<< Tillbaka
Snart dags
Inlagt den 2018-12-16 22:29 Av L
Läst lite i forumet och förstår att många har det tungt med vardagliga sysslor som barnhämtning och matlagning utöver det känslomässiga tyngden. Min sambo och jag har inga barn ännu, det är hans första mission och jag vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig. När han berättade att han skulle åka hade vi varit tillsammans i en månad. Jag hade ju egentligen inga planer på att falla för en soldat, men riktigt så funkar det ju inte. Det var ändå så långt bort och även om det tog några vändor av tårar och ångest så förlikade jag mig med att det var något avgörande för honom att få uppleva så jag har försökt att stötta så mycket jag förmår. Efter missionsutbildningen och anhörigträff började det kännas läskigt nära. Jag känner mig egocentrisk som är räddast för tiden utan och saknaden till varandra. Bara tanken på att något kan hända honom får mig att må illa av oro.
(2) (1)
Kommentar
Kommenterat den 2018-12-19 15:22 Av N
Känner igen mig i det du beskriver. Många tankar och funderingar och oros tankar finns. men samtidigt är jag lite stolt på samma sätt. Blandat och lite förvirrat.
(1) (1)
Kommenterat den 2018-12-20 17:56 Av z
Känner precis samma sak som du. Min kille ska åka ner med nästa gäng i vår och det är läskigt nära, både anhörigdagar och missionsutbildningen är läskigt nära nu och klockan tickar. Känner mig så stolt på samma gång men så orolig. Man får kämpa och göra det bästa, och låta gudarna ta hand om ödet. Kramar och styrka till dig!
(1)
Kommenterat den 2018-12-22 12:44 Av Jenny
Vi är inne på vår tredje mission nu. Tycker att tiden innan de åker ofta ör jobbig. När det väl är ett faktum och man lever mitt i det kan man liksom göra saker för att få tiden att gå och man vet spelreglerna bättre.
Hans första mission hade vi inga barn, jag upplevde det som att jag blev väldigt ensam. Mitt råd till dig är att försöka hitta någon/några som kan vara stöd till varandra under tiden.