Hem Forum Invidzonens forum Är han förälskad i en annan?

Visar 24 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #51151
      Anna-Anil
      Medlem

      “Jag har anat och haft på känn att han som åkt iväg från mig och barnen för att jobba borta i ett år, träffat någon som han förälskat sig i.
      Jag som tyckte det var kul för honom att få chansen att åka iväg 1 år för att få leva ut sin dröm. Jag som inte ville vara egoist och säga: Stanna hemma jag behöver dig.
      Jag som tagit hand om allt på hemmaplan så han får helt ägna sig åt drömmen.
      Jag som inför andra försvarar hans val och bedyrar att vi var 2 om beslutet.

      Mitt år har inte varit någon dröm eller speciellt lycklig tid. Jag har inte tränat varje dag, umgåtts med kompisar mm.
      Jag har åldrats och blivit bitter. Inte speciellt attraherande.

      Senaste tiden har vårt äktenskap förändrats. Han har glidit ifrån mig.
      När vi sets har det känts främmande.

      Nu senast hände något som förändrade allt. Vi har varit tillsammans i fruktansvärt många år så vi borde mer eller mindre känna varandra väl.
      Han kom hem till midsommar och skulle vara hemma med barnen en vecka medans jag jobbade.
      Själva midsommar helgen tillbringade vi i min släktstuga tillsammans med min släkt.
      Jag hade planer för veckan som skulle underlätta för mig.
      Där tog det stopp.
      Han hade egna planer och tänkte stanna i stugan med barnen.
      En jättebra idé om det inte hade varit för den planering som jag hade. Dvs. ett av våra barn skulle åka till en kompis som bor långt bort och vårt barn skulle ha skjuts dit och även hämtas upp under veckan.
      Jag hade beställt möbler som skulle komma med bud på en veckodag så jag behövde nån som tog emot + en massa annat.
      Inget av detta ändrade hans planering.
      Jag fick ringa barnets kompis och ändra. Ordna någon som kunde ställa upp och passa transporten.
      Åkte hem mycket besviken och gråtande barn som ville följa med mamma.
      Nån dag gick och sen ringde barnen och ville åka till mormor?? (De var fortfande i släktstugan) Alla som varit där under midsommar hade åkt hem så nu hade våra barn ledsnat.
      Jag undrade var deras pappa var? Han var hos en kompis?? Ingen visste vem det var.
      Det blev inte till mormor och pappan kom hem så småningom.
      Dagen efter hade jag blivit hembjuden till en kompis på en drink.
      Vi har trevligt, sen ringer mitt äldsta barn och berättar att de varit på bio och restaurang. Pappas kompis var med, en brud!
      Det visade sig senare att det var hans bästis från utlandet. Hon hade kommit hem på söndagen och det var där han varit på tis utan barn och så sågs de även dagen efter.
      Hoppsan, nån hade visst glömt att berätta om sin bästis.
      Han är hemma EN vecka och träffar en brud-bästis TVÅ utav dessa och kraschar min vecka där jag behövt hans hjälp.
      Hon följde med mina barn och min man på tecknad film. Hon har precis kommit hem från ett år utomlands.
      Jag blev/ är chockad. Åkte omedelbart hem från kalaset.
      Inte ens den kvällen fick jag.
      När de äntligen kommer hem från stugan till mig är jag rasande.
      Barnen är med så jag får bita mig väldigt i läppen för att inte säga fel.
      Han har barnen som “”Sköld”” och leker tysta leken.
      Helgen blir tortyr.
      När vi lyckas säga nåt åt varann så säger han att det bara är hans “”bästis””
      Mina hjärnspöken tar form. Jag lägger ihop ett och ett annat och förstår hans “”frånvaro”” de senaste månaderna.
      Igår åkte han tillbaka och nu är det bara jag och min dåliga eftersmak från veckan som var kvar.
      Jag får väl tro på det han säger men hans kyliga sätt känns.

      Men jag är inte bitter, JAG ÄR FÖRBANNAT BITTER!

    • #51153
      Lilla Y
      Medlem

      Åh vad jobbigt!
      Jag skulle också varit bitter över hur han valt att spendera sin tid oavsett om det är hans bästis eller inte.

      När det gäller om han träffat någon ny kärlek eller inte så är mitt råd att gå på magkänslan.
      Jag har varit i samma situation (med ett ex) fast då var han på studier utomlands ett år.
      Efter halva tiden hade jag på känn att det var något som hänt och frågade rakt ut. Han förnekade men sedan kom det ändå fram att han träffat en ny. Nu är de gifta.
      Alla sa till mig då att följa min magkänsla och jag hade rätt hela tiden.

    • #51155
      Anna-Anil
      Medlem

      Tack för ditt svar.
      Ja, magkänslan säger ju precis det jag inte vill.
      Varför förnekar man? Är vi inte värda sanningen?!
      Så som han förändrats den senaste tiden och då framförallt mot mig.
      Jag har verkligen uttryckt att jag behöver hans stöd här hemma och ibland får jag över huvudtaget inte ens ett svar.
      Efter den här veckan så har han blivit en främling.
      Nyfunnen kärlek är nog svaret.
      Ont, det gör ont.
      Hur gjorde du för å komma vidare? Fick du reda på det när han fortfarande var utomlands? Hur hanterade du det?

    • #51157
      Maria
      Medlem

      “Oj, vad ska jag skriva som svar…
      När jag läste din “”insändare”” så blev jag alldeles bestört och ledsen för Er skull.

      Men om du läser vad du skrivit så har du redan ditt svar. Han har träffat någon annan som han väljer före sin nuvarande familj. För mig så är det obegripligt att han inte säger som det är vilket skonar er alla i familjen

      Om den nya kärleken sedan är något långvarigt som består eller någon som just nu förstår till 100% vad han gått igenom där nere och fyller det behovet av förståelse och bekräftelse, det kan bara tiden utvisa.

      Jag lider verkligen med dig och skickar den största styrke kram jag kan uppbringa!!

    • #51159
      Anna-Anil
      Medlem

      Tack för fina svar.
      Jag har hjärtklappning och andnöd. Det är svårt att inte visa barnen min ilska och oro.
      Min äldsta är påverkad och lätt till gråt.
      Han anar mer än man tror.
      Jag vill bara skrika och kasta saker omkring mig.
      Imorgon bär det av på semester. Hur fasiken det nu ska gå till.
      Maken hör inte ens av sig.
      Jag brister.

    • #51161
      Lilla Y
      Medlem

      “Jag vet inte hur jag kom vidare. Jag var knäckt under en lång period.

      Det som jag upplevde var det jobbigaste var att han inte vågade säga det själv och att jag i efterhand förstod att alla hade vetat utom jag. Vi var förlovade och jag drömde om livet vi skulle ha efter att han var klar med utlandsstudierna. Jag längtade och drömde efter honom men han lät mer och mer distansierad på telefon. Sedan la han upp massor av bilder på honom och en tjej på facebook och jag frågade, han sa att de bara var vänner och att hon ingick i hans vänkrets. Jag såg att hon hade det svenska ordet “”Sötnos!”” i sin status och frågade om han var otrogen eller om han träffat någon annan eftersom han var den enda svenska utbytesstudenten i deras grupp så anade jag att något var fel. Han hade även tagit av sig förlovningsringen och hade fått kommentarer från hennes vänner på facebook som “”cute couple””. Ändå ville jag inte förstå, jag ville tro honom när han sa att de bara var vänner för han var ju min fästman och jag var ju tvungen att lita på honom.
      Han hade en planerad hemresa för att träffa mig i mitten av utbytesåret, vid jul, några dagar innan hemresan ringer han och säger att han inte vill träffas alls och att han vill göra slut. Hans föräldrar tvingade honom att åka upp och träffa mig i Stockholm, de bodde i Göteborg för att reda ut saker och ting och jag möter en helt förändrad kille. Han är klädd helt i kläder som det står universitetets namn på och svarar bara kort på frågor och är helt distansierad. Han vill inte prata alls om varför han inte ville vara tillsammans och ger svaret “”därför””. Jag fattade ingenting, där satt jag med vår gemensamma bostadsrätt och vår hund och han ville bara lämna allt utan ett ord. Jag bad att vi skulle spendera några dagar tillsammans i Göteborg så att vi skulle kunna prata ordentligt så som vi bestämt innan och han gick motvilligt med på det. Vi åkte till Göteborg men han fortsatta vara tyst och hans föräldrar och syster höll god min.

      Efter två dagars tystnad så ringer jag tillslut hans bästa vän som är kvar i utbyteslandet och säger “”Jag vet, han har berättat allt!”” Då bubblar allt ur kompisen som säger att det varit superjobbigt att ljuga och inte säga något och att det pågått jättelänge. Han ville ge sin kompis en chans att säga det själv och därför hade han inte sagt något. Jag svarade att “”Jag var inte säker, men nu vet jag.””

      När jag ställer honom mot väggen så svarar han inget. Bara tystnad. Det är julafton och vi delar ut julklappar. Hans föräldrar gav mig boken “”Att ge”” av Bill Clinton. Han gav mig inget alls.

      Jag fick aldrig några svar. Jag fick en förstaklass biljett på tåget hem på juldagen och en njurbäckeninflammation.
      Jag blev inlagt med penicillin och när jag blev frisk fick jag kontakta en mäklare och sälja lägenheten. Han behövde inte lyfta ett finger. Han åkte till tjejens hemland och hade semester medan jag och hans pappa packade flyttlådor och städade.

      Det tog flera år att gå vidare. Jag var så knäckt att det syntes på mig. Vänner jag träffade sa att det syntes att jag blivit knäckt och jag tror det svåraste var att jag aldrig fick några svar, aldrig nån ursäkt för allt han utsatte mig för och att jag ändå i min egen värld trodde att han var min fästman, trots att jag såg tecknen.

      Även idag, fast jag är lyckligt gift och har en underbar dotter så kan jag inte vara glad för hans skull. Det gör fortfarande ont hur han sårade mig och jag skulle fortfarande vilja veta hur man kan behandla en annan människa så. Jag har gått vidare med att jag aldrig kommer få svar, men han tog en stor bit av min tillit och han gjorde stora sår som jag grät över tills jag träffade min man.

      Det var min historia, jag vet inte om den kan hjälpa dig men du är inte ensam och jag hoppas du går på magkänslan och litar på din intuition. Jag tycker han har betett sig oerhört egoistiskt och han borde tänka på hur det han gör påverkar dig och barnen.
      Jag hoppas att du får svar och slipper få gå och undra som jag gjorde.
      Kramar”

    • #51163
      Förbannad!
      Medlem

      “Anna-Anil… Om jag vore som du så skulle jag packa ihop barnen till mormor, vänninnan, deras bästa kompis what ever! Sedan skulle jag konfrontera “”maken”” med ett ultimatum att han måste komma hem och det nu, annars så är det nya lås på dörren! Hur ska du kunna ha semester? Dina tankar kommer endast kretsa runt situationen, hur ska du kunna slappna av och ladda batterierna!?

      Nä – ställ honom mot väggen och det rejält. Han beter sig som en barnunge!!

      Du Anna-Anil är så mycket starkare än du tror och du har alla oss i ryggen. Så banne mig om jag så ska komma och packa hans skit åt dig!!!”

    • #51165
      YME
      Medlem

      Fy vilken situation du har. Att inte veta är jättejobbigt. Ovisshet skapar kaos, visshet ger sinnesro.
      Tänker lite såhär att hade det verkligen varit en bästis hade du väl redan vetat om henne och fått träffa henne du med.
      Och om det nu inte är en bästis hade jag, om jag varit du, blivit galen över att han blandade in barnen utan min vetskap.

      Stor styrkekram till dej.

    • #51167
      Anna-Anil
      Medlem

      “Återigen tack för all feedback.
      Lilla Y, en eloge till dig. Vilket trauma du gått igenom. Vilket svin. Som fortfarande får spöka i ditt liv. Hur kan man behandla en person som man älskat på det viset.
      Modigt och fint av dig att våga blotta dig för mig. Tack.
      Min ynkrygg håller på med “” tysta leken””, varken ringer eller hör av sig via sms på Viber. Jag ser att han är online.
      Vet att han pratat med min äldsta son via Viber på hans telefon. Alltid något.
      När jag och barnen åkte på semester ( jag kör bil ) hade jag konstant hjärtklappning och ångest. Tänkte för mig själv att blir jag stoppad av polis nu blir jag dem tacksam. Jag är inget vidare bra chaufför. Körde fel flera ggr.
      Om min man bara visste vad han utsätter mig och indirekt barnen för.
      Jag skäms inför min familj och vill inte berätta om vad jag genom går.
      Så här ligger jag nu i en gästsäng och kan inte sova eller njuta av ledighet och gästfrihet.
      Hjärtat bultar och jag mår illa. Sprängs inifrån.
      Tusen miljoner tack för att det här forumet finns. Vet inte vad jag gjort annars.
      Tack alla ni som skrivit till mig. Det betyder så mycket!! “

    • #51169
      Lilla Y
      Medlem

      Jag håller med signaturen Förbannad, ställ han mot väggen.
      Jag förstår att det är jobbigt för man hoppas ju hela tiden innerst inne att man har fel och att det bara är ett märkligt beteende. Men trots att det gör förbannat ont så skapar det en ro att äntligen slippa oroa sig, misstänka, vara ledsen och sårad.
      Låt honom inte bete sig på det här sättet och hålla sig undan. Han är ändå gift med dig och är far till era barn. Han måste ju ta ansvar för den osäkerhet och otrygghet han skapar hos er i familjen.
      Massor av styrkekramar.

    • #51171
      Så var det
      Medlem

      “Som kille och på “”andra sidan”” kan jag verkligen och jag menar verkligen förstå din frustration, ilska, bitterhet och besvikelse. Jag har själv varit på mission flera gånger (utan flickvän, med flickvän och sista gången med fru – kanske ska tilläggas hemmavarande sådan), och sista gången hände det mig! Jag träffade en annan tjej… Med risk för elaka och dömmande kommentarer tänkte jag bara försöka ge lite personliga reflektioner på ämnet. Jag gör inte det för att försvara eller förklara mitt beteende, utan snarare för att försöka ge lite annat ljus och perspektiv.

      Mission kontra hemmaliv är två olika världar. Oavsett förståelse, bildspel eller telefonsamtal så är det två olika världar som ibland möts, men oftast är strikt skilda. Jag skulle vilja beskriva det som man under missionen lever i två olika världar. Hemmalivet där förhållande, familj, arbete och vänner ställer andra krav. Missionen som är intensiv, inget privatliv och delvis andra värderingar. Ett sätt att hantera detta är för många att gå in i en annan “”roll””. Man förvandlas till olika personligheter. Och utan någon mer jämförelse (ABSOLUT INGEN MER JÄMFÖRELSE) så kan vi historiskt också se det i att vanliga, trevliga familjefäder (för det var väl oftast pappor), som förvandlades till grymma monster i de olika krigen vi har läst om historiskt. Personligen tror jag inte det handlar om illvilja eller elakhet utan helt enkelt ett sätt att hantera stress, längtan, motstridigta krav och förväntningar. Kanske är det ett svaghetstecken hos oss män? Att vi hanterar en jobbig situation genom att spela olika roller. Inte fullt lika tydligt, men likheter finns är ju kanske i yrkesrollen – privatlivsrollen som för många i vart fall innebär en viss skillnad i beteende och uppträdande. Problemet uppstår ju i missionen där man är så hårt avskuren med hemmalivet. Där får missionsrollen härska helt fritt och gradvis tappar man känslor och det som man ibland kan läsa om i veckotidningarnas “”insändarspalter”” -… “”vi gled ifrån varandra””.. Ja, det är kanske inte så konstigt? Att så intensivt leva ett missionsliv, fullt av intryck, känslor, besvikelse och längtan, att det då uppstår situationer där sveket mot de där hemma ligger nära till hands.

      I mitt fall, utan att gå in i detaljer, så upptäckte jag en tjej ungefär halvvägs och vi började träffas först efter missionen. Jag kan idag fundera mycket på det. Jag har aldrig innan ens varit i närheten av otrohet (en kram kanske?), men att jag under nära ett halvårs tid skulle träffa en annan tjej i hemlighet är för mig en gåta. Till slut berättade jag efter att ha blivit frågad rakt ut. Det var en lättnad, men också en skräck för vad som komma skulle. Jag kan bara inte förstå …och jag har många gånger försökt… Nu har ytterligare tid förflutit och vi är väl båda (jag och den nya) i en fas där vi försöker reda upp våra lämnade och förstörda relationer för att kunna gå vidare tillsammans.

      Avslutningsvis, så skulle jag bara vilja säga att jag har stor förståelse och respekt för alla er anhöriga som av texten att döma har drabbats. Jag förstår er (och inte minst min (f.d) fru ilska och frustration som till många delar består i två delar. Dels i att (och detta har jag fått mig till livs av min fru) “”gav tillåtelse”” att åka på mission, men också där nere att ha träffat någon annaN. Jag vill som jag inledde med också säga att allt det jag har skrivit är mina egna personliga reflektioner och inte ska tas som “”så här tänker alla””… “

    • #51173
      E
      Medlem

      “Han kom hem efter avslutad mission, började snacka om en “”Sanna””, som oxå funnits på missionen. Sanna gjorde det, Sanna gjorde så, Sanna är sjukt duktig på det här… blablabla. Försökte ignorera, funderade på om jag var knäpp och överreagerade. De åkte på utflykter, hon lärde honom saker och till slut var jag så trött på att känna saker i smyg så jag sa rakt ut, jag är svartsjuk och jag litar inte på dig, vad är det som är så coolt med Sanna? Det har varit ett helvetes krig här hemma för ju argare jag har blivit på att han umgåtts med henne desto mer har han försvarat henne, för hon är hans vän och han har ju sagt att hon har pojkvän… Spela roll, skit händer ju fast att folk är gifta….

      Sen träffade jag denna Sanna, hon var jättetrevlig, jag känner inget agg mot henne men jag kan vara ledsen, irriterad och besviken på hur min partner har hanterat detta. Istället för att försvara henne så borde han gå runt problemet och berätta för mig varför han gillar mig, umgås och göra utflykter med mig oxå, poängtera vad jag betyder för honom…. osv osv.

      Så visst, jag tror man ska gå på magkänslan till stor del. Men jag är glad att vi fick till ett mötte med denna Sanna så jag fick en chans att känna efter hur det var på riktigt. Å sen fick jag vara ärlig och säga till min partner att jag är svartsjuk, jag blir ledsen och försöka komma fram med lösning.

      Jag hoppas att det löser sig för er… “

    • #51175
      Nyfiken
      Medlem

      “Till signaturen “”e””

      Jag blir så nyfiken, vad sa din partner? Kunde han förstå din svartsjuka? Och umgås ni alla tillsammans nu?

      Jag förstår till fullo hur du reagerade, jag hade känt precis likadant som du. Kram!”

    • #51177
      E
      Medlem

      “Nej han förstod inte alls. Frågade “”Får jag inte ha kompisar nu eller?”” “”Ska jag bara vara hemma med dig?””… Sen började vi prata på riktigt om varför jag kände som jag gjorde och vi fick lite hjälp av en parterapeut oxå för att kunna lösa de värsta knutarna…

      Nej träffade henne en gång hemma hos oss på fika, awkward men det gick i alla fall. Så inget mer än det, de träffas inte så ofta då hon bor i Sthlm.

      Jag fattar inte hur karlarna kan vara borta i ett halvår o sen förvänta sig att man inte bli funderam över ny bekantskap från missionen som är en tjej… Å varför vill de inte umgås med en som har väntat hur länge som helst?
      Wierd.”

    • #51179
      bitterfittan
      Medlem

      “Svar till “”så var det””
      Jag gillar inte ditt svar över huvudtaget. Visst kan även jag anse att det är skillnad på män och kvinnor över lag. Men du påpekar om könsroller och jag får känslan att du beskyller ditt snikna beteende på en könsroll. Dvs, du tar än idag inte ansvar över det du gjort mot din fru.
      Du säger samtidigt att man är två olika personligheter. Och det kan jag hålla med om till 100% jag är och de flesta jag känner är andra människor på jobbet än hemma. Därför går din “”historia”” inte riktigt ihop.

      1. två olika personligheter, och på mission har man inget privatliv och allt är öppet.

      2. Du är tillsammans med den andra kvinnan idag.

      För MIG går detta inte ihop? du började träffa din nuvarande “”när du var en annan”” och nu när du är “”ditt vanliga jag”” så kan ni fortfarande vara tillsammans?

      Jag har “”tyvärr”” eller “”som tur”” en sambo som är extremt blyg när det gäller att prata med andra kvinnor (även mig i början) i nykter tillstånd.
      Dock har han betett sig som ett svin på nätet.
      Så jag “”vet”” att han inte skulle inleda ett förhållande vid sidan om. Däremot har han sårat mig flera ggr med sina sms-internet meddelanden till andra kvinnor. Men då ska jag mer eller mindre tycka synd om honom? för att han är trots allt en man?

      Det är så mycket jag stör mig på när det gäller mission. Bla känslan att svischas tillbaka till 50-talet”

    • #51181
      Elin
      Medlem

      Det är ofta man läser här att någon har träffat någon ny tjej på sin mission.
      Vi är ganska många som blivit utsatta för samma saker.
      Känner mig väldigt lurad eftersom man gick in i missionen tillsammans och sen blir man så nonchalerad och de verkar ju inte som de vågar berätta något för oss här hemma.
      Undra om tjejerna redan när de åker har tankar på att träffa någon kille oavsett hans civilstånd.

    • #51183
      Missmineral
      Medlem

      “Svar till “”Elin””:

      För att svara som både anhörig och faktiskt soldat som jag är, och tjej, kan jag säga att INGEN går in i hopp om att träffa någon där nere.

      I sina små grupper hemma i Sverige som man faktiskt jobbar med på övningar kommer man varandra nära. Man måste det. För att förstå hur och varför man gör saker. Att vissa kanske behöver mer sömn, prata med sin käraste i telefon osv. Kan rabbla upp massa saker. Detta gör att man kommer varandra nära.

      Blir själv väldigt ledsen av att inse att säkert många här tror att bara för att man är tjej och åker ner kanske man har hopp om att träffa någon kille där? För mig helt overkligt och orespektlöst. Man blir tajta och en del av varandras liv iom att man lever tätt inpå. Och för de som än idag inte tror att man kan ha killar som “”bästa vänner”” och virseversa får nog tänka om. “

    • #51185
      Lilla jag
      Medlem

      “Måste hålla med Missmineral o hoppas verkligen inte att alla tror att bara för man är tjej o vill åka på mission vill man också träffa någon!!!

      Jag är tjej o har själv gjort två missioner o hade inte en tanke på att jag ville åka på mission för att “”träffa nån””. Jag åkte därför att jag ville göra en insats!!

      Precis som sagts tidigare så är det ett jobb o man ja man kommer närmare varandra än på ett vanligt 9-17 jobb, man är liksom så illa tvungen.
      Men att man träffar någon att inleda en förhållande med kan hända varsomhelst närsomhelst!
      På jobbet, i matkön, i affären, på diskoteket ja precis överallt.

      Hoppas verkligen inte att ni tror att vi tjejer som åker på mission gör det för att vi tror att det är ett lätt sätt att träffa någon det är inte särskilt schysst mot alla oss tjejer som väljer att också lämna personer vi älskar här hemma för att göra en insats!!

      Till dig som startade tråden!!! Jag hoppas att du finner styrka att konfrontera din man, du behöver få veta!!!
      Kramar till dig o alla andra som gör en insats här hemma eller därborta!!”

    • #51187
      E
      Medlem

      “Jag tror inte att någon här tror att man INTE kan ha en tjejbästis…. Eller att ni tjejer som åker ner är ute efter våra män. Shit happens… Men om det händer shit så måste man vara ärlig och säga det, likaså visa respekt inför den man lämnat och berätta att: “” det här är Lovisa, hon och jag jobbade ihop där nere och hon är gift med blablabla, vi kanske kan bjuda hem hela hennes familj till oss och grilla så får ni lära känna varandra….”” T.ex.

      Problemet är ju när det smusslas, när man inte berättar, när det finns små “”bevis”” på att personen hymlar med vem den träffar, när det efter en mission kommer en tjejbästis som man vill umgås med massor och “”glömmer”” bort den man hade hemma även om det inte är så att man är otrogen med kollegan från missionen så kan man blir ledsen av att ha väntat och så gör de coola och häftiga saker ihop som vi aldrig änns har pratat om.

      Jag har killkompisar (de flesta delar jag med min sambo) men de känner ju han oxå och om jag hade en med mig in i förhållandet så fick han träffa denne oxå, inga problem alls. Men att pötsligt umgås, bli hemlig och mygla… Näpp… Där går gränsen.

      Så ta inte åt er ni soldattjejer, men jag tror ni förstår oss också att vi funderar över beteendet hos vissa av våra män.”

    • #51189
      Anna-Anil
      Medlem

      “Min man har förnekat att det är nåt med “”bästisen”” och jag börjar sakta försöka tro honom.
      Det jobbigaste nu är att min man som jag älskat och varit trygg med i så många år helt plötsligt känns som en främling.
      Jag tassar som på tå kring våra samtal och vet inte hur jag ska vara.
      Rädd att om jag tjatar på om min oro och hur sårad jag blivit blir av med honom.
      Jag är fortfarande ledsen och full med ångest.
      Mina kompisar tycker jag är skitdum som typ viker ner mig och tar på mig ansvaret för vår konflikt.
      Vet inte vad jag ska göra eller säga till min man.
      Jag älskar honom så mycket och är livrädd att förlora han.
      Jag är säkert en mes, men vet varken ut eller in.
      Jag har mailat maken och frågat, undrat, berättat hur jag känner, får inget konkret svar eller respons. Han nekar till otrohet men inget mer.
      Vad känner han? Vad vill han? Hur vill han med oss? Inget svar.
      Det enda jag hört är att jag är så negativ till hans val av yrke och nu hans år utomlands.
      Jag har visst varit negativ emellanåt, det har jag, men jag har också frågat efter vad han tänker och om han längtar och funderar på om det här året var värt allt som hänt.
      Vi har barn ihop som också påverkats.
      Jag har ensam tagit hand om den delen. Jobbat heltid och dragit ett förbannat ansvar.
      Jag vill få känna att han uppskattar det jag gör och känna hans kärlek.
      Är det för mycket begärt?!

    • #51191
      LD
      Medlem

      Hej TS! Lider med dig, då jag vet hur hjälplös man ibland kan känna sig när han är borta. Man kan inte prata om problemen eller reda ut dem på ett bra sätt via telefon eller mejl.

      Väljer du att lite på hans ord, att det bara är en vän, samt att du vill att ni ska försöka få det bra när han kommer hem igen!

      Då är mitt tips att du får vänta tills han kommer hem. ni kommer inte kunna lösa det/få det att bli riktigt bra igen via telefon och mail. Ni måste ge det tid, ha tid att prata, lyssna, va nära varandra, kunna se och ta på varandra, kanske gå prep kurs etc…

      Jag tror risken finns att det bara blir värre om ni fortsätter vara irriterade, arga, misstänksamma etc medan han är där nere.

      Håller med om att han bettet sig riktigt illa när han var hemma, men det finns ju ljuspunkter i det oxå. Han ville ju tex ha barnen hos sig i stugan hela veckan, inte att de skulle vara hos kompisar. Vilket borde tyda på att han ville spendera tid med barnen och inte henne.

      Omställningen från att vara på mission och komma hem ett par veckor till semester, är en mycket stor kontrast. Kanske var det skönt att träffa en kollega, något som påminner om det liv han är van att omge sig med dygnet runt. Det rättfärdigar inte hans beteende, eftersom han borde ha sagt något. Men på samma gång, skulle han ju aldrig tagit med barnen om han ville dölja det för dig?

      Så det jag tycker du ska göra, om du nu väljer att tro på hans ord, är att vänta.

      Jag och mitt ex skapade början på slutet av vår relation genom tjafs, bråk, missförstånd, när han var där nere.

    • #51193
      Anna-Anil
      Medlem

      “Nu är maken hemma igen på ledighet. Spänt som tusan.
      Vår relation hänger på en lös tråd.
      Vi väljer återigen att åka till min släktstuga där barnen får bada o springa som de vill.
      Jag försöker att vara som vanligt och inte älta det som hände förra gången.
      Vad händer?? Jo, han åker 10 mil tur o retur till HENNE. Påstår att han behövde träna på ett riktigt gym.
      (Jag visste inte att han åkte dit, utan min kusin berättade att han mött maken)
      Precis när jag börjat slappna av.
      När jag konfronterar honom säger han att “”det har vi redan pratat om””
      Hur sjutton tror han att jag tolkar detta.
      Min semester har gått åt att kämpa med mina hjärnspöken. Jag har haft andnöd och ångest.
      Å, när jag äntligen börjar komma på banan igen gör han om samma sak.
      Jag har hittat bilder på HENNE i hans kamera där de är på weekend resor.
      Fattar han inte hur illa han gör mig?!
      Jag mår illa och har panik.
      Det spelar ingen roll hur mycket jag undrar och frågar honom så får jag inga riktiga svar.
      Det är något som inte stämmer.
      Mer än en kompis är jag övertygad om att det är.
      Jag känner det i hela kroppen.
      Varför skulle han i så fall mörka kompisen.
      Allt känns smutsigt.
      Min och barnens resa i våras till honom känns helt annorlunda nu.
      Alla ställen som vi besökte har han varit med HENNE.
      Imorgon åker han tillbaka och jag håller på att förgås.

    • #51195
      Charlie
      Medlem

      “Det här med att det blir särskilda relationer, under missioner, är väl inget konstigt, egentligen. Jag tror att vi som är hemma behöver fundera över,vad som faktiskt är verkligheten för våra hjältar.
      Att under en relativt kort period i livet flytta ihop med ett gäng främmande människor, i en krigszon, långt hemifrån och långt från nära och kära. Dessutom helt lägga sitt liv i deras händer. Ett omedelbart beroende uppstår ju, att överleva, bland annat.
      Somliga kanske dom inte ens skulle ha tagit i med tång, i sitt “”vanliga liv””
      En grupp människor som visserligen jobbar mot gemensamt mål men det är också allt.
      Det är ganska konstiga former, eller hur?

      Lägg till oroliga anhöriga på hemmaplan, för tro mig, jag har många gånger fått höra hjältars oro över hemmavarandes otrohet.
      Här hemma har vi vardagen, som vi försöker hantera och finner stöd i andra anhöriga. När dom kommer hem, har dom lärt känna människor, som dom står nära, under extrema förhållanden. Jag står väldigt nära anhöriga som varit starkt stöd under missioner, och våra band är väldigt starka men vi har ju en helt annan sits. Vi har ju suttit i vardagsrum, sett varandra under iaf något mer vanliga förhållanden.
      Svartsjuka är minst lika vanligt hos dom som är borta, tro mig.
      Kanske något att fundera över iaf.”

    • #51197
      suck
      Medlem

      Ja du Charlie, TS (trådstartaren) berättelse är nog ngt helt annat…

    • #51199
      A.
      Medlem

      Hej TS,

      Hur har det gått för dig?
      Har läst och tänkt på dig.

Visar 24 svarstrådar
  • Forumet ”Invidzonens forum” är stängt för nya ämnen och svar.