Hem Forum Invidzonens forum vi vet vad de gör, vet de vad vi gör? Svar till: vi vet vad de gör, vet de vad vi gör?

#51733
bitterfit*a
Medlem

“Jag kommer aldrig i mitt liv att förstå hur ett jobb kan gå före allt.
Kanske för att jag jobbar som personlig assistent och börjar bli så jäkla “”mätt”” på det.

Min dotter blev dålig i skolan. Och de ringde mig. Jag hade ordnat barnvakt (sånt man får ha planerat nu under missionen)
som skulle hämta henne 18. Men de ringde mig precis efter lunch.
Jag ringer jobbet och säger att de ringde från skolan, jag måste åka.
Jobbet ringde tillbaka “”vi har fixat att du kan gå vid 18.””
Jag var benhård och sa “”om en halvtimme åker jag. Mitt barn går före detta jobbet, och det ska ni veta.””
och ja efter en halvtimme kom det en vikarie. Jag åkte och hämtade henne och åkte med henne till vårdcentralen. Där hon skrek av smärta och sen däckade hon av utmattning.
Väl hemma så däckade hon av utmanning och sov sen i 15 timmar.
Ja, jag hade FAN lämnat min “”brukare”” om de inte hade “”hittat någon”” jag hade sagt åt min Chef “”då får ni skicka från kontoret, för jag går nu””

Jag är väldigt glad att de enda jag har attityd mot är de jag bryr mig minst om. Och det är Chefen.
Jag förstår heller inte, de få gångerna jag börjar en “”normal”” tid och får uppleva rusningstrafiken, de som gör livsfarliga omkörningar, kör ner i diket.. Vad är det för jobb de stressar till?

Hur kan man riskera familj och andras familjer, för.. ett jobb?!

Som sagt. Kanske är det för att mitt jobb inte är så ärofyllt som ditt.
Kanske är det för att jag har blivit “”mätt”” på det. Mitt jobb, kommer aldrig bli en livsstil och det kvittar vilket jobb jag kommer att ta i framtiden.

MEN. Jag har accepterat min sambos val. Mina känslor är ju inte hans känslor, vi är två individer. Men eftersom han är i landet sandlådan och mitt liv rullar för fullt här hemma, så har han kommit på prioritering typ.. 5.
Han fick verkligen känna av att “”jag har inte tid””
Ja jag sa tillochmed “”jag orkar inte prata, jag är trött””

En gång ringde han, då hade vi inte pratat på någon dag. Jag hade jobbat så extremt mycket och låg och vilade. När man vilar så låter man inte wow-superpigg-glad.
“”är du inte glad för att höra mig?””
“”jo?””
Efter någon minut ville han lägga på och skrev sen meddelande “”det var inte roligt att prata med dig, du låter ju inte ens glad när man ringer””
han bekände att han kunde pratat lite till, men ville inte. Min motfråga var bara “”jaha, mår du bättre nu?””

Vi är två individer. Jag har fått anpassa mig genom att hitta barnvakt som passar dottern när jag jobbar mina idiottider. För chefen “”kunde inget göra””.
Jag har fått anpassa mig, men förvänta inte att jag svarar med en glad, sensuell efterlängtad ton i min röst när “”dolt nummer ringer””
Jag är trött, tack vare “”er livsstil””
Jag kollar inte ens på nyheterna tack vare “”er livsstil””
jag är sexuellt frustrerad tack vare “”er livsstil””
Jag försöker att få tiden gå fortare med extrapass på jobb som jag inte tycker om “”tack vare er livsstil””

Jag LÄNGTAR tills jag och sambon kommer in i vanliga vardagen och det för en gång skull blir fokus på att jag kan plugga och komma bort från mitt jobb <3
Då blir det hans tur att sköta allt på hemmaplan och jag kan bli “”putt”” över att han inte har en sensuell, efterlängtad ton i rösten, när jag väl behagar och har “”tid”” för honom.
Det blir hans tur att lyssna på mitt skit och jag hoppas att jag glömmer att fråga honom 90% av gångerna “”hur är det?””