Hem Forum Invidzonens forum Till soldaten Svar till: Till soldaten

#52587

Tack för kramarna fina ni.
Det känns tungt. Speciellt eftersom han är nere i Afghanistan nu. Det tog slut några månader innan han åkte dit och jag har varit väldigt ledsen sen det tog slut men det kändes som att det blev lite bättre ett tag, jag fick nya krafter och kände att det rullade på, jag tog tag i träningen och kände mig allmänt gladare. Jag tillät mig inte att gå in här, inte kolla på hans facebook, inte titta ut genom fönstret på kvällen för att kolla efter den dumma ‘kastrullen’. Men så fick jag veta vilket datum han skulle åka och all ångest svepte över mig. Jag hörde av mig till honom och sa att jag väldigt gärna ville träffa honom innan han åkte, att det skulle göra mig gott. Han sa ja och vi båda såg framemot det. Vi skulle ses dagen innan han åkte, lite tajt men det var den dagen som passade bäst. Så två dagar innan skickar han ett sms att han ångrat sig för det kanske blir jobbigt känslomässigt för han sedan ska vara isolerad i ett halvår. Jag som var så glad att jag iaf skulle få se han en gång innan han åkte ner till Afghanistan. Jag gick sönder. Jag fick mardrömmar, var väldigt nere, började med sömntabletter, slutade umgås med nära och kära, svarade inte ens i telefon och på jobbet var jag inte alls så glad som jag brukar vara. Apatisk med sinnet någon helt annanstans. Vissa dagar låg jag bara i sängen och kunde ligga där och titta ut i tomma intet i flera timmar. Jag sjukskrev mig ett par dagar för jag orkade inte, låtsades att jag var magsjuk för jag orkade inte förklara hur dåligt jag mådde psykiskt. I allt detta försökte jag ta mig samman och tänkte att detta kan inte fortsätta.. Jag tog upp kontakt med de nära och kära som undrade vad jag höll på med. Jag orkade inte ens förklara, dels pga att jag inte ville prata om det och hur skulle de ens förstå. Jag blev medlem på en dejtingsida och gick på ett par dejter. Det var trevligt och vissa karlar verkade vara riktiga kap men det var på tok för tidigt. Någon dejtade jag faktiskt någon månad, sällskapet var trevligt. Att bara ha någon bredvid sig i soffan som höll ens hand. Men när de försökte sig på något närmande så fräste jag av dem med ett ‘Ta inte på mig!!!’. Jag var på helt fel väg. Jag skulle läka istället för att dejta någon ny. Det enda jag egentligen behövde var en vän som förstod, men ingen förstod alla dessa känslor man har som kommer när den man älskar åker till ett så oroligt land. Än mindre om det är ett ex man har att göra med. ‘Släpp honom, Gå vidare ist, Tänk inte på honom bara, Du kan säkert få bättre.’ Alla de känslor som anhöriga känner, de känner jag med.. Även om jag ‘bara’ är ett ex.

Soldaten och jag har ingen kontakt nu. Vi hördes innan han åkte och hade kontakt via mail en vecka efter han kommit dit. Sen var det dags att bryta all kontakt för att vi skulle kunna gå vidare. Vettigt såklart. Men jag älskade verkligen han. Han var Den. Jag har haft längre seriösa förhållande förut, vart sambo och det har vart tal om både bebis och äktenskap. Så jag vet att man kan gå vidare, det har ju känts omöjligt förr med. Men med han, det kändes rätt. Jag trodde ju att förra exet var rätt,, men när jag träffade soldaten förstod jag att det är såhär det ska kännas. Det där pirret, den där längtan, den där känslan av att verkligen älska någon.

Hur går man vidare från den rätte? Hur ska jag kunna sluta oroa mig? Jag har ju ingen kontakt med honom alls. Vi hade en överenskommelse att om något händer så ska jag få veta det på något vis. Han ville inte berätta hur för då kanske jag får hjärtat i halsgropen när telefonen ringer med ett okänt nummer eller jag letar igenom skräpposten varje dag,,men jag får veta det iaf. Så senast idag när det plingade på dörren och jag ser en okänd man får jag så ont i magen och öppnar dörren med tårar i ögonen. Han undrade hur det var fatt och berättade att han ville ge mig en broschyr om religion. Jag trodde direkt det värsta, att denna mannen skulle ge mig ett besked om soldaten.

Jag försöker hitta på saker med vänner, familj, även på egen hand, aktivera mig, går promenader, läser osv. Men att gå vidare känns som att det är omöjligt samtidigt som man har en konstant oro för honom. Det går inte att tänka bort honom medan han är där nere.

Tiden kanske är min bästa vän. Tiden som ger mig läkande kraft. Tiden tills han kommer hem då jag kan sluta oroa mig. Tiden som gör mig starkare.