Hem Forum Invidzonens forum Arg, arg och ännu mer arg

Visar 17 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #52439
      F–k FM
      Medlem

      Skriver bara för att skriva av mig. Bara en massa ledsamt och negativt så alltså ingen rolig läsning. Har så mycket ledset och argt i mig. Den jag tycker mest om i hela världen ska åka iväg, bort från mig. Dessutom mitt i när vi håller på att hitta tillbaka till varandra och det i övrigt har hänt rejält jobbiga saker.

      Det gör mig ledsen att jag börjar känna att jag önskar att vi aldrig hade träffats. Jag hatar verkligen hans jobb. Djupt och innerligt. Och jag hatar att jag inte kan stänga av alla känslor och bara lalla med. Det hade varit så mycket lättare.

      Jag hatar att jag inte har något att säga till om när det gäller hans utlandstjänst. Förutom om det gäller att se något positivt så att man kan låtsas att allt är såååå bra.

      Visst förstår jag att jag inte borde vara tillsammans med någon om jag inte klarar av att hantera att han har det yrke han har. Jag har verkligen försökt att tycka att han inte är värd all denna smärta. Fast det är så svårt att stänga av de känslor jag har för honom. Om möjligt så är det alternativet ännu värre. Så jag känner mig som att jag sitter i en rävsax.
      Jag känner mig känslomässigt kidnappad. Och jag mår så sanslöst dåligt av det. Tyvärr är jag inte självmordsbenägen. Jag älskar att leva. Annars hade det varit ett mycket bra alternativ nu när jag känner att jag bara inte orkar längre. Det har hänt lite för mycket tuffa saker de senaste åren för att jag ska ha tillräckligt med kraft att vara stark och härda ut. Och nu toppas allt av att han åker iväg.

      Det skrämmer mig att jag börjar känna att mina knän börjar vika sig under en alltför tung börda. Jag orkar inte gå under. Jag vill inte. Jag vill att livet ska börja flyta på igen, om än aldrig så lite Jag har inga jättehöga, orealistiska krav om oändlig lycka. Jag vill bara att det inte ska hända så förtvivlat jobbiga saker i stort sett hela tiden.

      Jag vill verkligen inte vara utan min man. Vi håller på att bygga upp något väldigt bra och fint tillsammans. Men jag orkar inte att ha det så här. Jag vill verkligen tänka positvit och se det som är bra och se bortom det här året han kommer vara iväg av och till. Men jag klarar inte det. Jag orkar inte. Sen får folk tycka vad de vill om att det stärker relationen osv osv. För mig är det bara rent ljug. Ett försök att klä något äckligt i siden och sammet.

    • #52441
      M
      Medlem

      Ja, vad säger man….. 🙁 Många dagar vill jag oxå bara skrika ut hur arg, ledsen och besviken jag är!! Men sen vet jag att denna resa betyder mycket för min man och jag vet oxå hur mycket han längtar hem, efter mig. Det ger en liten liten tröst.
      Hoppas du finner styrka! Kramar!!

    • #52443
      N
      Medlem

      När jag läser detta förstår jag precis vad du skriver om och känner. På pricken.
      Vill du prata får du hemskt gärna göra det.

    • #52445
      Emma
      Medlem

      Hej F-k FM,

      Det känslor du beskriver är inte alls ovanliga och helt ok att känna, förstår verkligen vad det är du går igenom just nu. Invidzonen finns här om du vill prata av dig, vi är själva anhöriga och kan relatera mycket till de känslor som du beksriver. Hör av dig om du vill, kontaktuppgifter till våra mentorer finns på hemsidan.
      Kram från Emma

    • #52447
      F–k FM
      Medlem

      Tack för respons. Jag är hemskt ledsen, men tyvärr så är jag för närvarande så tjurig och arg och avig att det inte alls känns som någon tröst att andra har det som jag. Jag blir bara ännu mer arg.

      Jag blir så arg på att det bara ligger på mig att hantera allt det här. Han rabblar bara att det här är hans jobb och att han förstår att jag känner så här att och att ingen kan ta ifrån mig mina känslor. Tack som fa-an att jag får behålla mina känslor!!! Gode gud vad jag hatar jaaaag-budskap.

      Jag är så fullkomligt maktlös i detta. Jag har ingetting att säga till om. Jag förväntas bara tänka positivt och göra det bästa av situationen. Hade jag mer än gärna gjort om det hade gått för där jag är nu är inte ett dugg roligt att vara. I nästa liv ska jag inte ha några känslor : )

    • #52451
      N
      Medlem

      Skönt att bara skriva av sig va?
      Att bara få säga rent ut vad man tycker.
      Jag brukar också göra så, skriva av mig, hjälper inte hela vägen men en bit för stunden. Läser man det ett par dagar senare ser det hysteriskt ut.
      Vet faktiskt inte vad du ska göra, det är ju bara som det är, de åker. Bästa sättet är att förlika sig med det, kanske hitta ett sätt där det fungerar för båda. Krävs lite tid och tålamod från båda dock.

    • #52453
      F–k FM
      Medlem

      Insåg i morse en stor anledning till att jag känner som jag känner. Det är just det där att man bara ska finna sig. JAG ska respektera och acceptera. Det ligger BARA på MIG att ta ansvar för mina tankar och känslor. Men jag tycker att om vi har en relation så har vi båda ansvar för situationen.

      Han har de facto ett jobb som inte är riktigt som många andra. Han visste det när vi träffades. Han visste precis hur det påverkar anhöriga, att det inte passerar obemärkt att han åker iväg. Han vill att hans val respekteras och accepteras, men han ska absolut INTE behöva hantera de jobbiga sidorna av hans val. Varför ska han inte det?! Helt ärligt! När det är han som har ett jobb som utsätter andra för onormalt stora påfrestningar.

      I mitt tycke är det att både vilja ha kakan och att äta upp den. Eller som när man har ett djur. Det är jätteroligt med den där gulliga hunden, men som djurägare får man ta att den i de flesta fall kommer att dö ifrån en. Den kan dessutom hinna blir rejält sjuk innan och man får ta beslut om att låta den somna in i förtid. Hur jobbigt det än är så ingår även det i paketet. Det går inte att välja bort den ena biten bara för att den är besvärlig och inte passar in i ens rosafärgade värld.

      Likadant tycker jag att det är med dessa utlandstjänster. Båda sidorna av myntet ingår och tar man inte ansvar för även den trista deln så är det inte alls konstigt om det blir konsekvenser av det. Det är få saker som kan driva en människa till vansinnets brant som att känna sig fullkomligt maktlös och totalt utan delaktighet i det som händer.

      Han tar inte ett dugg ansvar för det som händer. Nu ska vi tex inte träffas innan han åker nu på lördag för att det blir för jobbigt. Fast när vi i ett tidigt skede av vår relation pratade om Afghanistan och jag (som just hittat min andra hälft och inte orkade tänka ens tanken att mista honom) förklarade att jag för att klara av en sådan situation skulle komma att totalt stänga av alla känslor för honom och inte ha mer kontakt, helt enkelt för att kunna överleva, ja då blev han jätteupprörd! Det var inte ok alls. Men när han gör exakt samma sak för att skydda sig själv då ska jag bara ta det. Då heter det att det är hans jobb och att det bara är så.

      Det är den här förväntan om ensidig respekt och acceptans som jag går sönder av. Att jag bara ska finna mig i att jag inte är en del av vår relation. Det hade underlättat mycket om vi, både tillsammans och var för sig, hade förberett oss för det här. Att vi lärt oss att hantera de känslor och tankar som kommer i ett sånt här läge. Istället för att bara locket på. Och vältra över ALLT, exakt allt, på mig. Hur i hela fridens namn kan man kalla sig militär och vara stolt över det när man är så in i helvete jävla feg?!?!?!?! Hur kan Försvarsmakten utbilda såna jävla töntar?!

      Nä, jag tycker att det får vara lite proportioner på detta. ALLT ansvar ligger inte på ENBART mig. Det ska INGEN försöka få mig att tro – så det kan ni glömma.

    • #52455
      F–k FM
      Medlem

      “Morgonens insikt gör ju förstås att jag inser att jag inte alls är sugen på att bara vara värd något när det passar, dvs bara när jag inte ställer några som helst krav på relationen. Så frågan är när jag ska göra slut? Eftersom jag är grymt hämndlysten eftersom jag inte alls trivs med att förväntas ställa upp på dessa mentala våldtäkter så funderar jag på i vilket skede av hans utlandsvistelse som är minst lämplig att göra slut, dvs när gör det honom mest illa? : ) Ja, jag vet, jag är heeelt sjuk i huvet, men “”det ingår i mitt jobb””.

      Så ni som har haft era respektive iväg, när är de som mest sårbara? :)”

    • #52457
      N
      Medlem

      Oj, du är verkligen arg.
      Jag tror att du ångrar dig om du gör slut på relationen när det sårar som mest. Tänk över det är mitt råd.
      Visa honom det du har skrivit här, kanske ser han det annorlunda då.

      Samtidigt förstår jag verkligen hur du känner dig, faktiskt gör jag det.

    • #52459
      F–k FM
      Medlem

      Ja, jag är verkligen arg, milt uttryckt. Jag kommer att göra så som passar mig bäst för stunden. Hur jag än gör så kommer jag att vara förtvivlad och ångra mig så därför kan jag lika gärna välja ett tillfälle som gör honom mest illa. Varför ska bara jag må dåligt? Jag delar SÅ gärna med mig!

      Är ett jättebra förslag att visa honom det jag har skrivit, men tyvärr så vill han inte ha med dessa känslor att göra. Han orkar inte med det. Det är ju jobbigt för honom, stackarn, så det går ju inte. Jag tänker inte tvinga mig på någon som inte vill ha med mig att göra. Till och med jag börjar tröttna på att krypa i stoftet och be om ursäkt för att jag finns. JAG HAR FÅTT NOG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

      Hm. Kanske kunde vara en idé att starta en FB-grupp: Våga vägra militärer. Där kan man varna för konsekvenserna av att försöka sig på en relation med en militär.

    • #52461
      N
      Medlem

      Säg till om jag kan göra något för dig.

    • #52463
      M
      Medlem

      Nej. Visst att du är ett offter och det är synd om dig, fine! Men det är inte direkt så att du inte vetat att han ska åka och jo, vi har faktiskt ett val. Ett val att redan innan säga, nej jag ställer inte upp på de här. När du åker till Afghanistan får vi gå skilda vägar. Nu känns det som att han varit ett ortoligt dålig stöd för dig men sjunk inte till hans nivå utan hantera detta på ett vuxet och moget sätt. Försöka pricka in tiden då han är som mest sårbar?!?! Hur fungerar du? Du utsätter ju även alla andra som befinner sig på samma mission för fara, skärpning!

    • #52465
      F–k FM
      Medlem

      Du M, det har inte slagit dig att jag mår dåligt nu? Att det är därför jag bär mig åt som jag gör. Att det är jag som jag skrev i mitt första inlägg, att jag skriver för att skriva av mig. Att jag använder det här för att skriva av mig ALLA tankar och känslor. Även de som är genuint barnsliga och helpuckade. Det har inte slagit dig att när man mår mentalt dåligt så har man inte alltid alla hästar hemma? Att det bara är genuin sorg som nu briserar. Just för att jag under lång tid försökt hantera allt, men nu har rämnat mitt itu.

      Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte är stålkvinnan.

      Genom att skriva så får jag ur mig allt, allt, allt utan att skada någon på riktigt. Jag kan fantisera ut alla möjliga dumma och elaka saker och på så vis kanalisera det jag känner. Jag trodde att lite av poängen med detta forum var att kunna skriva av sig. Det är ju faktiskt inte tvunget av andra att läsa allt som skrivs. Jag varnade tom från början att jag inte hade något bra att komma med.

      Kan säga att detta är absolut sista platsen jag trodde att man kunde bli hånad och få sina känslor och tankar fullkomligt nervärderade på.

      Mitt förslag till dig M är att du låter bli att läsa mina inlägg. Det är du ju faktiskt inte tvungen till.

    • #52467
      F–k FM
      Medlem

      N, tack för omtanken.

    • #52469

      “Kan inte folk sluta ha så bråttom med att tipsa om att göra slut/gå skilda vägar så fort någon människa yttrar sin ilska över FM och hur de mår av denna situation? Det är ju helgalet att tro att man kommer må bättre av att göra slut???! När man går in i ett förhållande, “”Militärt”” eller civilt så får man inte något facit i handen. Man vet inte hur det kommer att bli i framtiden. Så man vet inte fullt ut på vad man ger sig in i Så snälla låt de som behöver skriva av sig sin ilska göra detta. Kram till dig vännen och hoppas ni kan lösa detta.”

    • #52471
      Erik
      Medlem

      Hej F–k FM!
      Jag tycker att du gör helt rätt i att skriva av dig här, när man känner så här så måste man få vädra.
      Som många andra skrivit så tror jag inte att det är bra ide att försöka bli av med alla jobbiga känslor genom att göra slut, åtminstone inte utan att första ha pratat igenom det ordentligt med din kille. Jag blir dock lite förvånad och ledsen över att han, som du skriver, inte vill ha med dessa känslor att göra. Han borde verkligen hjälpa till och stöta dig när du känner dig så här besviken och ledsen, speciellt eftersom det är han som är orsaken. Men du skriver också att han själv stänger av sina känslor för att uthärda att han åker iväg, det låter i mina öron som om att det här är verkligen något han vill göra men att han samtidigt mår dåligt av att han utsätter dig för så mycket bara för att få åka iväg och för att kunna göra det så måste han ”stänga av sina känslor”. Jag tror inte att han vil dig något ont eller illa utan att det snarare är så att även han inte klarar av att hantera den här speciella situationen vilket gör att han inte lyckas göra eller säga de rätta sakerna till dig, det du behöver höra.
      Jag måste dock säga att jag ibland känner en liknande ilska som du beskriver. Jag är inte direkt stolt över det men jag lyckas inte hejda ilskan som bubblar upp inom mig så fort försvaret gör något som för stunden verkar helt idiotiskt och ”puckat”. Det liksom svartnar framför ögonen och min stackars tjej får försöka förklara sans i mig medan jag vräker ur mig den ena dumheten efter den andra. Dock så pågår det verkligen idiotiska saker inom försvaret, så jag måste tillägga att man ibland faktiskt har all rätt i värden att vara flyförbannad. ? T.ex. när det finns personer som ska åka ned till Afghanistan som säger att de inte är ett dugg oroliga för det är det de är tränade för, ”blir som vilken dag som helst” påstår de. Hade jag varit chef över den personen hade jag sparkat ut den personen med detsamma, hur kan man vara så naiv och tro att det är samma sak att vistas i Sverige som att vistas i Afghanistan där det finns människor som aktivt försöker ta livet av dem??!! Att ha en sådan person med i styrkan är ju en fara för alla andra som ingår i samma grupp då den tydligen inte tar allt på fullaste allvar och kanske inte är 100% fokuserad eftersom den inte begriper att det är skarpt läge, till skillnad från hemma i Sverige.
      Så lite arg tycker jag att du har rätt att vara men det är inte bra att du mår så dåligt. Så jag hoppas att även om jag kanske inte lyckades skriva de räta orden här så kanske du mår lite bättre av att veta att det iaf är minst en person till som tänkt på dig och som ibland har liknande känslor.
      Jag har blivit informerad om att det finns en kurs (PREP-kurs) som alla par borde gå, jag har inte gått den själv men tänkte försöka göra det när min tjej kommer hem igen.
      /Erik

    • #52449
      Anonym
      Gäst

      “Ibland kanske man bara behöver få va arg ledsen förbannad och besviken tills man inte orkar de längre. I början kände jag att ingenting kunde trösta mig. “”Det går fort”” “”vi finns här för dig”” “”han kommer snart hem”” kändes bara som ren bullshit! Inga ord, kramar eller vänner kunde hjälpa mig upp. Första veckorna bara grät jag, samtidigt som jag aktiverade mig med jobb jobb jobb o träning. Det va skönt att inte känna någon press att vara stark. Min man åker till Afghanistan, tack fan för att livet är upp o ner. Jag måste få må dåligt! Tills jag tröttnade och började känna att de va mer jobbigt att va arg än att inte va de. Så ett råd kanske kan vara att va arg! Tiden rullar på, de kan vi inte styra över. Men vad vi gör med den och hur långa just dina dagar känns kan bara Du bestämma. Jag tänkte mycket på orden förstå, acceptera och respektera. Förstod jag honom? Accepterade jag hans beslut? (antagligen inte) och respekterar jag honom för hans val? Skriv ner på ett pappar

    • #52473
      Anonym
      Gäst

      “Tack för att ni förstår. Det är faktiskt till stor hjälp för mig. Jag tror att jag nu har varit på botten och börjar vända uppåt igen. Jag känner mig inte längre så där besinningslöst upprörd. Skönt att känna sig mer “”normalgalen””

Visar 17 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.