Hem Forum Invidzonens forum Är han förälskad i en annan? Svar till: Är han förälskad i en annan?

#51171
Så var det
Medlem

“Som kille och på “”andra sidan”” kan jag verkligen och jag menar verkligen förstå din frustration, ilska, bitterhet och besvikelse. Jag har själv varit på mission flera gånger (utan flickvän, med flickvän och sista gången med fru – kanske ska tilläggas hemmavarande sådan), och sista gången hände det mig! Jag träffade en annan tjej… Med risk för elaka och dömmande kommentarer tänkte jag bara försöka ge lite personliga reflektioner på ämnet. Jag gör inte det för att försvara eller förklara mitt beteende, utan snarare för att försöka ge lite annat ljus och perspektiv.

Mission kontra hemmaliv är två olika världar. Oavsett förståelse, bildspel eller telefonsamtal så är det två olika världar som ibland möts, men oftast är strikt skilda. Jag skulle vilja beskriva det som man under missionen lever i två olika världar. Hemmalivet där förhållande, familj, arbete och vänner ställer andra krav. Missionen som är intensiv, inget privatliv och delvis andra värderingar. Ett sätt att hantera detta är för många att gå in i en annan “”roll””. Man förvandlas till olika personligheter. Och utan någon mer jämförelse (ABSOLUT INGEN MER JÄMFÖRELSE) så kan vi historiskt också se det i att vanliga, trevliga familjefäder (för det var väl oftast pappor), som förvandlades till grymma monster i de olika krigen vi har läst om historiskt. Personligen tror jag inte det handlar om illvilja eller elakhet utan helt enkelt ett sätt att hantera stress, längtan, motstridigta krav och förväntningar. Kanske är det ett svaghetstecken hos oss män? Att vi hanterar en jobbig situation genom att spela olika roller. Inte fullt lika tydligt, men likheter finns är ju kanske i yrkesrollen – privatlivsrollen som för många i vart fall innebär en viss skillnad i beteende och uppträdande. Problemet uppstår ju i missionen där man är så hårt avskuren med hemmalivet. Där får missionsrollen härska helt fritt och gradvis tappar man känslor och det som man ibland kan läsa om i veckotidningarnas “”insändarspalter”” -… “”vi gled ifrån varandra””.. Ja, det är kanske inte så konstigt? Att så intensivt leva ett missionsliv, fullt av intryck, känslor, besvikelse och längtan, att det då uppstår situationer där sveket mot de där hemma ligger nära till hands.

I mitt fall, utan att gå in i detaljer, så upptäckte jag en tjej ungefär halvvägs och vi började träffas först efter missionen. Jag kan idag fundera mycket på det. Jag har aldrig innan ens varit i närheten av otrohet (en kram kanske?), men att jag under nära ett halvårs tid skulle träffa en annan tjej i hemlighet är för mig en gåta. Till slut berättade jag efter att ha blivit frågad rakt ut. Det var en lättnad, men också en skräck för vad som komma skulle. Jag kan bara inte förstå …och jag har många gånger försökt… Nu har ytterligare tid förflutit och vi är väl båda (jag och den nya) i en fas där vi försöker reda upp våra lämnade och förstörda relationer för att kunna gå vidare tillsammans.

Avslutningsvis, så skulle jag bara vilja säga att jag har stor förståelse och respekt för alla er anhöriga som av texten att döma har drabbats. Jag förstår er (och inte minst min (f.d) fru ilska och frustration som till många delar består i två delar. Dels i att (och detta har jag fått mig till livs av min fru) “”gav tillåtelse”” att åka på mission, men också där nere att ha träffat någon annaN. Jag vill som jag inledde med också säga att allt det jag har skrivit är mina egna personliga reflektioner och inte ska tas som “”så här tänker alla””… “