Tiden efter hemkomst


Min man var i Afghanistan våren 2010. Det var en tung vår på flera sätt, men man får ju livet att fungera ändå på något konstigt sätt. Livet med jobb, barn och aktiviteter stannar ju inte, utan allt är ju ändå ganska normalt under tiden. Det finns inte så där jättemycket tid för att längta och vara ledsen.

Dagarna gick och det var dags för honom att komma hem. Vi hade längtat och räknat ner, kanske han mer än jag. På något sätt måste det vara värre att vara den som åker ifrån sin familj, sitt barn. Jag hade ju allt det vanliga kvar hemma, och inte minst vårt barn. Kvällen innan det var dags spelades en låt på radion, en låt som för oss båda blivit symbolen för hans utlandstjänst. Sonen sov och jag hade tid att tänka och känna. Då började tårarna spruta och även om det låter konstigt, var det kanske då som det verkligen sjönk in, vad vi hade varit med om, vad vi hade tagit oss igenom. Alla dessa dagar utan honom. Alla känslor jag inte hade haft tid att känna, kom till mig då. Jag blev förvånad, för jag borde ju vara lycklig.

Så var då dagen inne. Det var skolavslutning på förmiddagen och fröknar som skulle tackas. Stressigt och känslosamt i mitt eget och sonens liv. Sen vidare till stället där vi skulle hämta min man. Det var en lång, pirrig bilresa. När vi närmade oss såg vi honom stå där på avstånd. Vi klev ur bilen och sonen kastade sig i hans famn. Jag har aldrig sett vare sig min son eller min man gråta glädjetårar, förrän denna dag. Sen var det min tur att kramas. Vilken underbar känsla! Vi åkte och åt tillsammans och åkte sen hem.

De närmaste tiden tävlade sonen med mig om vem som fick pappas uppmärksamhet mest, vem som fick flest kramar, vem han hade saknat mest, vem han älskade mest. Jag själv hade en konstig känsla, som jag inte kunde skaka av mig, i kroppen. Jag kände mig låg, deppig, trött, hade gråten i halsen. Jag gick runt och kände mig som en zombie, medan alla runt omkring sa "Vad skönt att han är hemma nu!" Jag försökte förklara för min man att jag faktiskt VAR glad att han hade kommit hem. Jag kunde bara inte förstå hur jag kunde känna så här! Det tog flera dagar innan känslan släppte, men jag var helt oförberedd på att just känns så. Förra gången min man gjorde utlandstjänst kände jag inte så. Vad konstigt.

Fem dagar efter hemkomsten åkte vi iväg på en charterresa alla tre, och det var ett av våra bästa beslut under den här tiden. Vi hade ganska tidigt under utlandstjänsten bokat en resa till solen, med all inklusive, härligt och lyxigt. Vi umgicks, lärde känna varandra igen, pratade, åt och sov. Vi pratade igenom vad som hade hänt i Afghanistan, vad han gjort och känt. Vi slapp tänka på måsten hemma i vardagen, och jag slapp känna att han kom och klampade in i våra rutiner, som vi skapat utan honom. Så har jag känt tidigare gånger. När vi åkte hem igen kände vi oss som en familj igen, och vi var mycket mer redo att fortsätta vårt vanliga liv. Nu har det gått ett tag och livet börjar kännas som vanligt igen, men vi har nog lite arbete kvar innan vi är helt där.

//Linda

SOCIALA MEDIER