Hem Forum Invidzonens forum Hur kom ni fram till att ni kunde tänka er att leva som soldatfru? Svar till: Hur kom ni fram till att ni kunde tänka er att leva som soldatfru?

#55673
Anonym
Gäst

“Tänkte jag skulle skriva ett litet inlägg om hur vi har tänk och löst det.
Min man är yrkesmilitär och har så varit sedan jag träffade honom.
Vi var på väldigt olika platser i livet på ett sätt när vi träffades. Han hade kompisar mer åt festa-hållet medans mina vänner hade familjer och levde småbarnsliv.
Därför hade vi då väldigt olika tidsperspektiv på när saker skulle hända i vårt förhållande.

Vi har båda vetat sedan tidigt i vårt förhållande att vi ville ha en familj med barn och att det kommer att krävas ömsesidigt arbete för att få förhållandet att funka bra. Vi är ganska olika personligheter. Maken är mer planerande och förutseende medans jag är mer åt det kreativa och impulsiva hållet.
Makens dröm har varit karriären -jag har mer haft familjen och en bra försörjning som mål.

Hur har vi då löst det?!
Vi planerade barn tidsmässigt lite efter när det skulle passa ok med makens jobb. Vi väntade tills efter han hade gått klart en vidareutbildning för att det skulle funka för oss båda. Men ganska kort i framtiden kanske lite innan han kände sig riktigt redo för att det var vad jag ville.
Vi har delat upp oss lite grann på ansvarsområden. Jag har huvudansvaret för barnen och hemmet och har oftast mer än honom att säga till om i de frågorna. Tex har maken vid flera tillfällen frågat om jag kan tänka mig att byta bostadsort för att vi ska komma närmare hans jobb. Jag och barnen har ju våra vänner, far och morföräldrar, jobb skola oh dagis här. Min syn på det är att han får pendla så länge han tycker att jobbet är värt det. Jag vill inte flytta och sedan hamna utan socialt nätverk när han gör sina missioner/vidareutbildningar.

Han får ta så mycket han bara orkar när han är hemma och det är då jag får min lediga tid. Han får offra mycket av sin egentid för att kunna lägga den tiden på jobbet som han vill. Jag förväntar mig att han intresserar sig för mig och barnen i första hand all den tiden han inte lägger på jobbet.

Jag har också ett bra jobb som jag trivs med och nu när han är hemma på ledighet efter FS21 så får han dra hemmalasset medans jag koncentrerar mig på att göra årsavstämningar på jobbet. Just nu funkar det bra.
Det har varit många kompromisser för att komma hit. Och det är väl lite dit jag vill komma med mitt inlägg. Ett dynamiskt och friskt förhållande är byggt på en aldrig sinande ström av kompromisser. Det är min fasta övertygelse.
Att leva i en rosa skimrande Hollywood dröm och allt ska vara sååå perfekt -precis som jag alltid har drömt om -den verkligheten tror jag inte alls på.
Fungerande kompromisser är dock byggda på att man inte våldför sig på sig själv för då är det ingen kompromiss. Känner man inte att det är close enough så funkar det inte. Man kan inte vinna mot den andre i ett förhållande utan att skada det.

Det jag gör och det maken gör måste alltid ske i samförstånd. Särskilt om han ska åka på mission. Det blir väldigt mycket ansvar att lämna över på den som blir kvar hemma. Vi har tre barn där den äldste är nyss fyllda åtta… Inte nog med att man ska hantera sin egen längtan och oro utan man ska hantera barnens också.
Men det är så underbart att som kväll sitta och tänka på vår fina sammansvetsade familj.
Jag vet att det i många lägen är min fritid och min karriär som får stå tillbaka men jag tänker som så att barnen är små en sådan kort tid. Jag tänker passa på att få så mycket tid som möjligt med dem nu medans de fortfarande tycker att det är roligt att hänga med sin gamla mamma