På båda sidor – Min berättelse del 1


Jag släcker lampan och lägger huvudet på kudden. I morgon kommer han hem igen, min sambo, efter att ha varit borta på olika militära övningar under två veckors tid. Det har gått bra här hemma men jag är ändå trött. Sonen är liten, bara nio månader gammal, men väldigt energisk och redan uppe på två ben. Vissa av er förstår vad jag menar.

Dagen efter är han hemma. Vi förbereder för det obligatoriska fredagsmyset och samtalar om vad vi ska hitta på nästa vecka under påskledigheten. Mitt i allt pyssel ringer telefonen. Det är min sambos chef. Nio dagar senare är min älskade i Afghanistan. Jag är kvar hemma, själv. Eller inte helt själv. Min energiske, underbare son är också hemma.

Jag inser efter en tid att jag har tur, jag är föräldraledig. Det är både på gott och ont. Jag är så tacksam för att slippa stressa till förskola och jobb samtidigt som det stundtals blir ganska ensamt. Dagarna flyter på men helger och kvällar blir ensamma. Blir lite bunden i huset om kvällarna när sonen sover. Jag kan ju inte lämna honom ensam. Roar mig med kvartersintervaller, det fungerar bra. Har mätt upp en slinga på 400 meter med start och mål utanför min ytterdörr. Detta innebär att jag kan träna effektivt och samtidigt ha bra koll på min sovande son. En ”win-win” situation.

Jag startar ett gäng olika renoveringsprojekt. Vill nog bara känna att jag åstadkommer någonting. Det tar på krafterna vilket gör att jag gnäller lite i telefonen när jag pratar med min sambo. Jag är ju så trött. Sanningen är ju dock att det är jag själv som tagit beslutet att trötta ut mig med detta, för stunden fullkomligt onödiga projekt. Så här med facit i hand kanske det inte var en jättesmart idé, det där med renoveringen, även om jag med stolthet kan visa upp ett helt nytt sovrum när han kommer hem.

Oron är jobbig. Kollar Försvarsmaktens hemsidor flera gånger om dagen för att försäkra mig om att inget hänt. Gillar inte när han talar om för mig i telefonen att han inte kan höra av sig på några dagar för då vet jag, han ska ut. Ut från campen och till det där osäkra farliga som jag hatar.

Dagarna liksom veckorna passerar. Tiden går ju trots allt ganska fort men jag är trött. Trött på att ensam driva ”Hotell Kantarell”. Gästen är kräsen och kräver ”all inclusive” service 24 timmar om dygnet. Tröttheten jag upplever är svår att beskriva. Känslan av att jag vill skrika rakt ut att jag ger upp måste jag svälja. Jag är den ende som ansvarar för sonen just nu. Det är inte läge att ge upp. Det största jag önskar mig just nu är en stund för mig själv men det är inte helt enkelt att lösa. Jag har samma problem som många andra av mina vänner. Våra familjer bor inte på orten men de gör allt de kan för att avlasta och jag är så tacksam för det. Ja, det är verkligen inte bara min sambo som gör en insats, det är halva släkten som är involverad i denna mission.

Nu vill jag bara att han ska komma hem. Jag vill inte göra allt detta själv längre! Och i mina svagaste ögonblick tänker jag elaka, avundsjuka tankar. ”Han får minsann vila. Han får minsann sova ifred. Någon annan lagar hans mat och tvättar hans kläder medan jag går här hemma och sliter"

Min berättelse del 2

”I assume command!”. Orden kommer ur min mun klockan 07:30 på morgonen när jag tar befälet över den taktiska ledningscentralen. Mitt pass om tjugoen timmar har precis påbörjats. Jag funderar över hur många dygn jag gjort inne i den här bunkern nu. Troligtvis hur många som helst. Kartan över vårt område täcker hela väggen på högersidan av rummet och jag kan se små färgglada magneter som utvisar var våra förband befinner sig just nu. Jag tillhör Nordic Baltic Transition Support Unit (NB TSU) och har varit i Afghanistan sedan i november. Jag sätter mig ner vid en av de många datorerna och börjar planera för en genomgång som jag ska genomföra om 45 minuter. Tankarna flyr hemåt. Skrattar lite åt mig själv och tänker på vad jag sade till mina väninnor förra sommaren. ”Nu är det min tur för återhämtning, nu ska jag få åka på spa”. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig…

Genomgången går bra. Nu vet incidentpersonalen vad våra enheter ska göra under dagen. Det är bra för då kan vi agera snabbt om något skulle hända. På NB TSU har vi specialister inom många olika områden och dessa kallas till ledningscentralen när något inträffar. Det finns allt från läkare och sjuksköterskor till bombexperter och bombhundar. Här finns det mesta som behövs för att hjälpa en enhet i en nödsituation.

Känner mig lite seg i huvudet och det är nog inte så konstigt egentligen. När det här dygnet är över har jag arbetat 75 timmar den här veckan. Något som jag hade svårt att acceptera den första tiden på plats var att det aldrig är helg. Det är måndag hela veckan som gäller. Vi jobbar varje dag och nu har jag vant mig vid det. Fast det gör ingenting att det är mycket att göra för då går tiden fort. Jag vill att tiden ska gå fort. Jag trivs väldigt bra med vänner och kollegor här men de kan inte ersätta min familj. Jag längtar mycket efter min familj och därför vill jag att tiden ska gå.

Passar på att ringa hem. De verkar ha det ganska bra därhemma vilket glädjer mig. Nu är det min mans tur att sköta ”Hotell Kantarell” och han gör det sjukt bra. Han gör det dessutom med två kräsna gäster. Till skillnad från mig så klagar han aldrig. Visst skämtar han ibland om att jag måste lägga in honom på psyk när det här är över men det är med glimten i ögat. Jag är tacksam att det går så bra för honom för det underlättar min tid här. Jag behöver inte oroa mig för dem, de klarar sig bra. När han åker på mission nästa gång ska jag bespara honom mitt gnäll, det har jag lovat mig själv.

I ledningscentralen har jag fullt upp under kvällen. Jag planerar för en lite större genomgång som skall hållas för chefen i morgon bitti. Har att göra fram till midnatt. Skickar iväg lite information på chatten och sedan tar jag in tältsängen som står utanför dörren, tar av mig kängor och byxor och kryper ner.

Vaknar med ett ryck av att telefonen ringer. Jag låtsas vara pigg när jag svarar men jag tror att Amerikanen i andra änden förstod att jag sov. Han undrar om frekvenser och radiokanaler och jag svarar. Vi lägger på. Jag tittar på klockan, den är tre och jag somnar om igen. Vaknar lite då och då av att dörren slår igen. Det är vaktpersonalen i rummet bredvid som har skiftbyte. Hinner tänka att jag tycker lite synd om dem som inte får sova. De jobbar på bra, soldaterna, och jag förstår om de är trötta.

När jag kliver upp morgonen därpå före klockan sex så är jag trött. Jag upplever en stark känsla av hemlängtan. Nu vill jag bara komma hem, jag vill inte vara här längre. Trots att det mesta är bra känner jag mig färdig nu. Och i mina svagaste ögonblick tänker jag elaka, avundsjuka tankar. ”Han får minsann vara hemma med våra underbara barn. Han får minsann uppleva helg. Han får minsann fira jul, nyår och påsk med familjen och slippa den här sjuka saknaden. Allt det där härliga får han göra medan jag går här nere och sliter.”


//Anhörig OCH soldat

SOCIALA MEDIER