Hem Forum Invidzonens forum vet inte varför jag skriver Svar till: vet inte varför jag skriver

#51275
been there
Medlem

“Hej. Fick hem min man i Maj. Men när jag läste din text, så slussade jag tillbaka till Mars-månad. När jag ville ge upp och nästan kände att det inte var värt smärtan.

Jag tror att jag har haft alla möjliga känslor när han har varit nere.

*stolthet
*svartsjuka
*besvikelse (ja man fick ju vänja sig vid tanken att han var för trött för att höra av sig vissa dagar)
* längtan
*saknad
*smärta
*romantik (ja ibland fick man gulliga meddelanden som kändes som om det var värt allt)

Jag vet inte om det underlättade när jag fick nästintill “”fri tillgång”” till både min och hans lön.. En månad plockade jag ut lika mycket som honom. Jag jobbade mycket för att slippa vara ensam hemma mycket. På “”fritiden”” umgicks jag med vänner och åkte iväg med dom också.

När det gäller ekonomin var kravet att han ville spara viss summa varje månad. Resterande kunde jag fördela hur jag ville.
Nu är jag ingen shopaholic eller utnyttjade situationen. Men att han litade på mig så mycket gjorde en hel del faktiskt.

När han var hemma så på första tiden hade han så mycket “”egentid”” (pulade i garaget) att jag undrade varför han kom hem överhuvudtaget..
Han fick höra sommarpratarna (maria bonde eller vad hon nu heter) och det hjälpte att visa hur vi har det här hemma, utan att han behövde höra “”mitt gnäll””
Jag tror att de har lättare att stänga av sin sambos gnäll, än att höra en vilt främmande människa.. hur sjukt det än låter.

Vad som mer hjälpte för mig/oss var att stänga av helt enkelt.. Jag uppskattade när han pikade att de skulle ligga ute i en vecka.. Då var det rätt skönt att slippa vakta den jävla telefonen.
Jag hade nära kontakt med soldatfruarna. Riktigt nära. En soldatfru sa jag godnatt till via meddelanden i princip varje kväll. Vi hade båda problem med sömnen och kunde chatta hela kvällar in på natten. Detta ledde till att vi tillslut inte bara pratade om männen. Utan blev vänner “”privat”” också..

Det är väll mer eller mindre mina “”tips”” jag vet att många säger att kommunikation är det viktigaste, ja det håller jag egentligen också med om. Men face it.. Killarna vill inte höra om våra bekymmer och sånt under tiden de är där eller när de är hemma. Därför kämpar många ännu hårdare tiden efter missionen.
Och det påverkar såklart. Man blir en husfru från 50-talet och vill inte vara till besvär

(men ja, jag har tom fått utbrott och slängt luren i örat på sambon.. gjorde extra ont, när man inte hörde av honom på tre dagar..)”