OM BLOGGEN

Invidzonens blogg är en plats där alla som vill får chansen att skriva av sig lite. Tanken är att bloggen ska vara som ett enda kalejdoskop med tankar och berättelser från anhöriga men även veteraner. Vill du också skriva i vår blogg? Mejla din text och bild till:   eller . Självklart får du vara anonym, ange bara din signatur. Vill du ha hjälp med att hitta en symbolisk bild om du inte har egen? Det fixar vi. Varmt välkommen med ditt bidrag!


 

Efter Almedalen – tankar och reflektioner

Publicerad av Monica Lindman

Foto: Monica Lindman

Måndag 3 juli

Alla är där! Ja, så känns det faktiskt efter att ha tillbringat några dagar i Almedalen. Vart jag än vänder min blick så ser jag idel kända personer, allt från politiker till näringslivsprofiler, journalister och programledare från olika tv-kanaler.

Här trängs de med alla seminariedeltagare och kommunikatörer, arrangörer och pr-konsulter som kommit hit för att nå ut med just sina budskap. Visst finns det en och annan som kommer från andra delar av Sverige eller för den delen även andra delar av världen. För Sverige består ju som bekant inte bara av stockholmare. Men under den här veckan utgör de nog en majoritet. Naturligtvis är det också en hel del både svenska och utländska turister som besöker ön.

När Stockholm flyttar till Visby finns Taxi Stockholm på plats för att hjälpa sina gotländska kollegor. Även Taxi Göteborg och Taxi Skåne har åkt hit för att täcka upp under denna hektiska vecka i början av juli då det varje dag landar dryga 60-talet flygplan på Visby flygplats. Taxibilarna åker i skytteltrafik mellan flygplatsen och hamnen för att hämta och lämna resenärer som precis som jag ska bevaka några av de tusentals seminarier som arrangeras under Almedalsveckan.

Själv åker jag båt från Nynäshamn. Båten går 07.30. Det är tidig morgon när jag lämnar hemmet i Tullinge. När jag drar upp rullgardinen från vårt sovrumsfönster är klockan strax efter fyra på morgonen och när jag blickar ut över grannens gräsmatta har en räv precis fångat en fågelunge. Upprört flaxar mamman omkring och ger ifrån sig förfärliga skrin över att se sin unge försvinna bort i rävens gap.

Jag har en bekväm överfart till Visby och kan i lugn och ro läsa på om de seminarier som jag tänkt bevaka under mina dagar i Almedalen. När jag kommer fram till Visby hamn ställer jag mig i likhet med många andra i taxikön och inser att det här kommer att ta tid, för trots att taxibilarna kommer i en jämn ström räcker de inte till. Till slut kommer jag ändå fram till den lägenhet som Invidzonen hyrt under en vecka. Jag är först på plats och hämtar nycklarna hos det vänliga värdparet som visar mig till rätta i lägenheten.

Sedan beger jag mig till händelsernas centrum. Det är Liberalernas dag i Almedalen. Den första person jag ser är partiledaren Jan Björklund som blir intervjuad av SVT. Jag tar mig diskret förbi inspelningen och går vidare till ett av de seminarier som FBA, Folke Bernadotteakademin arrangerar om fred, säkerhet och utveckling.
”USA och FN – ett förhållande i otakt av betydelse för världsfreden”. Trump avfärdade FN redan under presidentvalskampanjen. Nu föreslår han kraftigt minskade bidrag till bland annat fredsbevarande insatser. Samtidigt gör USA utspel från säkerhetsrådets talarstol och uppmanar FN att agera mer kraftfullt.

Hur byggs framtidens fred? Av vem och utifrån vilka principer? Dessa frågor diskuterades under seminariet där Jan Eliasson, före detta vice generalsekreterare för FN medverkade tillsammans med Richard Gowan, European Council on Foreign Relations och Lena Sundh, FNs generalsekreterares särskilda sändebud till DR Kongo och biträdande chef för FN-insatsen MONUC. Marika Griehsel var moderator.
”Internationellt samarbete är viktigare än någonsin” fastslog den eniga panelen. Även om konflikter idag är väldigt svåra är det viktigt att fredsbevarande styrkor finns på plats. ”Vi får inte ge upp en enda konflikt och att Sverige nu finns med i FNs säkerhetsråd bidrar till att vi har allt mer fokus på vad kvinnor kan åstadkomma när det gäller fred och säkerhet”. ”Det viktigaste ordet nu är ”tillsammans” sade bland annat Jan Eliasson. Precis så sa Kronprinsessan Viktoria efter terrorattacken i Stockholm. Och det är ett viktigt ord som inte nog kan upprepas i dag.
Någon har nyligen sagt att Jan Eliasson är en renässansmänniska och jag är benägen att hålla med. Jag tänker på de gånger jag genom mitt jobb haft kontakt med honom i samband med föreläsningar eller artiklar och hur snabbt han alltid besvarat mina mail eller sms. Det är oerhört professionellt med tanke på hur många sms och mail han måste få under ett dygn.

När det börjar dra ihop sig till partiledardebatt tar jag mig i god tid till Almedalsparken. Jag sätter mig på en av de bakre bänkarna och njuter i solskenet. Jag ser säkerhetsvakter och poliser med bombhundar som söker igenom scenen och området runt scenen. Jag småpratar med en kvinna som sitter på bänken framför mig. Hon kommer från Vänersborg och har under flera års tid åkt till Gotland under Almedalsveckan för att lyssna på alla partiledare. Hon hinner med ett och annat seminarium också och när jag berättar om Invidzonen, säger hon spontant ”jag visste inte att det fanns en sådan organisation, men det ni gör är oerhört viktigt”.

Jan Björklund är i likhet med alla andra partiledare denna sommar mycket personlig i sitt tal. Han talar om sin barndom och de ökade klassklyftorna i samhället. Det är bra men samtidigt en trend under årets Almedalsvecka precis som förra årets tal handlade om värderingar. Efter hans tal skyndar jag mig hem till lägenheten för att kunna ta emot Alice Krön, som ingår i vår styrelse och som kommer med båten klockan 20.00. Vi har aldrig tidigare träffats, men Alice är en glad tjej som är lätt att lära känna och vi går tillsammans till Ica-butiken och handlar frukostmat innan Alice drar ner till Donners brunn för att träffa några kompisar. Själv går jag och lägger mig. Det har varit en lång dag!

 

Tisdag 4 juli

På tisdagen vaknar jag upp till ett regnigt Visby. Det fullkomligt vräker ner. Jag tänker på stackars Anna Nybling som är på väg med morgonflyget från Stockholm. Mycket riktigt, när hon kommer fram till lägenheten är hon rejält blöt om både strumpor och skor. Vi hjälps åt att duka fram frukosten och efter att Anna fått frukost och en värmande kopp te börjar vi planera dagen tillsammans med Alice.

Regnet upphör och när vi kommer fram till Försvarspolitisk arena skiner solen igen från en klarblå himmel. Vi tas varmt emot av Anders Ramnerup, generalsekreterare för Fredsbaskrarna och kramas om av Sverker Göranson. Sverker berättar att han tagit del av senaste numret av Invidzonens tidning och gratulerar till ett bra jobb. Kul tycker både Anna och jag. I den lilla innerträdgården skymtar jag Försvarsminister Peter Hultqvist som tillsammans med Jonas Alberoth, t f generalsekreterare FBA, tidigare Försvarsminister Karin Enström, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet och Klas Eksell, personaldirektör Försvarsmakten ska utgöra panel i seminariet:
 ”Vad hände med Veteranpolitiken efter veteranutrednigen”?

Men först hinner jag lyssna till seminariet om ”Livsmedelsförsörjning kopplat till totalförsvarsförmågan”. En intressant och självklart viktig fråga.

Försvarsministern inleder seminariet om Veteranpolitiken med att understryka hur viktigt det är att stödja veteraner och deras anhöriga. ”Arbetet med veteranfrågorna har släpat efter och därför är stödet från ideella organisationer som Invidzonen mycket värdefulla”, sa han och tittade samtidigt på Anna och mig. Vi blev naturligtvis väldigt stolta och glada över att en enig panel lyfte veteran- och anhörighetsfrågorna och pekade på den kompetens som våra veteraner har och hur den kan komma till användning i det civila samhället.

Efter seminariet gick Anna och jag och åt en välförtjänt lunch. Det är visserligen inte helt lätt att få ett bord på någon av restaurangerna nära Donners brunn, men vi lyckades och fick en trevlig pratstund om både Almedalen och om livet i stort och smått.
 
På eftermiddagen bevakade vi när ÖB Micael Bydén frågades ut av Svenska Dagbladets reporter, Jonas Gummesson. Seminariet handlade om ”Hur stark är den svenska försvarsförmågan”. Ska jag sammanfatta Micael Bydéns svar så ansåg han att sannolikheten är låg för ett anfall mot Sverige, även om omvärldsutvecklingen går i fel riktning. Han underströk vikten av att Sverige behöver ett starkare försvar och för det krävs mer pengar och satsning på internationella samarbeten. Det var många som ville lyssna på ÖB och det var trångt om utrymmet i det varma tältet. Många satt på golvet eller stod utanför tältet och lyssnade. Själv lyckades jag hitta en plats nära scenen, men sitta var det inte tal om.

Jag ville så gärna få en bra bild på ÖB och när jag kom ut från tältet stod han bara en bit ifrån mig tillsammans med sin pressekreterare och sina livvakter. Jag skulle precis fråga om jag fick ta ett foto då han föreslog att jag också skulle vara med bilden. Anna som nu slutit upp vid min sida tog en fin bild på oss.

På tisdagskvällen skulle jag då äntligen få uppleva lite av den partystämning som alla talar om och som också kännetecknar Almedalsveckan. Dominik Swiecicki, som är suppleant i vår styrelse, hade lyckats samla ihop ett trevligt och glatt gäng för en gemensam middag på restaurang Supper. Stämningen är minst sagt på topp bland alla minglande och nätverkande människor som precis som vi lyckats få ett bord på populära Supper. Vi äter en himmelskt god middag, bestående av olika små rätter, som alla smakade lika gott. Jag hamnar mitt emot Allan Widman, försvarsutskottets ordförande, en mycket sympatisk man som visade sig ha precis den lågmälda humor som jag uppskattar. Vi talade om det mesta och jag tänkte att med vissa människor finns inga barriärer utan det känns som om man redan känner dem. Allan har pendlat mellan hemmet i Malmö och Stockholm i 15 år. Han sa skämtsamt, att om han skriver en bok om sitt liv, så blir titeln: Vagn 2 plats 17. Hoppas boken blir verklighet!

Jag har också givande samtal med de andra runt bordet som jobbar på Sida, en av de organisationer som vi ska skriva om i kommande nummer av tidningen. Senare på kvällen träffar vi Anna från Svenska Afghankommittén och hon har redan hört att vi är intresserade av att även skriva om deras arbete.

 

Onsdag 5 juli

Det här är min sista dag i Almedalen och jag börjar förbereda för hemfärd. Efter en trevlig frukost och genomgång med Alice inför resten av veckan uppdaterar jag status i sociala medier, packar och städar undan efter mig i lägenheten. Båten går klockan 13.00 och vis av erfarenheten hur svårt det kan vara att få tag på taxi så förbeställer jag en i god tid. Men taxin kommer inte. Jag ringer men det går inte att komma fram. När jag till slut nästan har resignerat och är på väg att haffa första bästa bilist som kan köra mig till hamnen kommer en taxi och jag hör chauffören säga att han måste åka till flygplatsen för att hämta passagerare. ”Men jag då? Nu missar jag ju båten”, hör jag mig själv säga. ”Jag skickar en ny bil på stört”, säger han och åker sin väg. Strax efter dyker en kvinnlig taxichaufför upp. Hon är gotländska och bedyrar att jag kommer att hinna med båten. Hon berättar målande om alla besökare som hon kört under veckan och om de affärer och möten som uppstår när resenärer delar taxi med varandra och hittar beröringspunkter i yrkeslivet.

Själv funderar jag över den stämning som genomsyrat mina dagar i Almedalen. Alla som åker hit har ett syfte och mål med sin resa. De allra flesta har det gemensamt att de vill göra skillnad och bidra till ett bättre samhälle. Åtminstone vill jag gärna tro det. Politiker och näringsliv, organisationer och konsulter samlas här under trevliga former i en historisk miljö som bjuder på ett rikt kulturarv allt omgärdat av hav och vacker natur.

När jag väl sitter på båten slår det mig plötsligt att jag inte druckit ett enda glas rosé under mina dagar i Visby.

Monica Lindman

 

Signatur: Kansli
Tillbaka

SOCIALA MEDIER