans skull för att han ska få göra detta spännande och lärorika när jag blir kvar ensam i en grå vardag. Och jag är orolig för att jag ska stänga av alla känslor helt och stänga honom ute för att över huvud taget orka vara utan honom. Till råga på det känner jag mig såklart som världens sämsta flickvän mest själviska flickvän som bara blir ledsen eller arg när missionen kommer på tal, och ibland tänker jag att det vore bättre för honom om han inte träffat mig innan han skulle göra detta. Det känns hemskt för han är så otroligt kärleksfull och tydlig med att han vill vara med just mig.

Ämne

[M]

Förstår till varje grad hur du känner, skulle lika gärna kunnat varit jag som skrivit din text. Innan min pojkvän skulle åka så ville jag inte höra ett ord om missionen, han lovade mig att bara berätta om det som var absolut viktigast för att jag inte varje helg skulle behöva lyssna på snacket kring resan. Men, om det är till någon tröst så kan det gå över. För mig gick det över skapligt iallafall, sen är det klart att känslorna kan variera men du kommer vilja släppa in honom igen. Och du är inte en dålig flickvän för att du känner som du gör, det är trots allt inte du som har bäddat för den sängen som du kommer behöva leva med ett tag framöver. Blev också ”lämnad” själv i en stad där jag inte hade någon annan, ringde ofta hem till min familj för att inte känna mig så ensam under den första tiden. Om du vill skriva av dig mer så finns jag här, vet precis hur ensamt det kan bli.

[C]

Först och främst: en varm digital kram till dig! Jag kan verkligen känna igen mig i det här med att ens liv och tillvaro känns så sekundärt i förhållande till deras, och även det här med det dåliga samvetet. Jag tror att det är viktigt att man låter sig själv sörja den delen av en själv som är ens partner och det gemensamma livet då det tyvärr är ofrånkomligt att det förändras när de ska åka iväg på insats.
Jag vet inte var du bor men vi är ju många här som är utspridda på olika platser i landet och det kan ju finnas en chans att någon annan som är eller har varit i din sits, åtminstone liknande, finns nära dig. För mig har det hjälpt otroligt mycket att jag engagerat mig i Invidzonen och har på så vis lyckats bygga upp ett litet kontaktnät av andra anhöriga och en fantastisk mentor här på IZ som jag vet att jag kan höra av mig till när som helst. Ibland är det bara den där lilla igenkänningen man behöver som kan få situationen att kännas lite, lite lättare.
Avslutningsvis vill jag bara säga att du INTE är en dålig flickvän på grund av anledningarna du skrivit här. Du pratar om helt vanliga, mänskliga känslor och tankar och de är HELT OKEJ att ha. Du gör ett otroligt jobb och din insats på hemmaplan är viktig! Om du vill skriva av dig eller så till annan anhörig som också har en sambo på väg ut så kan du kontakta Invidzonen så kopplar de ihop oss. Kram till dig!

[E]

Som M också skrev skulle det kunna varit jag som skrev det här inlägget. Min sambo är fortfarande i Mali och kommer hem till sommaren. Jag var arg så otroligt många gånger innan han åkte. Jag kände mig som världens sämsta flickvän som inte kunde trycka undan mina känslor och gav honom massa skuldkänslor. Men dom känslorna du känner är helt normala och jag känner igen mig så mycket i det du skriver.

2 dagar innan leaven sa att jag inte ville ha hem honom. För jag hade lärt mig leva med honom borta och ville inte riva upp nya sår. Men leaven var fantastiskt! Självklart var det jobbigt när han åkte tillbaka men jag var mer förberedd och det var även ett delmål i att 1/2 tiden hade gått. Klarade vi första halvan så klarar vi andra 1/2.

Första svängen innan leaven tog jag inte hjälp. Men efter leaven kontaktade jag en mentor och det ÄR fantastiskt! Jag kände att ingen förstod vad jag går igenom men det finns personer som gör det. Jag tog även kontakt med soldatförbundet som ordnade psykolog kontakt till mig 3 dagar senare. Känner man att man vill ha hjälp så finns det fantastiskt med stöd och jag önskar jag tagit hjälp tidigare.

Massa kramar till dig!

[ML]

Jag förstår dig fullt ut och min kille är påväg ner nu snart och vi ses också bara på helger då jag bor på annan ort. Jag gruvar mig något enormt och har inte förrän nu insett att det faktiskt händer och det händer snart.

Jag känner när jag läser att det skulle lika väl kunnat vara jag som skrivit detta inlägget för jag verkligen kan relatera till dina ord om irritationen och ilskan. Gud vad vi bråkat pga denna insats!

För mig har ett nätverk med anhöriga gjort så otroligt mycket för mig och om du vill så har jag gärna en kontakt med dig och isåfall kan vi be Invidzonen att koppla ihop oss.

Styrkekramar från en anhörig till en annan <3

[Flickvännen]

Vad jag känner igen mig i er alla!! Alltså som jag har hatat på det liv dem har valt att leva och i nästa sekund hatat mig själv för att jag känt så. Min plan var också att bara stänga ner nu i sommar och sluta känna tills allt är över. Helt enkelt processa allt i min ensamhet pga ”ingen annan förstår ändå vad jag går igenom”. Men sen fick jag ett tips av att faktiskt höra av mig hit. Det måste ändå varit årets bästa tips för det finns sjukt nog folk som är i samma sits och det är så befriande att få prata med alla dem ibland!!

Och bara för att vi tänker att hela den här insatsen kan dra åt h*lvete ibland så är vi inte dåliga flickvänner. Egentligen är vi helt jäkla fantastiska som tar oss igenom denna period trots att detta kanske inte var vår önskan eller beslut. Speciellt nu under Corona när världen är ännu dystrare än vanligt.

Som några redan skrivit så finns det säkert någon här som bor i närheten av dig. Och skulle du nu bo på antarktis så är vi massvis av människor som gärna har kontakt med dig ändå!

[Författare]

Svar