Tankar om soldatfamiljerna


De finns där mitt ibland er, men ni ser dem kanske inte. Sverige ser dem vanligen inte. Försvarsmakten skulle nog gärna vilja att de syntes men råder sin personal att ”hålla låg profil” för att inte dra på sig onödig uppmärksamhet. Därför syns inte heller deras familjer - soldatfamiljerna. Det är familjer som i nationens intresse tillfälligt splittras. Det är soldater som lojalt löser de uppdrag som hör soldatlivet till och det är familjer som lika lojalt bär hemmafrontens bördor när Sverige väljer att aktivt stödja FN, EU eller NATO. Vi soldater lever med en gnagande oron för alla anhöriga där hemma. Vi saknar våra barn, flickvänner/pojkvänner, fruar/män, föräldrar, svärföräldrar, syskon och vänner. Men vår oro för er där hemma är begränsad. Vi förväntar oss inte att ni kommer drabbas av våld eller hot om våld, men vi oroar oss för hur ni mår och för den belastning som vi genom riksdagens beslut lägger på er.

Vi, soldater, vet vanligen när det är farligt för oss. Vi vet vanligen också när vi vågar slappna av och andas ut. Våra liv i Afghanistan, Somalia, Mali eller på andra ställen är så annorlunda, så fokuserade. Vi planerar, genomför operationer och patruller, kommer tillbaka till basen och rapporterar. Där förbereder vi nästa operation eller patrull. Vi tränar och vårdar vår materiel. Dessutom så längtar vi. Vissa mindre, andra mer. Vi längtar efter Sverige, efter frisk luft, efter rent vatten, efter försommargrönskan, efter ett fungerande samhälle. Men framför allt längtar vi efter våra anhöriga. Saknaden efter våra barn, flickvänner/pojkvänner, fruar/män, föräldrar, svärföräldrar, syskon och vänner är ständigt närvarande. Avskedet för oss soldater är plågsamt, framför allt for oss som har barn.

Sista veckan före avresa är avskyvärd. Jag kramar min son och min fru. Tårarna rinner. Min son håller fast mig. Han minns fortfarande förra gången jag var borta. Jag lossar försiktigt hans händer. Vill inte vara för brysk, vill inte skjuta honom ifrån mig, men nu är det dags. Jag måste åka. I bilen fylls jag av skam. Vad för slags förälder är jag som utsätter fru och barn för detta? Vi är på intet sätt unika. Min familj och jag delar öde med så många andra soldatfamiljer. Trots det är jag fullständigt ensam. Men min ensamhet kommer snart lindras genom att jag kommer ingå i ett socialt sammanhang med andra soldater. Andra soldater som också längtar hem och känner otillräcklighet över att inte finnas tillhands för sina barn. Andra soldater som också missar sina barns födelsedagar, jul, midsommar och bröllopsdagar. Vi kan ofta ringa hem, men inte alltid och det är först efteråt som vi kan förklara varför vi inte ringde. Avbrott i satelitsamband, pågående operationer eller bristande mobiltäckning mitt ute i öknen är vanliga skäl. Men trots möjligheterna att ringa hem blir kommunikationen enkelriktad då ni (nästan) aldrig kan ringa oss.

  

Exakt hur det känns för våra familjer vet jag inte. Det enda jag upplevt tillsammans med familjen är ju själva avskedet. Lika plågsamt för oss alla. Sedan skiljs tillfälligt våra vägar. Men jag vet att ni blir känsliga för nyheter från där vi är och från andra konflikt- eller krigsområden. Ibland stänger ni av TV-n för att slippa se. Ni reagerar med hjärtat i halsgropen på främmande bilar som stannar på gatan. Ni vet aldrig när ni skall oroa er, för ni vet inte var vi är eller vad vi gör. Ni väntar på våra telefonsamtal, sms, e-mail och brev. Ni bär hela ansvaret för barn och hem. Ni håller ihop resten av familjen som lever med ovisshet och oro. Kanske oroar ni er även för vem vi skall vara när vi kommer hem. Ibland drabbas ni soldatfamiljer av omgivningens obetänksamhet. Ni får stå till svars för att vi inte är hemma. Ni får försvara att vi (om än tillfälligt) övergivit våra barn och övriga familjemedlemmar. I själva verket gör vi bara det som Sverige förväntas göra.

Vi utför det Sverige i demokratisk ordning beslutat sig för att göra för att världen skall bli en lite bättre plats att leva på. Vi gör det för alla föräldralösa barn som annars riskerara att bli barnsoldater. Vi gör det för barnen som riskerar att få benen bortsprängda när de vaktar familjens getter och vi gör det för att även flickor skall få gå i skola i världens fattigaste länder. Vi gör det för alla de friheter som vi tar för givet men som för miljoner människor förefaller ouppnåeliga och vi gör det för att stärka Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik genom att göra handling av de stora orden och därmed främja våra relationer med andra demokratier. Vi kommer inte lyckas med allt, men vi kommer att bidra.

Nästa gång du möter en soldatfamilj – tyck inte synd om dem men lägg inte heller mera börda på deras axlar. Soldatfamiljerna är starka och stolta men samtidigt sköra av månaders ovisshet och oro. Stolta över sina soldaters insatser men också stolta över allt det osynliga arbete som de själva gör för sina soldater, för Försvarsmakten och för Sveriges ansträngningar för en bättre värld.

Slutligen – tack alla starka soldatfamiljer för ert kompromisslösa stöd till våra, och era, soldater!

//Veteransoldat

SOCIALA MEDIER