Hem Forum Invidzonens forum Ångesten vägrar släppa taget…

Visar 18 inlägg - 1 till 18 (av 18 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #54939 Svara
    Sara M
    Medlem

    Jag är så glad att jag hittade denna sida, för ingen i min omgivning förstår mig. Mina vänner undrar varför jag tar det så hårt att min pojkvän är i Afghanistan. Jag kan inte sova, äta eller fokusera på jobb och plugg. Det känns som att mitt liv har stannat upp.

    Vi träffades i sommras, det var redan då bestämt att han skulle åka ner till Afghanistan i vinter, vi blev ett par och jag trodde att det skulle gå bra. Men det blev inte så bra, i oktober började han ändras, blev distanstagande och kall, och jag trodde att det berodde på att han var nervös inför Afghanistan, själv sa han det inte var så. Det har gått upp och ner mellan oss, men vi skiljdes åt som ett par. Han ringer ungefär två ggr i veckan, jag tycker att han ringer för sällan, men samtidigt vet jag inte vad jag har att jämföra med. Han var väldigt gullig i sina samtal i början och uttryckte mycket känslor men de senaste samtalen upplever jag honom som mest kaxig och egoistisk.

    Jag är så rädd för att han kommer komma på under tiden han är där att han inte vill vara med mig när han kommer hem till Sverige. Själv sitter jag här, saknar och älskar så mycket att det gör ont i hjärtat. Jag mår så dåligt varje gång vi pratar på telefon och ingen här hemma verkar förstå varför. Vad ska jag göra, han är svår att prata med och jag lyckas inte sätta ord på mina känslor för honom. Helst av allt vill jag bara sluta svara när han ringer, iallafall ett tag, jag känner mig utmattad och trött….

    #54941 Svara
    miss
    Medlem

    Hej! Va tråkigt att du mår så dåligt. Kan börja med att säga att två samtal i veckan kan va väldigt bra helt beroende på vilken tjänst han har. Själv får jag allt från 3-4 i veckan till inget på två veckor då han ofta ligger ute i fält.

    Jag har själv lärt mig under förra missionen (detta är vår andra) att mail funkar bra för oss. Man får tid att få ur sig allt man vill och förklara hur man mår och liknande. Sen kan man fokusera på varandra när man pratar.

    Det viktiga är att ni båda ser till att må bra o lever som ni vill. Det är påfrestande med avstånd o missioner gör det ännu värre då oro med mera kommer in. Har du pratat med honom om den förändring du ser? De får ju ofta inte prata om allt o det påverkar dem ibland känslomässigt med har jag märkt. Att det blir svårt att gå in på sådant. De ska va stora starka tuffa män liksom. Vet inte om detta hjälper något men jag hoppas saker blir bättre för dig. Kram

    #54943 Svara
    Mia
    Medlem

    “Sara M…Tråkigt att du har så jobbigt och man vet inte vad man ska säga…men det finns många av oss ute i vårt avlånga land som har någon anhörig där nere och vet vad du går igenom…själv så är jag inne på vårt 10år med missioner och man vänjer sig vid två liv!! Ett “”vanligt familjeliv och som soldat änka och då blir det ändå med fast rutiner(vilket är vikigt för oss)jobb,skola,vänner och allt som hör till..jag kan aldrig räkna med att han ska ringa eller mail för det händer att det är dåligt kontakt eller storm som stör…Jag har också haft den känslan att han inte behöver ringa hem för då börjar jag lipa…Som julafton då hemmeet inte var som vanligt men ändå??Jag vet också att de får se ganska mycket tråkigt som vi aldrig kan förställa oss i vår bekväma vardag… Du kanske ska ta kontakt med soldat hemmet eller någon annan som du får ventilera om känslor och det som inte finns ord på….Att en del blir kaxiga som du skriver om..Men det tror jag är ett skydd till sig själv och då blir det vi som får ta det..Står man inte pall och kan svar för sig så kan det nog kännas rätt hårt…jag har lärt mig att svar eller så blir jag tyst och det beror helt och hållet på vad..hoppas det löser sig..vi är många som kanske sitter i samma båt…Take care”

    #54945 Svara
    Sara M
    Medlem

    Tack för era svar.

    Jag tycker verkligen att detta är jobbigt, jag blir så ledsen av hans attityd. Samtidigt så lyckas jag inte säga vad jag känner för jag är så rädd för att framstå som jobbig och krävande. Han jobbar tillsammans med den afghanska polisen så han brukar aldrig vara borta. han har tillgång till internet och brukar vara online på Skype, utan att ringa mig. Det är därför som jag kanske är girig och förväntar mig fler samtal. Jag vet inte hur jag ska lyckas stå ut dessa månader, jag har ju själv ett eget liv som måste kunna fungera här hemma i Sverige.

    Är det jättefult av mig att inte besvara hans samtal? Jag mår ju så dåligt varje gång och ångesten blir alltid större efteråt.

    Jag känner mig orolig för när han ska komma hem i två veckor, kommer allt börja om. Kommer han lämna mig? Kommer avståndet att få honom att sluta känna för mig?

    Ursäkta mitt gnäll, jag är bara så rädd och så ledsen. Jag har mardrömmar varje natt och vet inte hur jag ska hantera detta…

    #54947 Svara
    LO
    Medlem

    Tråkigt att du ska behöva må så dåligt=(
    Jag tycker inte det är fel om du låter bli att besvara hans samtal…det är inte din skyldighet att svara. Gör det som känns bäst för dig och prova dig fram till vad du mår bäst av.
    Sen skickar ni mail, sms? Ibland är det ju lättare att uttrycka sig skriftligt, och är det något gulligt så kan man ju ta fram det och läsa fler gånger när man känner sig lite nere=) Själv kan jag tycka att ett par sms om dagen ibland är bättre än långa telefonsamtal som kommer då och då…
    Men prova vad som känns bäst, och försök prata med honom. Förstår att det kan kännas jobbigt att han har möjlighet att ringa men inte gör det..men kan det vara så att han väntar på samma sak, tänkte om du ser att han är på skype så ser han väl om du är inne men inte ringer honom?
    Kram

    #54949 Svara
    Sara M
    Medlem

    SMS? Får dom ha sina mobiltelefoner på?
    Tror att det mesta tyder på att han inte vill ha kontakt med mig, jag har läst igenom ganska många inlägg här i forumet och det verkar som att de flesta försöker visa sina anhöriga hemma att de saknar dom och vill ha kontakt med dom. 🙁

    #54951 Svara
    mil
    Medlem

    tråkigt att du känner såhär men delvis så känner jag igen mig i det du skriver…

    samtalen kommer väldigt ojämt, ibland varje dag, ibland går det dagar/veckor innan så lite som ett knyst, vilket är väldigt jobbigt så han under senaste samtalet lovat att ringa redan kvällen efter.. det gör ont att sitta att vänta på ett samtal som aldrig kommer så har bett honom att aldrig lova något som han inte håller,

    i början var precis som dina, samtalen väldigt gulliga och vi kunde prata länge om ingenting, nu har det på senaste varit korta samtal, efter mail där jag bett honom höra av sig till mig, och där han är frånvarande, tyst och väldigt kall.. sist vi hördes kände jag efter att jag hade mått bättre om han inte ringt alls, det samtalet hade helt annan inverkan på mig än vad de tidgare haft! känner precis som du just nu ingen vidare lust att svara om han ringer (just nu ringer det inte alls så det problemet är ju löst för tillfället…) men samtidigt går man städnigt runt och tror och väntar på att höra något… just nu är allt väldigt tungt och hoppas att det endast är under en period för att bära detta självunder 5-6 månader till är inget jag kommer klara!

    men det går upp och ner, en riktigt berg coh dalbana, vips sä mår man bra men vips så är man nere i gyttjan igen! om några år kan vi förhoppningsvis se tillbaka på denna period med ett leende och tanken om att det bara gjorde oss starkare!

    #54953 Svara
    sofia
    Medlem

    Sara, blir så ledsen när jag läser det du skriver.
    Känner inte igen mig, men vill bara säga att om du behöver prata/skriva av dig så är jag bra på att lyssna:)
    Så du får gärna höra av dig till Invidzonen och fråga efter min mail om du tror att det skulle hjälpa.
    Annars hoppas jag att du hittar din inre styrka att klara dig igenom den här tiden.
    Många kramar

    #54955 Svara
    YVmee
    Medlem

    Mil, tråkigt att du känner igen dig i det jag skriver, unnar ingen denna smärta och ångest. Det gör så ont, ibland har jag lust att bara skicka iväg ett argt mail men vågar inte. Det förväntas så mycket av oss som är kvar här hemma, vi ska förstå och vara stöttande. Mina vänner förstår inte ens varför jag vill sluta svara på hans samtal (men det ringer inte längre, så det finns inget att inte svara på)

    Min största rädsla är att avståndet mellan oss får honom att sluta känna för mig. I början var han så gullig på telefon och uttryckte känslor han kände för mig, numera vill han något/behöver något när han ringer. Känner mig utnyttjad.

    Mil, hur får du dagarna och nätterna att funka? Har mardrömmar varje natt och ångesten har satt ett fast grepp runt min hals.

    Tack Sofia, jag hör gärna av mig.

    #54957 Svara
    mil
    Medlem

    det gör så ont, samtidigt skulle jag aldrig ge upp för i slutändan kommer det förhoppningsvis vara värt det! men svackan just nu är djup…

    jag har oxå många gånger vart på väg att skriva arga mail till honom men varje gång så påminns jag om att det faktiskt mest är hjärnspöken, mina egna hjärnspöken och allt jag tänker på som Kan ha hänt faktiskt inte har hänt, och kanske har han inte kunnat höra av sig, även fast han egentligen vill…

    ibland kan jag dock känna att han ringer baar för att jag vill, för att han vet att jag vill coh inte för att han vill prata med mig.

    jag tror itne att du ska oroa dig för att han ska tappa känslor för dig, jag tror mkt att han kankse skyddar sig själv genom att bete sig som han gör. kankse mår han själv dåligt och saknar dig men han varken kan eller har tid att låta det komma honom för nära pga läget där nere, då rä det enklast att stänga av helt. kanske har det hänt något jobbigt som han just nu inte vill eller får berätta och som tynger honom… det är ju ändå män vi talar om, de vill verka starka även fast de kansk inte är det, tyvärr går det ut över oss…

    så länge jag jobbar så rullar dagarna på, men kvällarna är värst, när man kommer hem själv, det blir tyst och väldigt påtagligt att man är ensam, och ofta väntandes på ett samtal som inte kommer. men jag försöker sysselsätta mig så mkt det bara går, hitta på saker, även om han ändå alltid finns i bakhuvudet. första veckan cvar tyuff men det förvånar mig över hur fort man kommer in i nya rutiner, även om det fortfarande gör ont och trycker ner en mot marken ibland. ofta är jag så trött att jag somnar, men ibland blir det för mkt just innan läggdags och just då tårarna börjar rinna… ut med det bara, det får och ska göra ont, annars vore väl något galet? har inga mardrömmar eller så, snarae att jag är väldigt besatt av telefonen, sover ofta med den i handen för att inte missa ett ev samtal och går febrilt in på bloggar samt mil.se för att se uppdateringar vilket gör en lite besatt…

    det gäller nog att prata med folk för att snappa ur det hela, blir som en ond cirkel. tänk ändå att han har valt att göra det här, han gör det han vill, därför ska det inte straffa dig, lev ditt liv, gör saker som du vanligtvis inte gör eller hinner med och unna dig!

    #54959 Svara
    LO
    Medlem

    Sara M, Att ha sitt nr som man har hemma är inte bra, men man kan skaffa typ ett kontantkort där nere och ha i mobilen så kan man ringa även om man inte befinner sig på den vanliga campen, eller tex sitta på sitt rum och ringa och man kan ju lätt smsa varandra lite då och då…min sambo har det och jag har förstått det som att det är många som skaffar det då det är billigt att använda.

    Men försök prat med honom, vissa kan ju tycka att det är jobbigt att ringa hem ofta för man blir påmind om allt hemma och saknar mycket… Sen tycker jag mail är bra för då kan man ta sig tid och svara när man är på humör och har tid. Men som sagt försök prata och prova er fram till ett sätt som ni kan kommunicera på som fungerar för båda
    Kram

    #54961 Svara
    Sara M
    Medlem

    Nu har ångesten åter krypit sig fram för att stanna kvar under iallafall hela natten känns det som. Jag blir så förbannad och besviken över att han inte kan skaffa sig ett sådant kontantkort i så fall. En gång ringde han ifrån ett afghanskt nr, frågade då va det var för nummer men han pratade bort den frågan ganska snabbt och svarade bara att det var hans tjänstemobil, att jag inte skulle ringa på det nummret, att han skulle höra av sig. Ljuger han för mig? Är han rädd för att jag skulle höra av mig för ofta då?

    Oron blir så mycket större eftersom vi skiljdes åt väldigt konstigt, det var stökigt och upp och ner mellan oss. Är jag inte värd mer? Skänker han mig inte fler tankar? Saknar han mig inte? Har han kommit på att han inte vill vara med mig längre.

    Jag försöker verkligen att klara av detta men jag känner inte att jag gör det. Många gånger tror jag att lösningen på denna smärta är att skicka ett mail, sätta punkt för oss. Trodde att distansen skulle vara bra för vårt förhållande, att han skulle sakna mig då vi var ifrån varandra men han tycks (genom hans beteende) tycka att det är väldigt skönt.

    Usch, jag kommer gå under av alla tankar och känslor… 🙁

    #54963 Svara
    AnnaN/mentor
    Medlem

    “Hej Sara
    Maila gärna mig till på invidzonen så kan vi “”prata ostört “”med varandra.

    Du kommer klara detta och vi finns här som stöd.

    familjezonen(a)invidzonen.se

    #54965 Svara
    Sara M
    Medlem

    Anna N, hur får jag tag på din mailadress? Kanske dum fråga men jag är ny här.

    #54967 Svara

    “Hej Sara M!

    Anna har skrivit sin mailadress i sitt inlägg. Vi undviker bara att använda @ tecknet i mailadresserna här på hemsidan eftersom det brukar leda till en massa spam-mail.
    Om du byter ut (a) mot ett @ tecken i hennes inlägg så har du hennes mailadress.

    Vi på Invidzonen finns här för dig och alla andra anhöriga!
    Ni kan också nå oss via länken “”OM OSS”” / “”Vi finns lokalt”” uppe i menyn på denna sida.
    Styrkekramar till er alla
    Malin
    Mentor Invidzonen”

    #54969 Svara
    Mli
    Medlem

    “Till sara m:
    Jag förstår precis hur du känner.
    Min pojkvän har varit borta i fem veckor ocg nu på sista tiden har han varit väldigt snabb med att säga allt man behöver höra som anhörig. Jag älskar dig kastades fram och sen ett klick.
    Vi pratar om allt och jag är som en öppen bok att läsa av när nåt är fel.
    Så jag konfronterade honom och sa att jag tycker det känns jobbigt när jag talar om för honom hur mycket jag älskar och saknar honom och knappt få ett svar.

    Då berättade han att de sitter tillsammans med massa andra soldater som också ringer hem, de är aldrig ensamma. Vilket man ju lam tycka inte borde spela nån roll men i längden är det nog rätt jobbigt att aldrig få prata ostört.
    Han sa också att det blir lättare att ibland inte tänka så mycket på oss här hemma för som han själv uttryckte det “”saknaden blir explosionsartad””.
    Och då blir det kanske en försvarsmekanism när man väl pratar sen, att distansera sig från dem man älskar för att inte bryta ihop fullständigt.

    Jag mår mycket bättre nu när jag sagt vad jag känner till honom och han tycker det är skönt att vi kan ha en så öppen dialog, dels om vad han känner, dels vad jag känner.

    Så mitt råd är att prata med honom och säga hur du känner. Och du är INTE jobbig för det. Ni går igenom det här tillsammans och jag tycker det är hans skyldighet att försöka underlätta för dig här hemma.”

    #54971 Svara
    Sara M
    Medlem

    “Mli, går det att få prata med dig “”ostört”” på något sätt? Någon privat mailadress? Kram Sara”

    #54973 Svara

    “Hej, vi har tagit bort sign. mil´s epostadess. Om ni vill ha kontaktuppgifterna kan ni maila till oss via vårt kontaktformulär/ Under “”Om oss”” i menyn så förmedlar vi kontakten efter godkännande.

    Detta är av säkerhetsskäl och för att förhindra spam. Hoppas på överseende med detta.

    Många hälsningar från Cesilia
    Invidzonen”

Visar 18 inlägg - 1 till 18 (av 18 totalt)
Svar till: Ångesten vägrar släppa taget…
Information om dig: