Hem Forum Invidzonens forum Ett brev till er istället för honom. Svar till: Ett brev till er istället för honom.

#52555
3E
Medlem

Min make var iväg med FS21 och har nu varit hemma ett år efter sin mission..
Jag känner så väl igen mig i det du beskriver. Hela livet är designat för att man ska vara två och så helt plötsligt står man där ensam med allt.
Barnen, huset, bilen, alla vardagsgrejer som måste fixas. Inte blev jag inkluderad i vårt normala sociala liv heller då det mycket består av parmiddagar där barnen får följa med. Men vem bjuder hem en ensam mamma med tre barn på parmiddag?!
Jag överlevde på ren vilja och på att jag har en mamma och barnen en mormor som är helt fantastisk. Vi hade under missionen också en au-pair, lite avlastning blev det givetvis men henne fick jag ju också ta hand om till viss del.

Tröttheten den känner jag så väl igen och den ständiga jouren. Känslan av att hela tiden veta att jag är själv med det här. Jag måste dra runt detta. Om inte jag orkar så finns det ingen. Det tyckte jag var så jobbigt. Tack och lov har jag en make som har förståelse för detta och som är bra på att lyssna in. En viktig del för mig var också att vi hade fattat beslutet tillsammans. Jag hade kunnat säga nej och då hade han inte åkt. Nu valde jag att inte göra det då det för oss innebär stora konsekvenser men jag hade ett val.

Våra barn var då 7,4 och 2 år. De små förstod inte riktigt vad det var som hände mer än att pappa var borta och skulle komma hem om länge. Men 7 åringen hade många tankar. Han var tillräckligt stor för att förstå att det var krig och farligt där pappa var och hade mycket mardrömmar osv.
Maken skickade mycket foton och mail till honom för att han skulle liksom få vara med lite i det pappa gjorde och få en ökad insikt och därför inte måla upp hemska bilder i huvudet. Det funkade bra för honom.

När han sedan kom hem så hade vi en ganska tuff tid innan det började rulla på igen. Mycket skulle omförhandlas och han hade mycket att ta igen när det gällde barnen. Mycket händer med dem i den åldern och han fick ägna mycket tid åt dem för att få tillbaka kontakten och tilliten. Det gjorde ju att jag och vårat förhållande fick stå tillbaka ytterligare lite och det upplevde jag som väldigt jobbigt.
Nu har vi däremot hittat tillbaka till det som är och var vi. Gemenskapen är tillbaka och vi har båda gått vidare, släppt allt gruff som gärna blir under så stora påfrestningar.
Idag kan jag säga att vi är starkare eftersom vi har tagit oss igenom detta och vi värdesätter vår gemenskap på ett nytt sätt.

Jag upplevde att det var svårt att relatera till många av makens kollegors fruar/ sambosar då de flesta är yngre och inte har hela familjebiten att ta hänsyn till.

Min make har varit iväg innan vi hade barnen också och jag minns att jag tyckte det var jobbigt men mest för att jag blev så ensam.
Denna gången tyckte jag att det var jobbigt för att jag aldrig blev det. Jag hade alltid ansvar för barnen. Oavsett vad jag gjorde så var alltid ansvaret på mig. Även om barnen ligger och sover och man ska ta en snabb dusch så måste man hela tiden ha ett öra öppet och lyssna på ljud från deras rum så att de inte har vaknat och är ledsna eller så. Har dem då det så får man storma ur duschen på två röda.. Aldrig kan man slappna av och bara dega. Eller gå iväg en timme och träna eller åka hem till en kompis och snacka.

Finns gärna för dig om du vill bolla, skälla eller misströsta.

All min styrka skickar jag dig!